Skip to Content

Filmhuset svartlistar känd filmregissör

En film om tonsättaren Toivo Kurmet kommer att börja visas på biografer i Estland den 3 juni. Allt är klart för premiären, och regissören Jüri Lina är inbjuden till estnisk riks-TV för att berätta om filmen. I Sverige förbjöd statliga Filmhuset honom att visa filmen, utan att ens ha sett den eller bry sig om dess innehåll.

Publicerad: 17 maj, 2013, 16:53

  • Svenska

I Nya Tider vecka 16 gavs författaren och regissören Jüri Lina plats för att berätta om Toivo Kurmet, en begåvad musiker och kompositör vars verk blev bannlysta i Sovjetunionen därför att han var obekväm för regimen. Lina har också gjort en film om Toivo Kurmet med titeln I melodiernas förtrollning: Toivo Kurmets musikaliska arv, som snart har premiär i Estland. När han skrev artikeln anade ingen vad som skulle ske då hans team ville visa filmen i Sverige. Det statliga Filmhuset, där flera av hans tidigare filmer har visats, sade blankt nej. Inte därför att filmen skulle innehålla något förgripligt, utan därför att Jüri Lina i andra filmer har gett uttryck för obekväma åsikter.

Svartlistning av regissörer, författare och andra konstnärer räknas som ett tydligt tecken på bristande demokrati i länder som Vitryssland. Nya Tider ville ta reda på om det verkligen kan finnas ”svarta listor” på politiskt obekväma konstnärer i Sverige år 2013. I flera dagar jagade vi de ansvariga cheferna på det statliga Svenska Filminstitutet, och vände oss även till kulturministern. Svaren vi fick kommer förmodligen att göra en och annan läsare mörkrädd.

Steve Ahlberg, regiassistent, var den i filmteamet som försökte boka visningen på Filmhuset. Till Nya Tider säger han sig vara både illa berörd och förvånad över det inträffade.

– Jag kanske har varit naiv. Jag vet ju att några av Jüris tidigare filmer anses kontroversiella. Men att vi skulle hindras från att visa en film om en musiker, vars musikaliska livsverk handlar om medkänsla och harmoni, det hade jag faktiskt aldrig väntat mig.

– En film som i Sverige heter Den yttersta domen blev förbjuden i Sovjetunionen år 1966, men några år senare kunde regissören Andrej Tarkovskij ha premiär för Solaris, vars innehåll var mindre kontroversiellt för regimen. Men i Europaunionens Sverige förbjuds Jüri Lina att visa sin vackra musikfilm. Vi erbjöd dem till och med att granska filmen i förväg, men de har inte ens svarat, förklarar Ahlberg.

Vägrade förklara sig

I den mejlkorrespondens som Nya Tider fått ta del av skriver Filmhusets chef Christina Preisler-Schedin till Steve Ahlberg, efter att denne skickat bokningsförfrågan: ”Då det har visat sig att bokningarna i själva verket har gällt filmvisningar åt Juri Lina, med ett antisemitiskt innehåll, har vi beslutat att inte ta emot fler bokningar från vare sig dig eller Juri Lina då vi gör bedömningen att er verksamhet och/eller syfte strider mot Filmhusets värdegrund (se bifogade biografvillkor).”
Nya Tider frågade Jüri Lina hur han ser på anklagelsen om antisemitism.

– Det finns ingenting sådant över huvud taget, varken i mina filmer eller böcker, svarar han genast. Jag presenterar bara fakta. Jag har forskat och skrivit mycket om kommunismen och där stöter jag gång på gång på kopplingar mellan sionistiska rörelser, kommunismen och frimurare. Jag vore inte ärlig om jag inte redovisade de kopplingarna. Jag vore en dålig forskare om jag låtsades som om dessa källor, ofta utgivna av stora bokförlag i USA, inte existerar. Men att sionistiska rörelser och organisationer har kopplingar till något är ju inte samma sak som att alla judar har det.

Han är inte den ende som drabbats, erkända och berömda människor har misstänkliggjorts på samma sätt, berättar Lina.

– Alexandr Solzjenitsyn, som fick Nobelpriset i litteratur, skrev också om kommunismen och visade de här kopplingarna. Då kom anklagelsen om antisemitism. Man anordnade en hel konferens i New York för att diskutera en enda fråga, om Solzjenitsyn var antisemit. Det är ju löjeväckande!

Jüri Linas advokat Henning Witte, doktor i juridik, ansåg att påståendet var att betrakta som förtal och bad Filmhuschefen om ett enda exempel. Han vidarebefordrade också ett brev från den judiske akademikern och publicisten Henry Makow, som skrev: ”Jag betraktar [Jüri Lina] som en mänsklighetens välgörare för att han avslöjar frimureriets djupgående inverkan på vårt samhälle. Han kopplar frimureriet till den organiserade judenheten men gör skillnad på vanliga judar och de organisationer som låtsas representera dem. Som jude kan jag försäkra er om att hans verk inte är antisemitiska. Faktum är att han gör judar en tjänst genom att avslöja de krafter som i slutändan bär ansvaret för deras förföljelse. Linas fiender använder antisemitstämpeln för att beröva en ansedd forskare hans levebröd. Jag ber er att inte falla i deras fälla.”

Backade, men vidhöll visningsförbudet

I sitt korthuggna svar till advokat Witte backade Christina Preisler-Schedin diskret från påståendet om antisemitism, men utan att be om ursäkt eller förklara sig. Hon vidhöll att filmen inte skulle få visas, men hänvisade nu istället till Jüri Linas och Steve Ahlbergs ”tillvägagångssätt” vid tidigare filmvisningar på Filmhuset och ”avsaknad av en kontext som överensstämmer med våra värdegrunder”.

Steve Ahlberg skickade två brev till filmhuschefen och erbjöd dem även att granska filmen i förväg, men fick bara korta och nekande svar som inte innehöll några svar på hans frågor utan bara hänvisade till Filminstitutets ”värdegrund”.

– Vi hade alltså att försvara oss mot anklagelser som inte preciserats, om att vi skulle ha förbrutit oss mot en värdegrund som vi inte fått ta del av. Hur absurt är inte det?

Intervju med Filmhuschefen

Vid den här tidpunkten skickar Jüri Lina ut ett pressmeddelande till ett antal journalister i svenska och utländska media som han haft kontakt med tidigare. De första som nappar är en liten brittisk reportagebyrå som just nu förbereder ett reportage om svensk film för Sunday Times. ”Vi vill veta om Svenska Filminstitutet svartlistar människor på grund av deras politiska åsikter”, skriver de till Filmhuschefen.

Även Nya Tider får pressmeddelandet, och vi ringer upp Christina Preisler-Schedin för att söka svar på huruvida man faktiskt har en svart lista över ”icke önskvärda” filmkonstnärer.

– Det här handlar om att de här personerna tidigare har bokat filmlokal under sådana former att vi inte visste vad det var för någonting de skulle visa. Därför har vi beslutat att de inte är välkomna här mer, säger filmhuschefen.

NyT: Men i ett brev som jag fått ta del av så anklagade du Jüri Linas tidigare filmer för att vara antisemitiska. Det är ju en rätt grov anklagelse, så då undrar jag om du själv har sett de tidigare filmerna?
– Jag vill inte svara på det så här. Jag skulle vilja att du skickar frågorna via mejl.

NyT: Jag behöver kunna ställa följdfrågor. Har du sett de tidigare filmerna? Det är en ganska enkel fråga att besvara.
– Nej, det har jag inte. Men nu vill inte jag…

NyT: Om du inte har sett filmerna undrar jag om ni har något slags lista över personer vars filmer inte får visas? Varifrån har ni annars fått de här uppgifterna?
– Skicka dina frågor via mejl så kan jag besvara dem i lugn och ro.

NyT: Du kan inte svara på om ni har något slags svart lista över personer vars filmer inte får visas?
– Nej, det behöver inte jag svara på.

NyT: Allmänheten har rätt att veta, som det heter. Och jag har rätt att ställa frågor till dig.
– Men skicka dem via mejl så ska jag svara.

När Nya Tiders reporter insisterar på att få svar tackar Christina Preisler-Schedin för samtalet och lägger på luren.

Nya Tider skickar frågor via mejl istället. Något svar får vi inte.

Total mediatystnad

Den brittiska reportagebyrån har inte heller fått något svar på sin enkla fråga. Vi ringer upprepade gånger under flera dagar till Preisler-Schedins telefon på Filmhuset, från olika nummer och från dolt nummer – ingen lyfter på luren. I växeln säger de att hon ska vara på plats, men av någon anledning inte svarar. Till slut verkar till och med växeltelefonisten lite brydd – det tycks som om Christina helt enkelt inte svarar på okända nummer längre.

Vi kontaktar Filmhusets bokningsansvarige, Jerry Axelsson. Han vill att vi ska ta alla frågor med Christina. Han vägrar att svara ja eller nej på om han tagit del av mejlkonversationen. Han tar vår reporters namn och nummer och säger att han ska be Christina att ringa upp. Det gör hon inte.

Fem dagar efter att mejlet med frågor skickades får vi tag på Anna Serner, Filminstitutets VD.

– Vi vill inte kommentera detta mer än vi redan har gjort, säger hon genast.

NyT: Men jag har inte fått några kommentarer. Jag har ställt ett antal frågor som hon sade att jag skulle ställa via… (Serner försöker avbryta) vänta, låt mig prata till punkt…

Anna Serner lägger på luren. Vi försöker ringa henne flera gånger, men hon trycker upptaget varje gång.

Kulturministern vägrar ta ställning

Vi vänder oss till kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth (M) för att få svar på huruvida svartlistning är ett acceptabelt förfarande från ett statligt institut. Hennes pressekreterare Catharina Henriksson förklarar att kulturministern inte kommer att kunna ta ställning i det enskilda ärendet eftersom detta skulle innebära ministerstyre.

Vi formulerar våra frågor så allmänt som möjligt, utan hänvisning till det enskilda fallet, och frågar bland annat: Är det acceptabelt att ett statligt filminstitut eller dess biograf svartlistar etablerade regissörer på grund av deras politiska åsikter? Bör en statligt utsedd chef kunna avkrävas svar från företrädare för pressen gällande svartlistning? Har en statligt utsedd chef rätt att skapa en ”värdegrund” som strider mot svensk grundlag?

Svaret från Lena Adelsohn Liljeroth kommer nästa dag:

”Stiftelsen Svenska Filminstitutet har en hög grad av handlingsfrihet när det gäller beslut som rör den egna verksamheten. Som minister varken kan eller vill jag påverka stiftelsens ställningstaganden när det gäller sådana frågor som till vem stiftelsen upplåter sina lokaler. Jag har heller ingen anledning att ha några synpunkter på hur Filminstitutets ledning bör hantera frågor från pressen med anledning av sina ställningstaganden.
Eftersom jag inte avser att ta ställning i sak kan jag följaktligen inte heller uttala mig om hur stiftelsens verkställande direktör har agerat.”

Vi hör av oss till Jüri Lina och ber om en kommentar till resultatet av vår undersökning: inget svar från den ansvariga chefen, som istället gjort sig oanträffbar; VD:n slängde på luren utan kommentar; och kulturministern har ”ingen anledning att ha några synpunkter”.

– Serner agerar som en typisk marxistpolitruk, hon anser att de ska agera domstol över vilka filmer som ska visas. De är stolta över en film som Snabba Cash som hyllar våld, och har framhållit att folk borde se Äta sova dö och Palmefilmen, som är klassisk kommunistpropaganda. Jag tar avstånd från en sådan värdegrund.

– Kulturministern agerar mycket likt den sovjetiska kulturministern Jekaterina Furtseva som jag växte upp med. En helt maktlös figur som dök upp här och var och viftade med armarna, men som aldrig sade någonting av värde. Det gick massor av skämt om henne i Sovjetunionen, alla skrattade åt henne. Det här svaret skulle jag vilja kalla Furtseva-Adelsohn-Liljeroth-syndromet. Att inte säga något på riktigt utan bara svara med några rader intetsägande trams. Inte ens en minister kan tydligen upprätthålla svensk lag gentemot Filminstitutet.

Jüri Lina, som fick emigrera från Estland 1979 på grund av förföljelser från KGB, känner väl igen mönstret.

– Det politiska systemet i Sverige påminner mig alldeles för mycket om Sovjetunionen. Massor av kreativa möjligheter och friheter som fanns på papperet, men när man försökte utöva dem och inte samtidigt hyllade regimens ideologi så försvann de friheterna plötsligt. Det fick jag uppleva i Sovjetunionen och det har jag fått uppleva gång på gång under mina 34 år i Sverige.

Nya Tider avser att återkomma till Filminstitutets agerande i ett senare nummer.

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Markus Andersson

    Skrämmande men inte förvånande. Att svarlistor förekommer i samband med för makten obekväma konstnärer och fritänkare är alldeles uppenbart. Ett bevis på det är att den officiella konsten, filmen, dikten osv är så förbannat tråkig och intetsägande. De intressanta, genuint rebelliska kulturskaparna blir tystade bland annat med hjälp av svarta listor. Men sanningen varar längst, särskilt inom kulturen, så stå på dig Jyri Lina. All heder åt dig!

  • KrugalSvylse

    Sveriges “demokrati” är idag blott ett tomt skal utan innehåll. Precis som Lina säger finns friheterna bara på papperet. Jag betraktar själv vissa av Linas tidigare verk som lite stolliga, men det är givetvis fullständigt irrelevant — det är INTE upp till Filmhusets ledning att agera domare, jury och “bödel” för yttrandefriheten.

    För övrigt är det vansinne att inte ha ministerstyre. Det har man i de flesta demokratiska västländer och då finns det åtminstone någon som är högsta ansvarig för sitt område och kan ställas till ansvar.

  • valfisken

    Men så är ju Ulf Adelsohn jude.

    Är Christina Preisler-Schedin också judisk?

    Filminstitutet har ju en historia av judiska chefer.

    Hela filmistitutet är ju ett bevis på det negativa judiska inflytandet.

    • KrugalSvylse

      Varför ska somliga gapa om judar i alla möjliga sammanhang där det inte alls är påkallat? Artikeln ovan handlar ju knappast om om judiskt maktmissbruk, utan om politiskt korrekta diktaturfasoner. Samtliga de tre kvinnliga politruker som uttalat sig (eller rättare sagt vägrat uttala sig) ser ut som vilka svenska (vänster)kvinnor som helst.

      Missförstå mig rätt nu: judiska maktförhållanden, attityder med mera ska givetvis kunna diskuteras, men det ska ske i sammanhang där det är relevant. Det är det inte här.

  • antenori

    Harry Schein var kontroversiell men enormt kapabel.

  • YOTHI_TARZAN

    Jyri Lina är en mycket modig man.
    Kan ni få ut denna artikel på någon av de större bloggarna ??

Konstnärernas organisation blundar för att terrornätverk vill misshandla gatukonstnär

Konstnärernas Riksorganisation (KRO) är den organisation som säger sig företräda bild- och formkonstnärernas intresse i samhällsdebatten. Men när det kommer till gatukonstnären Dan Park, så vägrar organisationen att uppmärksamma att han misshandlats blodig, att ett terrornätverk utlyst en tävling om att ”kränka” honom, samt att han dömts till fängelse för sin konst.

Advent – en tid av hopp och glädje

KULTUR

”EU-kartellen glömmer och förlåter inte”

INTERVJUFörfattaren, tv-regissören och grävande journalisten Guido Grandt har publicerat en ny bok om Jörg Haiders död i oktober 2008. Grandt tror inte på olycksteorin – han är övertygad om att Haider blev mördad.

Världsundergång à la Wilderäng

KULTURLars Wilderäng är författare, bloggare och föredragshållare. Han må i vid mening tillhöra etablissemanget, men han är förhållandevis väl påläst och han har en del kritiska saker att säga om den svenska samtiden. Han debuterade med romanen Midvintermörker (2011) där Ryssland anföll Sverige. Därefter har han skrivit en hel trilogi med sci-fi-inslag där det krisar till sig ordentligt, med Stjärnklart (Massolit förlag, 2014) som första del och följt av Stjärnfall och Stjärndamm (2015-2016). Här bjuds både samhällskritik och underhållning.

”Dalby” runt om i världen

KULTUROrtsnamnet Dalby klingar väldigt nordiskt, och det finns mycket riktigt flera orter i både Sverige, Danmark och ett par i Norge med det namnet. Men det visar sig att Dalby även finns som ortsnamn i andra delar av världen.

O, vad det låter bra!

RECENSIONMånga organisationer, i synnerhet inom det offentliga, ägnar sig allt mer åt floskler, värdegrund och styrdokument kring till exempel jämställdhet och kulturell mångfald. Byråkrati och konsulter tar allt mer plats på bekostnad av kärnverksamheten. Professor Mats Alvesson kal­lar det funktionell dumhet, och menar att det påfallande är hur många smarta människor som ägnar sig åt detta.

Slottsfrun som hämtades av Djävulen

KULTUREnligt legenden drack denna slottsfru blod och galla, var mycket hård mot sina underordnade och fördes till sist av Djävulen själv till helvetet. Det är så man kan summera legenden om Pintorpafrun. Det har berättats om flera olika Pintorpafruar, men de mest berömda är Anna Karlsdotter (Vinstorpaätten) och Beata von Yxkull.

Oden – en arketyp som formar vår samtid

KULTURDen brittiske författaren Richard Rudgley spinner vidare på Carl Gustav Jungs tankar om Oden som en kollektiv arketyp i västvärlden. I boken The Return of Odin förklarar han historiska skeenden med Allfaderns intryck på germanernas sinnelag, men skissar även en tänkbar framtid.

Gå till arkivet

Send this to a friend