Det är nog många fler än jag som förvånats över svensk politik den senaste tiden. Det befängda har blivit det normala. Aktörerna är riksdagspartierna, delar av svensk statsförvaltning samt Sveriges sorgebarn – journalistkåren.
De vägrar ta debatt. Istället kommer anklagelser. De påminner om den som har försnillat eller varit otrogen. En helt berättigad fråga som exempelvis, ”var är pengarna?” eller ”varför håller du dig undan?” besvaras med angrepp.
Decemberöverenskommelsen (DÖK) är ett tecken på att något allvarligt redan har inträffat. Frågan gäller: är vi bestulna eller bedragna? Mitt svar är bådadera.
DÖK innebär att Alliansens 141 riksdagsledamöter har förbundit sig att inte bedriva opposition mot eller fälla Socialdemokraternas och Miljöpartiets 138 ledamöters framtida budgetar. De är godkända på förhand. Många har uppfattat att det handlar om att hålla SD borta. Det är nog riktigt, men proportioner saknas. Man behöver inte åsidosätta parlamentarismens grundregler för att anta en budget. Det finns smidigare sätt.
När välfärdsstaten är nedmonterad kommer det att heta att alla ska ha rätt till ett arbete.
SD höll man ju borta från budgetpolitiken under åren 2010 – 2014 utan att sätta demokratin ur spel. Alliansens löfte att inte opponera mot regeringen handlar om något mer. I fyra år drev Alliansregeringen sin politik med stöd av Miljöpartiet genom den så kallade Migrationsöverenskommelsen (MÖK). Genom DÖK kan MÖK fortsätta att gälla i ytterligare åtta år utan debatt.
Sverige har Europas sämsta integrationspolitik. Politiken har inget med humanism att göra. Man verkar mer intresserad av att ha en hög invandring än en human invandring. Den som vill diskutera politiken bemöts med skändligheter.
Man måste hålla i minnet att såväl Centerpartiet som Moderaterna har kapats av nyliberala krafter som vill nedmontera välfärdsstaten. Jag var med en gång och grundade Miljöpartiet. En talesperson för sociala gruppen sammanfattade politiken med orden ”kosta vad det kosta vill”. En annan konstaterade att om svenska folket fick lägre inkomster så skulle folkhälsan förbättras. Folk skulle inte ha råd med chips. Delegaterna applåderade och jag gick.
Svenska folket ska ha det sämre, men i sociala frågor får det kosta vad det kosta vill. Det tankegodset är nu överfört till invandringspolitiken och har blivit kärnan i nyliberalernas politik, men varför? Svaret är att de vill bryta ned välfärdsstaten. De rödgröna har inte klarat av analysen. Den kommer här.
Välfärdsstatens grunder
Idén med en välfärdsstat är att alla måste vara med för att systemet ska få acceptans. Alla får barnbidrag. Fri skola med fri skolmat gäller alla. Undervisningen på universitet är gratis, men välfärd kostar.
Därför måste alla som arbetar ha hyggliga löner för att kunna betala skatt. Om några grupper betalar lite eller inget till det gemensamma förlorar välfärdsstaten sin legitimitet hos dem som betalar. Detta visste politikerna när välfärdsstaten skapades.
Socialdemokratin införde välfärdsstaten, men var också först med att tappa orienteringen om välfärdsstatens uppgift. Istället för att vara ett skyddsnät blev välfärdssystemet en hängmatta. Fullt friska människor gick sjukskrivna. Förtidspensionerade levde semesterliv eller gjorde strapatsrika ensamseglingar jorden runt. Svenska skatter blev högst i världen. Det fanns en maktberusning och oresonlighet inom socialdemokratin som gjorde att partiet inte längre uppfattades som lämpligt att styra landet. Partiet backade rejält i valet 2006.
Med ökade löneskillnader kan den förmögne få sina golv skurade för några tior och all tvätt ordnad för struntsummor. Med hög arbetslöshet kan man få tag i hantverkare som ordnar det mesta för nästan inga kostnader alls. Om diskaren och städaren på krogen endast har matrester som lön, kanske även krognotan kan begränsas. Med låg A-kassa kan industriarbetarens lön sänkas i kristid. Så ser baksidan ut i det ultraliberala samhället.
De nya Moderaterna vann valet 2006 med löftet om sänkta skatter och sänkta bidrag. Resultatet blev att svenska folket fick minskade bidrag och sänkta pensioner. Invandringen ökade och immigranterna har tagit bidragsberoendet till ännu högre kostnader. Gemensamma tillgångar som sjukhus, skolor och statlig verksamhet har sålts för underpris. Men allt har inte väljarna fått reda på.
Lurendrejeriet
Om man jämför skatterna mellan 2006 och 2014 så får man följande siffror:
| Inkomst | skatt 2006 | skatt 2014 |
| 20 000 | 5 893 | 4 259 |
| 25 000 | 7 653 | 5 694 |
| 30 000 | 9 993 | 7 131 |
Löntagarna har alltså fått mer i plånboken. Men arbetsgivarna betalar också arbetsgivaravgifter.
Arbetsgivaravgifter:
| 2007 | 2014 | |
| Social omsorg | 28,02 % | 21,54 % |
| skattedel | 4,4 % | 9,88 % |
| Summa: | 32,7 % | 31,42 % |
Skattebetalarnas pensioner och socialförsäkringar har minskat. Skattedelen har ökat. Dessutom, vid pensionsreformen 1994 mellan de fyra borgerliga partierna och Socialdemokratin fördes 258 miljarder kronor över från pensionsfonderna till statskassan. De pengarna har inte återbetalats.
Thomas Lundberg på IF Metall i Norrbotten har räknat ut att Alliansregeringen har konfiskerat 314 miljarder kronor av arbetsgivaravgifterna. Sammantaget har man alltså snuvat löntagarna under de senaste tjugo åren på 258 miljarder ur pensionsfonderna och 314 miljarder i sociala omsorgspengar. Kostnaderna för immigrationen ligger mellan 60 och 115 miljarder kronor per år (siffrorna varierar mellan olika forskare). Dessutom har invandrarna givetvis samma rätt till skolor, sjukvård, tandvård etc. Svenska folket står huvudsakligen också för de kostnaderna. Alltså, de konfiskerade pengarna plus omfattande skattemedel går till att bekosta invandringen samtidigt som svenska folket i smyg har fått en försämrad välfärd.
Svåra konsekvenser
Stora delar av den invandrade befolkningen är i dag en arbetskraftsreserv. Den utbildning de får är undermålig. Alliansregeringen har inte ens ställt krav på att de ska lära sig att läsa. När välfärdsstaten är nedmonterad kommer det att heta att alla ska ha rätt till ett arbete. De kommer att få utföra enkla sysslor till låga löner. Deras liv blir som där deras föräldrar kom ifrån, men kallare.
Jag kan redan nu förutspå att från riksdagen kommer vi bara att få höra nonsensdebatter. I budgetfrågor kommer riksdagen att tiga. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kommer att granska, men då kommer journalistkåren att tiga.
Men varför? kanske någon frågar. Jo, därför att en välfärdsstat inte går att ha i en globaliserad värld. Invandrarna som bor i storstädernas utkanter blir därför låglönearbetare i en framtida tjänstesektor.
Räkna med rabalder när de rödgröna och fotfolket i Moderaterna och Centern förstår. Då kommer även journalistkåren att börja skriva om invandringens konsekvenser. Alltså, det parlamentariska läget är fortsatt instabilt.
