Förintelsen av Europa – om greve Kalergis paneuropeiska vision

Många väljare känner förmodligen inte till att det i Sveriges riksdag sitter en prinsessa, en moderat riksdagsledamot av kunglig börd. Hon är ingen prinsessa av det svenska kungahuset, hennes far är nämligen ärkehertig Otto von Habsburg, son till Österrikes siste kejsare, Karl I.

Denna grevinna, Walburga Habsburg-Douglas, har en egen plan för Europa, som knappast någon väljare har hört talas om. År 1973 var hon med att grundlägga Paneuropa-Jugend Deutschland (paneuropeiska ungdomsförbundet i Tyskland), för vilken hon var viceordförande. År 1977 grundade hon Brüsewitz-Zentrum (det kristna paneuropeiska studieverket). Men vad är dessa paneuropeiska organisationer, hur stort inflytande har de, och det viktigaste: vad vill de?

Grevinnan Walburga Habsburg-Douglas arbetar i sin fars anda. Otto von Habsburg, som avled förra året vid en ålder av 98 år, blev president i Paneuropeiska unionen 1973 efter greve Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi, dess grundare och Ottos nära vän.

Coudenhove-Kalergi brukar tillsammans med Jean Monnet och Winston Churchill räknas till EU:s tre fäder. Churchill skrev i Saturday Evening Post 1930 en artikel om ”Europas Förenta Stater” och bankiren Monnet verkade för att i smyg införa denna europeiska förbundsstat.

Hela idén till den paneuropeiska superstaten och nationernas upplösning finns i Kalergis manifest Pan-Europa från 1922 och hans skrift Adel, som följdes upp med boken Praktischer Idealismus 1925. De planer som Kalergi förde fram uppfattades av många som sjuka och som en vansinnig mans hallucinationer, men det fanns en liten klick ytterst mäktiga personer som snart tog Kalergi till sitt hjärta. Greven berättar själv i sin bok Korståg för ett Pan-Europa: Självbiografi om en man och en rörelse (1943):

”I början av 1924 fick vi ett telefonsamtal från baron Louis de Rothschild. En vän till honom, Max Warburg i Hamburg, hade läst min bok och ville lära känna oss. Till min stora förvåning erbjöd sig Warburg på stående fot att skänka oss 60 000 guldmark för att finansiera rörelsen de första tre åren… Max Warburg, som var en av de mest distingerade och klokaste män jag någonsin kommit i kontakt med, hade till princip att finansiera dessa rörelser. Han förblev uppriktigt intresserad av Pan-Europa-rörelsen i hela sitt liv. Max Warburg arrangerade sin resa 1925 till Förenta staterna så att han kunde presentera mig för Paul Warburg och Bernard Baruch.”

De fyra män som Kalergi här nämner, Rothschild, Baruch och bröderna Warburg, var bankirer med enorma möjligheter att påverka utvecklingen i Europa – Rothschildklanens familjefader Amsche Mayer Rothschild hade 1838 sagt: ”Låt mig ge ut och kontrollera en nations pengar, och jag struntar i vem som skriver lagarna”. Sedan dess hade hans fem söner skaffat sig ett järngrepp över Europas bankväsen. Warburgsläktens tre bröder, Max, Paul och Felix, hade utnyttjat sin makt till att i hemlighet stötta bolsjevikernas revolution i Ryssland med miljontals rubler. Nu valde dessa herrar tillsammans att stödja Kalergis vision av framtidens Europa.

De små stegens tyranni

Med det omfattande stödet från några av Europas mäktigaste herrar, som utgjorde en adel inte bara till namnet utan i högsta grad en reell sådan, skred Kalergi till verket. Snart hade Paneuropeiska unionen avdelningar i alla Europas länder och ledde arbetet med att undergräva nationalstaterna och bana väg för en ”förbundsstat”. Vad Kalergi avsåg med begreppet framgår av följande utdrag ur boken Paneuropa 1922 till 1966, sidan 19:

”Kommer det till en svår konflikt, så skiljer sig inom statsförbundet staten från förbundet …  alltmedan i en förbundsstat medlemsstaten böjer sig inför förbundets överlägsna makt. I första fallet utvisas förbundets kommissionär, i det andra avsätts och häktas den upproriska statens ministerpresident.”

Otto von Habsburg, som efterträdde Kalergi som president för Paneuropeiska unionen efter dennes död 1972, menar att EU inte skulle finnas till i dag, om det inte vore för Kalergi.

Arbetet med att beröva nationerna i Europa deras suveränitet och frihet gjordes inte över en natt. I små målmedvetna steg, alltid förklädda i någon rationell förklaring, centraliserades makten bit för bit till en svårgripbar överstatlig struktur. Bankiren Jean Omer Marie Gabriel Monnet (1888-1979), som under sin ungdom arbetade på storbanken Lazard Frères i Kanada med att bland annat ordna insideraffärer åt utvalda kunder, och efter första världskriget fick en topposition bland fredsförhandlarna i Versailles, sammanfattade de små stegens metod för paneuropa i ett brev till en vän 1952 så här:

”Europas nationer bör föras samman i en superstat utan att deras befolkningar förstår vad som sker. Detta kan åstadkommas genom stegvisa förändringar, alla förklädda till att ha ett ekonomiskt syfte, men som på lång sikt och oåterkalleligt kommer att leda till en federation.”

På Europarörelsens egen hemsida, www.europeanmovement.eu, hänvisar man ofta till Monnets idé om ekonomiska incitament till små steg i ”rätt” riktning som ”Monnetmetoden”. Idén är självklart inte unik, ett nära exempel är det svenska Postgirots nedläggning, som skulle ha orsakat stora protester om det skedde över en natt, men genom att först skapa Kassaservice och Plusgirot som en mellanstation, för att två år senare lägga ner dessa helt och överföra en del av funktionerna på Nordea, så kunde man fördela ilskan över de försämrade tjänsterna över en hanterbar tid.

Monnetplanens genomförande gav oss gradvis Kol- och stålunionen med sex medlemsländer (1952), sedan Europeiska ekonomiska gemenskapen EEC (1957), presenterat som enbart en ekonomisk sammanslutning av suveräna nationer. Sedan ströks ordet ekonomiska ur benämningen och från 1970-talet blev det till den Europeiska gemenskapen (EG). 1992 kom Maastrichtfördraget, som förvandlade ”gemenskapen” till en union, EG blev EU.

Den 1 maj 1998 verkställdes planen att ställa hela unionen under en enda centralbank, ECB. Med Lissabonfördraget i hamn har EU fått en egen armé, president, utrikesminister och andra funktioner som normalt bara finns i en statsbildning. Det som tidigare stämplades som ”konspirationsteorier” var plötsligt dagens verklighet.

De små stegen har hela tiden haft en tydlig riktning, utstakad av greve Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi och tillskyndare som Sveriges egen Walburga Habsburg-Douglas. Riktningen står än i dag att finna i Kalergis skrifter, för den som vill veta.

Vad ville Coudenhove-Kalergi?

Född i Tokyo som barn till en japansk moder och europeisk fader var Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi från början lagd åt det kosmopolitiska hållet, något som starkt understöddes av hans internationalistiske far. I hans skrifter tar dock de mest bisarra idéer form, som går långt utöver vad den mest inbitne globalist än i dag skulle våga erkänna öppet.

Kalergis plan på ett centralstyrt Europa tog enligt honom själv form under de båda världskrigen och senare under ”hotet av ett atombombkrig – atomdöden”. I boken Paneuropa 1922 till 1966 (1966), sid 112, skriver han:
”Hela den europeiska frågan når således sin höjdpunkt i antingen-eller: Krig eller fred! Anarki eller organisation! Konkurrens eller kooperation! Topprusta eller avrusta! Sammanbrott eller sammanslutning! Ingen europé kan hädanefter undfly detta avgörande. Inför ett sådant avgörande är neutralitet förräderi. Den som inte är paneuropé – är antieuropé!”

”Dagens raser och kast skall falla offer åt den tilltagande övervinningen av rum, tid och fördom. Den eurasisk-negroida framtidsrasen, till det yttre lik den gammalegyptiska, skall ersätta folkens mångfald med personlighetens mångfald.

– Paneuropa 1922 till 1966 (1966), sid 112

Denna strävan finns väl synlig redan i hans tidigaste texter, där han inte heller hymlar om hur det ska gå till. Ur Kalergis bok Praktischer Idealismus del 1 Adel, från 1925, framgår att en förutsättning är att genomföra vad som kanske är den största etniska rensningen någonsin. Europas olika folkslag skall genom mångkultur ersättas, vilket han redogör för på sidan 22:

”Den fjärran framtidens människa kommer att vara en hybrid. Dagens raser och kast skall falla offer för den tilltagande övervinningen av rum, tid och fördom. Den eurasisk-negroida framtidsrasen, till det yttre lik den gammalegyptiska, skall ersätta folkens mångfald med personlighetens mångfald.”

Framtidens blandade befolkning förväntas alltså enligt detta scenario att mista sin mångfald och istället bli en homogen massa, en process som åtminstone i Västvärlden är i full gång i den omtalade framtid vi nu lever i.

Det blir ännu mer bisarrt när Kalergi kommer till vilken religion som skall härska över denna gråa massa. På sidan 51 finner vi:

”Judendomen är skötet, ur vilket en ny, Europas Adel framträder; kärnan, kring vilken en ny, andlig adel grupperar sig. En andlig-urban härskarras håller på att bildas: Idealistisk, full av andlighet och sensibilitet, rättvis och trogen sin övertygelse, tapper som feodaladeln i dess bästa dagar, som med glädje tar på sig död och förföljelse, hat och förakt, för att göra mänskligheten sedligare, andligare och lyckligare.”

Kalergi förordar visserligen inte att det judiska folket skulle vara den ”nya adeln”, utan att religionen är den inspirationskälla kring vilken de bildade och upplysta européerna ska samlas, men det kanske ändå är här vi ska söka efter de fyra tidigare nämnda bankirernas stora intresse för Kalergi – alla hade rötter i just denna religion.

Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergis far, greve Heinrich, hade blandat påbrå, såsom är brukligt med adliga familjer, och hade förfäder bland österrikare, ungrare, tjecker, greker, flamländare, polacker, norrmän, balter, fransmän och tyskar. Några judiska rötter hade han dock inte, vilket han enligt egen utsago annars hade välkomnat. Kanske är det faktumet att han var en nära vän till Theodore Herzl, grundaren av sionismen, som gjorde att han höll judendomen extra högt, och till och med brukade lämna mässan på långfredagen när passagen om att man skulle be för judarnas omvändelse lästes upp, eftersom han ansåg att den var antisemitisk.

Den unge Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi fortsätter i sin redogörelse för det framtida Europas ledarskap att reflektera över judeförföljelserna, och skriver på sidan 50:

”Istället för att förinta judendomen har Europa mot sin vilja förädlat densamma genom denna konstgjorda gallringsprocess, och fostrat den till en framtida ledarnation. Alltså, inte att undra på, att detta folk, utsprungen ur ghettofängelset, utvecklas till en Europas andlig adel. Så har i detta ögonblick, då feodaladeln förföll, en god försyn genom judeemancipationen, skänkt Europa en ny andligt högtstående adelsras.”

Genom denna gallringsprocess fick Europa slutligen enligt Kalergi ”en liten gemenskap, härdad genom hjältemodigt utstått martyrskap för idén, och renad från alla viljesvaga och andefattiga element”. Kalergi själv tillhörde alltså så vitt vi vet inte denna lilla gemenskap annat än i anden, men hans finansiärer lär ha känt sig träffade.

Kalergis plan är långtifrån fullbordad

De destruktiva och rasistiska idéer som Kalergi för fram i sina skrifter har – naturligt nog – inte lyfts fram till någon granskning inför offentligheten. Därför har varken Paneuropeiska unionen eller Europarörelsen behövt, åtminstone för syns skull, ta avstånd från honom. Tvärtom – höga politiker hyllar i dag denne Europas dödgrävare för hans ”pionjärarbete” och ”storslagna visioner”.

Internationella Paneuropeiska unionen meddelade i december 1995 på sin hemsida www.paneuropa.org stolt att man är en ”övernationell rörelse som är trogen arvtagare till de politiska idéer och ideal som dess grundare, Richard Coudenhove-Kalergi, formulerade första gången 1922. Dessa visioner om ett Europa enat i frihet, rättvisa och fred fortsätter att gälla oförändrade, även efter de historiska ändringar som skett de senaste åren.”

”Europas Adel framträder; kärnan, kring vilken en ny, andlig adel grupperar sig. En andlig-urban härskarras håller på att bildas.

– Paneuropa 1922 till 1966 (1966), sid 51

Genom ”Monnetmetodens” små steg har vi fått Kol- och stålunionen, som blev EEC, som blev EG, som blev EU, som blev… Planen är långt ifrån fullbordad. Det öde som Kalergis ”adel” bestämt åt européerna står tydligt i hans böcker, och det är kanske därför det enda offentligt tillgängliga exemplaret av boken Praktischer Idealismus, under mystiska omständigheter, verkar ha försvunnit från Lunds Universitetsbibliotek. Den finns dock tillgänglig inskannad på internet. Hans andra viktiga verk Paneuropa 1922 till 1966 vilar tryggt i Riksdagsbiblioteket, nära till hands för dem som kan tänkas behöva vägledning.

Under tiden fortsätter Kalergis arvtagare sitt verk och avgör ödet för miljoner européer. Det är knappast av okunnighet om geografin som riksdagspolitikern tillika grevinnan Walburga Habsburg-Douglas på sin sida på moderat.se påstår att både Georgien och Turkiet ligger i Europa. Snarare står förklaringen att finna i att hon enligt egen utsago gärna läser allt av sin far Otto och hans ledare Kalergi, som förordade det ”sanna Paneuropa från San Francisco till Vladivostok, kompletterat av Japan, som borde i Fjärran östern utvidga den Storeuropeiska unionen”.