Skip to Content

Den franske författaren Renaud Camus är bland annat känd för att ha skapat begreppet ”Le grand remplacement”, Det stora utbytet. Foto: Privat

Folkutbytet och det tragiska fallet Sverige

Publicerad: 26 oktober, 2016, 09:57

  • Svenska

Jag hyser en passionerad kärlek för Sverige. Jag ägnade en omfattande del av min samlingsserie Demeures de l’esprit [ung. Sinnets boningar] åt dess konstnärers, författares, kompositörers, poeters och filmskapares hem. Jag tror att det sällan har varit så lyckligt som i Pajala, hos Læstadius i Lappland vid den forsande Torne älvs strand, eller på den väg som leder till Dan Anderssons lilla hus, Luossastugan i Dalarna. Därför lider jag så mycket av Sveriges öde, liksom Frankrikes, eller Storbritanniens, eller Belgiens. Men Sveriges fall är särskilt tragiskt, mer extremt, mer vansinnigt. Ingenstans får man ett starkare intryck av en vilja att begå självmord, hos ett folk och en nation.

Varför? Varför? I min bok La Deuxième Carrière d’Adolph Hitler [Adolf Hitlers andra karriär] hävdade jag att Europa aldrig återhämtade sig från traumat efter Hitler, att kontinenten är som en patient som har lidit av en cancer, nazismen, och att alltför nitiska kirurger fortsätter att operera i all oändlighet för att avlägsna den och, vid minsta tecken på sjukdom, fortsätter tills man har avlägsnat alla vitala funktioner och det inte återstår något hjärta, hjärna, lungor, nervsystem, livskraft eller lemmar. Hitler finns i alla våra fraser, som en omvänd referens och en symbol för det absolut negativa, och hans karriär som spöke, hans andra karriär såsom motpol, är förvisso mindre kriminell än den första, men har än större konsekvenser eftersom den betyder Europas död. Det som rasismen inte lyckades fullgöra 1945 – förstörelsen av den europeiska civilisationen – är antirasismen i dag en hårsmån från att uppnå.

Denna antirasism hämtar sin obestridliga legitimitet från dödslägren, och från den ack så begripliga önskan ”aldrig mer”, men i det samhälle som den har skapat kan man inte längre undervisa om förintelsen, eftersom denna antirasisms skyddslingar inte tolererar det, och judarna flyr varje år vår kontinent i tusental. Försöker Sverige, mer eller mindre medvetet, att göra bot för att det var mindre fientligt mot Tredje riket än det kanske borde ha varit? Jag vet inte. Man brukar säga att i sin puritanska nit att göra det rätta går Sverige för långt i antingen den ena eller den andra riktningen. Kanske måste man se det masochistiska vansinnet som att landet visar upp en ny väg till den gudfruktiga hängivenhet som ledde till så många härjningar under senare delen av 1800-talet. Om detta vittnar Ibsen, Dreyer, Munch eller just Laestadius, var och en på sitt sätt. Den neurotiska dimensionen av den aktuella situationen är för mig obestridlig. Måste man påpeka att gästfrihet förstås aldrig har inneburit att man låter sig invaderas av ett obegränsat antal gäster, som inte är särskilt vänskapliga, och till dessa överlämnar sitt hem eller fädernesland, för att till slut tvingas be dem att vara snälla att ge en själv en liten plats och några rättigheter i det som en gång var ens eget land? Ingen moral har någonsin krävt det, men varje moral har dessutom strängt fördömt det som en fruktansvärd likgiltighet inför döden, ett förnekande av förfäderna och en orättfärdig uppoffring av de kommande generationerna.

Fallet Sverige är, även om det är skrämmande i mina ögon, också mycket spännande. Jag är faktiskt övertygad om att det som jag kallar Det stora utbytet, bytet av folk och befolkning, den demografiska översvämningen och det etniska ersättandet som hela Europa har underkastats, men framför allt Västeuropa, trots sina enorma proportioner som företeelse, endast är en del av en bredare rörelse, utbytessträvan, den allmänna ideologin om alltings utbytbarhet, människor av andra människor, folk av folk, män av kvinnor, människor av maskiner, det levande av det materiella, djur av saker, som i de fruktansvärda köttfabriker där stackars djur som aldrig kommer att få se varken gräs eller himmel bokstavligen produceras, som döda föremål, vilka dessvärre ofta dessutom möter halaldöden.

Utbytessträvan är en helhet. Den som inte har förstått att utbytessträvan är en helhet kan inte förstå någonting om Det stora utbytet. Och Sverige, om man ska tro de förfärade ekon som når våra förbluffade öron, är det mest framskjutna laboratoriet för denna globala utbytessträvan, för produktionen av likriktad mänsklighet. Är det sant att små svenska pojkar har förbjudits att kissa stående? Är det sant att arabiska har gått förbi finska som landets andra språk? Är det sant att en film från regeringen ber svenskar av svenskt ursprung att gå upp i en ny nation, där de endast ska bli en komponent bland andra, jämlika de andra, antagligen i väntan på att den islamiska triumfen ger dem en underordnad roll, som ett erövrat och kuvat folk, som dhimmis? Det är inte bara ett Nobelpris i litteratur som tilldelas Bob Dylan som vittnar om denna globala utbytessträvan, i detta fall Det lilla utbytet, en nödvändig förutsättning för Det stora utbytet, ty de folk som känner sina klassiker låter sig inte utan revolt kastas på historiens sophög. Jag talar om masskulturens ersättande av högkulturen som gemensam referens.

Det värsta är att den ohygglighet som nu sker fortfarande skulle kunna undvikas. Det skulle räcka att de europeiska folken vaknar, lämnar det vegetativa tillstånd som glömskans undervisning och dvalans industri försatt dem i. Jag tror inte på möjligheten, för att parafrasera Stalin, att göra motstånd mot utbytessträvan i ett enda land. Hela vår kontinent hotas till sin civilisation och sin självständighet. Hela kontinenten måste göra uppror och först av allt mot förrädarna som överlämnar den till invasionen. Om några talar om ett inbördeskrig har de trots allt fel. Kampen som ska föras liknar snarare ett klassiskt självständighetskrig, ett antikolonialt uppror. Medlen och målet är ett: återvandringen, de erövrande folkens återfärd hem till sig.

 

fakta

Renaud Camus (f. 1946) är en av Frankrikes mest välkända författare och tänkare. Han har publicerat ett stort antal romaner, dikter, reseskildringar och dagböcker, och är känd för att ha skapat begreppet ”Le grand remplacement”, Det stora utbytet. 1977 tilldelades han Fénéon-priset för boken Échange (behållning av utbyte), 2003 priset ”30 millions d’amis” från djurrättsstiftelsen med samma namn (namnet 30 miljoner syftar på antalet husdjur i landet) för boken Vie du chien Horla (Hunden Horlas liv) och 2015 Jean-Ferré-priset för sitt arbete för det franska språket genom sin samlade produktion.
Renaud Camus

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Kerstin Sundgren

    Jag kunde inte uttryckt detta bättre än Renaud Camus har gjort. Jag förfäras dagligen över nyheter från mitt gamla hemland och känner en djup sorg över vad som händer där. Har svårt att förstå hur det svenska folket totalt har resignerat och gett bort sin födelserätt att fortsätta att vara stolta svenskar. Dom totalt indoktrinerade individer som nu styr Sverige kan bara jämföras med den stalinistika tiden när folket i Sovjetunionen inte vågade
    uttrycka vad dom kände inför en tyrann. Ofattbart och tragiskt!

  • clareal

    Renaud Camus får det att låta som om detta folkutbyte är något som svenska folket ensamt har hittat på. Jag är övertygad att Camus vet orsakerna, men liksom många andra, tiger han om det, som inte får sägas.
    De svenskar som via nätet har kännedom om den i Sverige verksamma judiska föreningen Paideia vet dock bättre. Denna förening har sedan år 2000 varit verksam här och synes drivas med medel från Raul Wallenbergs stiftelse och Allmänna Arvsfonden. En äldre, hitrest amerikansk judisk tant, vid namn Barbra Spectre, som leder föreningen, har gjort sig ökänd i en stor del av nät-världen, alltså “gone viral”, som det brukar heta. Enligt tantens egna ord, vill man främja en tredje-världens-folk invandring till Europa, gärna med muslimska förtecken. Denna judiska förening har således multikultur, multietnicitet och rasblandning högst på sitt program. I nät-intervjun säger hon att det är helt nödvändigt att denna förändring kommer tillstånd, annars kommer Europa gå under. Samtidigt säger hon sig vara medveten om att judarna kommer bli illa sedda, på grund av denna sin oombedda verksamhet.
    I sammanhanget kan man kanske ana ett samband till vad som inträffade 2014, när svenska Riksdagen återsamlades efter septembervalet. Vid den sedvanliga gudstjänsten i Storkyrkan talade (privatmannen?) Göran Rosenberg, som även han är medlem i Paideia, om att Sverige på lite sikt skulle bli helt multi-etniskt, likgiltigt om vi svenskar önskar det eller inte. (It’s a “done-deal”, således!). Tilläggas kan, att Aftonbladet efteråt hade en hat-artikel riktad mot Jimmie Åkesson, därför han var oartig och inte applåderade Rosenbergs tal.
    I grund och botten är folkutbytet en gammal konspiration, som tog ny fart under mitten av sextiotalet. De amerikanska immigrationslagarna ändrades 1965 och kom hädanefter att acceptera invandring från jordens alla hörn, detta efter en cirka 40-årig judisk kamp för “likaberättigande” av invandringen. Det skedde under en kritisk period i USA:s historia. Presidentmord, Vietnamkrig, sexuell “befrielsekamp”, raskravaller, social upplösning och mycket mer. I skvalpet efter vänstervågen fick vi härhemma också en flyktingdebatt. Den gamla asylrätten gjorde vänster- och kommunistpolitiker, starkt behjälpta av Bonnierpressen, slarvsylta av. Kreativiteten visste inga gränser när man hittade på nya benämningar på de inträngande massornas status. Så har det fortsatt.
    Sannerligen har det inte heller saknats draghjälp från “vanligt folk”, som gärna iklätt sig rollen som “godhetsnissar” u p a.

  • SVENOG

    Renaud Camus text är bland det bästa jag har läst. Dels hans beskrivning av den pågående massinvandringen som “Det stora utbytet, bytet av folk och befolkning”. Jag har inte tänkt riktigt så förut men så är det naturligtvis. Antirasisterna vill byta ut svenskarna som ju är rasister mot araber och afrikaner som ju då inte är rasister. Tanken om “en bättre sorts människa” känns igen från kommunism och nazism där ledarna insåg det hopplösa i att få igenom sina höga ideal med den existerande befolkningen. Alltså måste befolkningen bytas ut. Antirasismen står alltså på samma .ideologiska grund som kommunism och nazism.

    Dels inger hans beskrivning hopp, vilket är underbart. Hoppet står till att “de europeiska folken vaknar, lämnar det vegetativa tillstånd som glömskans undervisning och dvalans industri försatt dem i.” Nu känner jag mig för första gången som en europée. Tillsammans med Polen och Ungern och nu Frankrike kan “hela kontinenten göra uppror och först av allt mot förrädarna som överlämnar den till invasionen”. Man vågar kanske hoppas på en framtid för Europa!

  • Dennis Zackrisson

    Ja, det var en tänkvärd artikel av Renaud Camus. Att vart och ett folk ska hålla sig på sitt ställe och utveckla sin egen nation är ju en tes som med dagens folkvandringar ifrågasätts på många ställen såväl hos oss som i vår närhet, men även på andra håll av vårt lilla klot.

    Men det tycks mig som att Camus glömmer bort den största folkfördrivningen under s k “efterkrigstid”, dvs från 1945 och framåt. Och inte med ett ord nämner de största landtjuvarna i historien. Lite märkligt eftersom denna s k “etniska rensning” fortfarande pågår, dag för dag, och på mark, vilken ofta talas om som “biblisk”.

    När Camus talar om “bytet av folk och befolkning, demografisk översvämning och det etniska ersättandet” är det framför allt palestiniernas öde en kommer att tänka på. Hur en oförväget självsvåldig krigarkast överföll dem och sedan slutet på 1940-talet skapat miljon efter miljon av flyktingar och haft mage att utropa en statsbildning, som inte har någon som helst legitimitet enligt internationella lagar. Och därutöver producerat en outsinlig ström av krigsförbrytare, varav många började sin karriär som terrorister på 1940-talet bl a genom att kallblodigt mörda den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte, medlem av den svenska kungafamiljen.

    Låt oss inte glömma bort, utan i stället ena oss med andra förtryckta när vi själva reser oss för att kasta av oss det politiska ok, som av den svenska överklassen lagts på våra redan nedtyngda axlar!

  • Metodisten Kidd

    Mycket bra skriven artikel.
    Jag er Norsk, I Norge var det faktisk krig i 5 år. Men ändå så talar man som att å kritisera dålig invandringspolitik i Sverige er någon slags nazism. Så talar man inte i Norge, där er man färdig med ordet och hela nazismen for länge sen.
    Det verkar som man måste fylla upp hela Sverige med alla typ utlänningar ovansett hva priset blir, ekonomisk, kulturellt, moralisk och socialt. Darfor att om inte så er man någon slags nazi ? Det er lite i mellan. I verkligheten så er allt i mellan. Ingen av dom två extremiteter er lösning.
    Det er något riktig gammaldags over politik i Sverige, man talar i principer. Höger och vänster. Man måste välja vilken politisk klan man vill tillhöra. Så er det inte i Norge och Sverige.
    Resultaten av vad samhället gør bestämmer vad man tycker och vem man stämmer på denna gång. Vill inte folket ha något, så spelar det ingen roll va politiker och statsminister tycker.
    Men vi i Norge er glada i Sverige å håpast Svenskarna städar upp å blir glada – på Svensk igen

Vad vill egentligen svenska folket?

LEDAREMajoriteten av väljarna anser att invandringen är för stor. Ändå röstar man på partier som vill öka den. Svaret finns troligen att finna i att systemmedias skrämseltaktik haft effekt, trots att allt fler i dag genomskådar den. Att bygga alternativa medier ter sig nu ännu viktigare.

Defaitism är aldrig ett val – oppositionen finns

LEDAREDet är helt okej att känna besvikelse över ett val som många satt sitt hopp till, men att som svenskar ens tänka tanken att någonting skulle vara förlorat för att valet inte gick som vi hoppats är inte rätt mot vare sig oss själva eller mot dem som kämpat och offrat så mycket mer för sina länders frihet. Slaget är inte över förrän oppositionen ger upp, och eftersom det aldrig kommer att hända har vi ingen anledning att låta valresultatet överskugga de framgångar vi upplevt de senaste åren.

Inbillad oro?

SVT har ett program där man åker runt i landet och pratar med väljare inför valet. Det första stoppet på resan var i Helsingborg där man intervjuade en kvinna som hade ett hundpensionat. Då berättade hon att hon undvek att gå ut på kvällarna för att hon var orolig för att något skulle kunna hända. Då frågade journalisten om det var ”upplevd oro” eller ”faktisk oro”.

Den nyliberala politikens enorma framgångar

Idéerna om det svenska folkhemmet, där det ekonomiska överskottet som genereras av produktionskrafterna inom alla möjliga samhälleliga verksamheter, via politiken används för att bygga välfärden, utvecklades framförallt inom socialdemokratin efter andra världskriget. Den politiken nådde förmodligen sin höjdpunkt under 1970-talet. På 1980- och 1990-talen kom de nyliberala idéerna hit från Thatchers England och Reagans USA. Och här i landet gick politikerna längre än förebilderna. Inte ens valfrihetens Mecka, USA, har en valfrihet för skolan bekostad av staten.

Statsförvaltningen måste ta hänsyn även till landsbygdens folk och villkor

Vi behöver reformera statsförvaltningen för högre rättssäkerhet och bättre funktion för medborgare, näringsverksamheter och landsbygdens verklighet. Vi vill införa en författningsdomstol, återinföra tjänstemannaansvar och ha tidsbegränsade uppdrag för chefer i offentlig förvaltning, skriver Olle Larsson, Landsbygdspartiet.

Jan Guillous onyanserade Israelkritik

DEBATT"Jan Guillou utelämnar gärna eller glömmer bort fakta som inte passar in i hans välkända vänsterradikala synsätt. Det är ingen hemlighet att Jan Guillou redan i sin ungdom var aktiv medlem i den vänsterextrema maoistiska organisationen 'Clarte' och att han senare i vuxen åldern har blivit dömd till långa fängelsestraff för spioneri mot svenska staten", skriver debattören Josef Csiba.

Viktiga invändningar mot regeringens afghanamnesti

DEBATTDen 7 juni beslutade riksdagen att bevilja cirka 9 000 personer utan skyddsskäl uppehållstillstånd för studier. Olle Felten, riksdagsledamot för Alternativ för Sverige, kritiserade beslutet i ett inlägg den 4 juni i riksdagens kammare och sammanfattar här de viktigaste invändningarna.

Dags för feminister och antirasister att tänka om

DEBATTVarför försvarar feminister utländska kulturer till den grad att de inte vill erkänna deras roll i förtryck av kvinnor, hedersmord och omskärelser? Varför vill så kallade antirasister inte erkänna rasism hos grupper som ser ned på den svenska kulturen? Viljan att känna sig ”god” har överskuggat logik och sunt förnuft, menar veckans debattör Jennifer Almlöf.

Gå till arkivet