Skip to Content

Mer produktiv än någonsin. Jan Milld arbetar varje dag med att bemöta propagandan i systemmedia, vilket han numera gör på internet. Det har blivit många böcker genom åren, bland andra Lagom är bäst! En kritisk granskning av Sveriges flyktingpolitik (1994), Försvara demokratin! (1997) och senast Vitbok.se: mångkulturellt facit (2010). Förutom tidningen Blågula frågor har han även gjort andra tidningssatsningar som tabloiden Sverige i centrum, men för att detta ska bli meningsfullt behövs det en större organisation som delar ut dem. I dag satsar han på att göra ett analyserande videoklipp varje vecka, Fredagsbio, som han lägger ut på www.fredagsbio.se. Foto: Nya Tider
Reportage

Jan Milld – varnade tidigt om faran

Jan Milld är veteran inom den invandringskritiska folkrörelsen. Han försökte väcka debatt om invandringspolitiken med sakliga argument redan i mitten av 90-talet, men bemöttes med demonisering. Allt fler har dock med tiden kommit att se situationen ur hans perspektiv, historien har gett honom rätt. Han menar att politiskt korrekt media i dag gör desperata försök att behålla sin makt över folket genom att ljuga och hetsa, men det gör hans upplysningsarbete desto lättare.

Publicerad: 18 oktober, 2015, 21:38

  • Svenska
Hängdes ut. Efter att hans debattinlägg refuserats skulle Jan Milld ”dras fram i ljuset”. Bilaga till Expressen och Aftonbladet 1996.

Hängdes ut. Efter att hans debattinlägg refuserats skulle Jan Milld ”dras fram i ljuset”. Bilaga till Expressen och Aftonbladet 1996.

När Nya Tider träffar Jan Milld är han i toppform och säger att han är mer produktiv än någonsin.

– Jag försöker lura liemannen så gott jag kan, säger han och skrattar.

Han har en tuff tid bakom sig med långa sjukhusvistelser. För ett par år sedan slog han i huvudet, vilket ledde till att läkarna var tvungna att operera bort en del av skallbenet och sätta tillbaka det när svullnaden hade lagt sig. Några år innan det genomgick han fem besvärliga operationer i buken och låg därefter veckor i koma. Fram tills nyligen fick han gå med hjälp av rullator.

I dag bor han i utkanten av Furudal i norra Dalarna och arbetar dagligen med att sprida korrekt information om dagsaktuella händelser och bemöta det som skrivs i systemmedia.

– Att lögnerna har blivit så grova gör mitt arbete desto lättare. Det är allt fler som ser igenom dimridåerna, säger han.

Alltid i farten. ”Mest upplyftande av allt är när folk i kommentarer säger att de blivit omvända”, berättar Milld.

Alltid i farten. ”Mest upplyftande av allt är när folk i kommentarer säger att de blivit omvända”, berättar Milld.

 

Bakgrund i arbetarrörelsen

Jan Milld berättar att han fram till mitten av 1980-talet var vad man skulle kunna beskriva som politiskt korrekt beträffande invandringen. Han ville visa att det som invandringskritiker säger är fel och bygger på fördomar. Därför satte han igång med att göra en diabildserie som skulle ”såga rasisterna jäms med fotknölarna”. Han samlade fakta för att visa det som media bedyrade, att utomeuropeiska invandrare inte alls var överrepresenterade i vare sig brottslighet eller bidragsberoende.

– Jag misslyckades, och detta fick mig att tänka om. När kartan inte stämde med terrängen började jag att revidera min karta, berättar Milld.

När han väl började granska det hela närmare såg han att en del av dessa ”skyddsbehövande” uppträdde minst sagt märkligt. 1989 läste han om hur man ogillade inlogeringen i en herrgård i Värmland och uttryckte sitt missnöje genom att kasta ut möblerna genom fönstret från översta våningen.

– Detta gav en frontalkrock med min arbetarrörelsemoral om solidaritet. Man skulle ställa upp för nödställda, men där ingick ju en form av ömsesidighet!

Vad han snart märkte var att svenska massmedia hade lurat honom. De hade lurat svenska folket. Samtidigt gav de inte plats för en saklig och allsidig diskussion kring invandringsproblemen.

Antirasist nu som då
– Ända sedan jag gick med i SSU 1962 har jag betraktat mig som antirasist. Men innebörden av det var aldrig att svenska folket skulle bytas ut, berättar Milld.

Han menar att även om han applåderade Olof Palme när denne tog hit flyktingar efter militärkuppen i Chile 1973, så var aldrig tanken att invandringen skulle omforma det svenska samhället. Det handlade om tillfälligt skydd, alternativt att man anpassade sig till det svenska samhället, lärde sig svenska, klarade sin egen försörjning och respekterade gällande lagar, om man ville stanna permanent.

– I dag har ju invandringen en helt annan karaktär, säger Milld.

Milld berättar att han i sin ungdom var aktiv i vänstergrupper, kanske skulle benämningen vänsterradikal passa. I dag har han fått epitetet högerextremist, men hans grundvärderingar är desamma nu som då. Är det samhället som blivit tvärtom?

– Som många känner till hade jag en utpräglat internationalistisk inställning i min ungdom. Jag lärde mig många språk, däribland esperanto, och jag har rest i över 50 länder. Jag tog stark ställning för det vietnamesiska folkets befrielsekamp mot USA:s vidriga angreppskrig. Det är ingenting jag ångrar, berättar han.

I dag vill han beskriva sig som nationalist, men han ser inte att internationalism måste stå i motsättning till nationalism, snarare tvärtom.

– Värnandet av svenska intressen behöver inte stå i motsättning till exempelvis latinamerikanska intressen. Jag är både nationalist och internationalist.

Parollen ”Alla folks frihet, hela världens fred”, anser han i allra högsta grad är giltig än i dag. Därför är han fortfarande också antirasist.

– Jag menade då, och det gör jag fortfarande, att på individnivå ska alla människor mötas med en grundläggande respekt. Men i dag har ju begreppet ”antirasist” blivit så komprometterat genom dessa våldshuliganer i svarta munkjackor.

Uthängningar i stället för debatt
Jan Milld hade ambitionen att dryfta sina farhågor om den förda politiken i de debattfora som sades vara till för samhällsdebatt. Han märkte snart att det fanns en spärr mot att ta upp dessa frågor.

– Jag och Anders Sundholm försökte också få in inlägg på olika tidningars debattsidor, men med några undantag blev alla våra inlägg refuserade. När vi omnämndes var det bara med epitet och svartmålning.

Han var ytterst noga med att inte förknippas med någon organisation, ideologi eller grupp.

– Jag ville tvinga dem att bemöta sakargumenten, jag ville inte ge dem möjlighet att komma åt mig bakvägen genom att peka på kopplingar eller liknande. Vi var också noga med att alltid vara offentliga med namn och bild.
Media var dock inte intresserade av någon saklig debatt. När de väl uppmärksammade gruppen kring den lilla tidskriften Blågula frågor, som Jan Milld tillsammans med några andra gav ut, var det för att skandalisera och ”hänga ut” dem.

I juni 1996 tryckte Aftonbladet och Expressen gemensamt en gratisbilaga av den vänsterextrema tidskriften Expo och spred den i miljoner exemplar som bilaga till kvällstidningarna. Man menade att yttrandefriheten var hotad eftersom Expos tryckeri hade utsatts för ett attentat. Attentatet bestod av en del krossade rutor och sprejande. Gruppen bakom Blågula frågor presenterades på samma sätt som man gör med kriminella, vilket gav intryck av att det var de som hade legat bakom attentatet.

– Hyckleriet var monumentalt. Nu skulle vi ”dras fram i ljuset”, detta efter att de refuserat våra artiklar i två år. Ingen av oss var hemlig, det var rent absurt, säger Milld.

På så vis slapp media bry sig om sakfrågan. Man utövade censur samtidigt som man sade sig slå vakt om yttrandefrihet.

Expo hade startats av en anarkist vid namn Tobias Hübinette, enligt vad han själv påstår. Denne självutnämnde ”antirasist” gav öppet uttryck för hat mot vita människor, ansåg dem ”underlägsna på alla upptänkliga plan” och manade: ”Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!” Han berättade öppet om hur han misshandlade ”personer som betedde sig rasistiskt i min närhet. Det kunde röra sig om allt från fullfjädrade skinheads, till barn i skolåldern eller äldre herrar och damer.” Hübinette dömdes senare för skadegörelse, sabotage, uppvigling och mordhot kopplade till attacker mot oppositionella, främst sverigedemokrater.

– Det skulle inte förvåna mig om det var Hübinette själv som var ansvarig för attentatet mot Expos lokaler, säger Milld.

Expo finns kvar än i dag och anlitas av skolor och myndigheter för föreläsningar om ”rasism”.

Det behövs ett komplement till SD
Jan Milld anser att medierna i Sverige i praktiken är ockuperade. Han tror dock att nu när Sverigedemokraterna får många människors stöd, så kan läget förändras.

– Man skulle kunna tänka sig en konstellation där SD tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna får majoritet. Det skulle få folk att repa mod. Man skulle kunna bli av med vänstermaffian i media, spår Milld.
I slutet av 1990-talet blev han vald till partisekreterare i Sverigedemokraterna, men stannade inte länge på posten. Andra partiföreträdare hade synpunkter på vad han skrev för Blågula frågor på internet. Han ville vara fri att kunna skriva vad han vill.

– SD har sin roll men är i längden inte mycket att hoppas på, menar han och tillägger att partiet saknar hållbara och långsiktiga lösningar. Man fördröjer bara krisen.

– Det behövs ett komplement som på allvar kan ta itu med dagens situation, anser han.
Socialdemokratin är död, enligt Milld.

– De har skapat sitt drömsamhälle, det är ett totalt misslyckande. Partiet har ett C-lag i ledningen. Det finns inga idéer om framtiden, de har kommit till vägs ände.

Han är starkt kritisk till det parlamentariska systemet som ändå gör att dessa partier kan hänga sig kvar vid makten.

– Man kunde lika gärna lotta platser i riksdagen. De etablerade partierna är alltid på en annan linje än opinionen i varenda viktig fråga. Hade vi lottat hade det varit bättre. En slumpvis person ur befolkningen hade haft större chans att vara representativ för majoritetens åsikter än dessa politiker som utgör en klass för sig, säger han.

Intern flykting
Innan pensioneringen arbetade Milld som busschaufför i Stockholm. Att han flyttade till Dalarna beror på att det blev obehagligt i Stockholms förorter. Mångkulturen förde med sig gängbildning och våld, just det han hade varnat för under så lång tid.

– Jag blev en intern flykting i Sverige. Det är många som flyttar ut från storstäderna av samma orsak, men få säger det rakt ut, säger han.

Men inte heller i Furudal finns en självklar frizon. Milld berättar om att det under sommaren kommit skumma försäljare av persiska mattor som åkt runt i samhället.

– Han var påträngande och försökte komma in i mitt hus. Jag fick hindra honom fysiskt, berättar Milld.
Han spekulerar i om dessa ligor nu åker runt och sonderar terrängen, kartlägger var det bor äldre människor, för att planera brott.

Han trivs dock på det hela bra, även om ekonomin är skral. Någon ny bok är inte planerad den närmaste tiden och tabloidprojektet har han lagt på is. Han har flera gånger tryckt tabloider som frivilliga runt om i Sverige spridit i tusental, men det kräver så mycket organisationsarbete, menar Milld. I dag fokuserar han helt på internet.

Fredagsbio
Främst är det korta filmer, cirka 15 minuter, som han gör en gång i veckan och lägger upp på www.fredagsbio.se. Det har blivit över 30 filmer hittills och det rullar på bra.

– Det är olika kommentarer till dagsaktuella händelser. Jag ser att jag når ut till allt fler och jag tycker mig se att denna typ av opinionsbildning fungerar.

I filmerna bemöter han den politiskt korrekta propagandan, vilket blir allt lättare ju mer trängda och frustrerade de politiskt korrekta journalisterna känner sig. Han har massor av ämnen på tur, mer än han hinner bemöta varje vecka.

– Propagandan är så grov så det är som att skära i smör. Det är så många galenskaper och det ljugs hejvilt i media. Det är billiga lögner som förs fram.

Milld vill främst ägna tid åt två frågor: invandring och fred. De hänger ofta ihop, menar han. Utan USA:s krig skulle flyktingströmmarna inte vara så omfattande, till exempel.

– Titta på USA:s roll. Det är märkligt att en del människor inte ens efter alla dessa krig förstått att det är USA som är den aggressiva parten. Nu köper de också rysshetsen rakt av.

Och visst ger hans arbete resultat. Det är svårt att i dag veta hur många som fått upp ögonen för dessa frågor genom de olika böckerna, tidningar som Blågula frågor och tabloider som tidningen Sverige i centrum. Det är människor som Jan Milld och andra pionjärer vi har att tacka för uppvaknandet som vi ser i samhället i dag. På internet, med Fredagsbion, är det lättare att få ett kvitto på resultatet.

– Mest upplyftande av allt är när folk i kommentarer säger att de blivit omvända, berättar Milld.

Hans nära vän och medhjälpare gick bort häromåret, vilket gjorde Milld starkt medveten om den begränsade tid vi alla har till förfogande. Han jobbar i dag målmedvetet varje dag och försöker effektivisera sitt arbete för att nå så många som möjligt.

– Man får inte ge upp hoppet även om det finns motståndare. Det är de likgiltiga som är hopplösa.

Vávra Suk

vavra.suk@nyatider.nu

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Marockanska ligor kvar – trots att 94 procent av ”gatubarnen” är vuxna

De har beskrivits som ”marockanska gatubarn”, men uppgifter från Gränspolisen som Nya Tider tagit del av visar att 94 procent av dem är vuxna. Polisen har sedan våren ett samarbete med marockanska myndigheter, men något större resultat syns inte när vi besöker centrala Stockholm. Hit har de marockanska ligorna flyttat från Nordstan i Göteborg, sedan polisen gjort det obekvämt för dem att vara där. I dag sover många i Stockholms moské för att bege sig ut på stan om nätterna.

Så framställdes fuskrapporten om medier och invandring: en inblick i regeringens propagandaverkstad

Nya Tider har redan tagit upp den grovt vinklade rapport från Delmi som använts som argument för att massmedierna inte mörkar om invandringen. Här granskar vi rapporten och dess tillkomst i större detalj ‒ från den invandringsliberala lobbyist som framställt "forskningen" till de partiska forskare som det statliga propagandaorganet har hyrt in för att "granska" den.

Eldsjälar levandegör historia

REPORTAGEFrivilliga i byn Husby Långhundra går samman för att iscensätta en svunnen historieepok. Det som blir en lärorik totalupplevelse för besökaren hjälper samtidigt bygden att kunna fortleva. HusabyMarken är ett exempel på hur goda krafter genom samverkan skapar en riktig pärla till medeltidsmarknad som bara växer i popularitet.

Therese förlorade sjukpenning på grund av köerna

REPORTAGE: Långa vårdköer i Skåne

Nya Tider på plats: ”Det var inget rån, det var en ren avrättning”

UTRIKESFebruari månad var en av de blodigaste månaderna på länge för Sydafrikas vita farmare med 26 mord, varav flera var åldringar och kvinnor som torterades till döds. Den vita befolkningen, särskilt på landsbygden, känner oro och rädsla inför framtiden. Nya Tider besökte de norra delarna av Sydafrika där farm­attacker är vanligt förekommande, och pratade med personer som nyligen mist sina anhöriga i brutala attacker.

Dömda för kupp mot företag i Rosersberg

GROV STÖLDI mars dömdes tio personer för en stöldkupp mot ett företag i Rosersberg, norr om Stockholm. Mobiltelefoner till ett värde av 9,6 miljoner kronor stals, men tack vare att polisen haft spaning på ligan redan innan kuppen kunde tjuvarna snabbt gripas och stöldgodset återlämnas.

Intervju: Ryska busringare påverkar världspolitiken

INTERVJU

Fast på bensinstation i Marocko i två år – resan till semesterparadiset blev en mardröm för Cathrine

REPORTAGEMarocko, hetta, sandstorm, en bensinstation i Jemaa Shaim mitt ute i ingenstans mellan Casablanca och Agadir. Ett rum, långa tygstycken för fönstren, problem staplade upp till taket, ormar, insekter och råttor som mysigt sällskap och hundratals mil hem till Sverige. Hur hamnade hon i detta helvete? Hur tog hon sig tillbaks till Sverige och Stockholm? Exklusivt för Nya Tider redogör 54-åriga Cathrine Lind för sin märkliga historia.

Gå till arkivet