Skip to Content

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, ger exempel på svenskar som flyr från Sverige på grund av det mångkulturella haveriet. Foto: Nya Tider

”I den svenska demokraturen”

Professor Karl-Olov Arnstberg skriver exklusivt för Nya Tider om åsiktskorridoren i Sverige. I dag får vissa frågor inte diskuteras offentligt, kritiska tankar får inte yppas. Den som inte håller sig till mallen tystas ned, något som Arnstberg själv fått erfara.

Publicerad: 4 maj, 2016, 20:35

  • Svenska

Läs även

Nya Tider anländer inplastad och med A4-blad som döljer innehållet för såväl brevbäraren som hushållets övriga medlemmar. Jag vet naturligtvis varför det är så. Inte därför att innehållet är skamligt på något sätt. Nya Tider är tvärtom en ytterst anständig tidning, som för mig som samhällsforskare utgör ett viktigt komplement och korrektiv till de stora drakarna. Här lyfts frågor fram, som inte får synas på den offentliga scenen. I Nya Tider får jag namn och nationalitet på dömda brottslingar, vilket är av betydelse när jag söker förklaringar till den stegrande kriminaliteten.

För den som gillar att dela in världen efter en politisk skala från höger till vänster befinner sig Nya Tider tveklöst till höger. Av sina politiska motståndare beskylls den för att vara högerextrem. Det är naturligtvis inte sant, utan bara en av de många beskyllningar som används för att tysta politiska meningsmotståndare. Jag ser Nya Tider som en tidning skriven av dissidenter; modiga journalister och andra skribenter, som inte accepterar Sveriges väg mot en totalitär framtid.

Varför då hemlighetsmakeriet? Förklaringen är att Nya Tider inte rättat in sig i det som på senare tid kallats för åsiktskorridoren, men som med ett rakare begrepp bör kallas för mediernas självpåtagna censur. Om Nya Tiders läsare var lika synliga, som Dagens Nyheters, skulle det minska antalet prenumeranter. Hur många skulle avstå? Det kan man inte veta. Däremot vet vi varför det förhåller sig så. I Sverige är det inte längre tillåtet att kritisera makthavarnas extremt medborgarfientliga politik, lika lite som det är tillåtet att påtala mediernas förakt inför den växande folkrörelse som vill stoppa massinvandringen.

Det strömmar in ”olämpliga mail” till mig. Ett huvudtema är invandringens konsekvenser. Många skriver om sin förtvivlan inför det förfall som detta under så lång tid välskötta land befinner sig i. Det anländer också hjärtslitande berättelser om familjekonflikter. En kvinna berättar att hon, när hon pensionerats, tänker flytta till Portugal. Hon vill inte vara med om det som händer med hennes land. Ännu sämre tål hon att hon inte kan tala med sin familj, sin släkt och sina vänner om sin förtvivlan, om den offentliga debattens alla lögner och förträngningar. De skulle bara klassa henne som rasist och vända henne ryggen. Hon skulle bli ensam. Därför säger hon att hon ska flytta till Portugal på grund av klimatet. Men hade Sverige varit ett mer ”normalt” land hade hon aldrig velat flytta någon annanstans.

Anledningen till att jag får sådana här mail är dels det jag skriver på journalisten Gunnar Sandelins och min blogg Morklaggning.wordpress.com, dels att jag tillsammans med honom skrivit tre böcker om invandringen till Sverige. Huvudtema är mediernas mörkläggning av invandringens kostnader och konsekvenser. Om journalisterna hade varit listiga, skulle vi ha beretts utrymme och hanterats lite förstrött, enligt receptet ”repressiv tolerans”. Men den svenska censuren är av ett mera brutalt slag och kletar ner den som opponerar sig med brunfärg.

Den här förändringen har gått snabbt. För femton-tjugo år sedan hade jag tillgång till den offentliga scenen. Jag skrev i Svenska Dagbladet, jag skrev i Axess. Radion gillade mig ännu för en sex-sju år sedan. Jag blev ofta intervjuad och inbjuden till olika program. I dag är jag lika dödskallestämplad som Cornelis Vreeswijks musik var i början av hans karriär. Vad har jag då gjort? Jag har mycket tydligt markerat att jag varken är aktivist eller har någon ideologisk agenda. Men jag har heller inte accepterat åsiktskorridoren utan skriver fritt, som forskare och debattör. Jag har ansträngt mig att vara saklig, undviker att ”tycka” och redovisar mina källor. Det hjälps inte. I Sverige tillåts man inte längre att kritisera invandringen, Sveriges ödesfråga. Det är inte tillåtet att framföra kritik mot makthavarna på den offentliga scenen. Den som försöker bemöts med tystnad. Alternativet, som gäller mer offentliga personer, är att få löpa ett medialt gatlopp. Det har drabbat författare som Marcus Birro. När den moderata politikern Lena Adelsohn-Liljeroth i en DN-intervju råkade säga att hon ibland går in på den för journalister totalförhatliga sajten Avpixlat, så utlöstes rikslarm inom den svenska makteliten. Vad hade Lena Adelsohn då sagt? Bara att hon emellanåt läste på nätet, något som jag är fullständigt övertygad om att en majoritet bland Sveriges journalister och politiker också gör. Det får bara inte sägas, inte ens så mycket som andas om.

Ytterligare ett exempel från den svenska demokraturen: I går fick jag ett mail med en inbjudan att delta i en paneldebatt om yttrandefriheten. Den förening som bjöd in mig, och ett antal andra möjliga debattörer, kallade sig Yttrandefrihetsrörelsen. Jag kände inte till dem och gick därför in på deras hemsida. Där kunde jag läsa ”Vi driver bara en fråga: Bevarandet av yttrandefriheten. Denna fråga är av största vikt för oss alla, den blir mer och mer aktuell då den är under kraftig attack från starka grupper och intressen i Sverige och världen.”

Det lät minst sagt angeläget. Min vana trogen fortsatte jag med att googla dem och hamnade på den unga feministen och genusforskaren Fanny Åströms hemsida. Där läser jag ”Ett ord som internet lärt mig att hata är ’yttrandefrihet’. Fan vad folk drillar om den jävla yttrandefriheten! Jag tänker att yttrandefriheten nog är den frihet som är absolut minst hotad, i alla fall inte på det sätt som yttrandefrihetstjatarna hävdar. /…/ Ordet yttrandefrihet, som förut var något väldigt positivt laddat för mig, får mig numera att rygga tillbaka och fly diskussionen.”

Begreppet ”demokratur” är nog främst uppmärksammat, därför att det användes av Vilhelm Moberg i en DN-artikel i mitten på 1960-talet. Under rubriken ”Skenbar demokrati” ger Wikipedia en beskrivning som för Sveriges del passar som hand i handske: ”Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor …”.

 

Karl-Olov Arnstberg

karl-olov.arnstberg@nyatider.nu

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Tiderna växlar på Bokmässan

DEBATTBokmässan var annorlunda 2017 än under andra år. Vid den avslutande presskonferensen efter denna den 33:e Bokmässan berättade dess vd Maria Källsson att omsättningen varit mindre, särskilt under lördagens stormiga demonstrationer i centrala Göteborg. Bokmässan hade också ändrat karaktär, och vi får se om det är en trend som håller i sig.

Putin stigmatiserad

RYSSLANDOliver Stones intervju med Rysslands president Vladimir Putin har väckt uppståndelse hos kulturetablissemanget, trots att frågorna är kritiska och Stone inte drar sig för att ta upp kontroversiella frågor. Tecken på en sjuklig rysskräck, enligt docent Alf Ronnby.

De ”naiva goda” bättre än de som gör rätt utifrån ”grumlig agenda”?

LEDAREDet är underhållande att se tjafset mellan olika människor som tillhör eller tills nyligen tillhört etablissemanget. I detta nummer berättar vi hur en tweet från författaren Katerina Janouch fått vänsterpolitikern Rossana Dinamarca att rasa, men det som är riktigt absurt är hur Ann Heberlein försöker plocka poäng på att attackera sin före detta väninna Janouch.

Så föddes Folkets demonstration

DEBATTUnder två år har människor regelbundet demonstrerat med plakat som ”Vi kräver demokrati” och ”Avgå Eliasson”. Demonstrationens grundare och organisatör Johan Widén berättar om tankarna bakom protesterna, hur IKEA-mordet fick bägaren att rinna över, och hur Folkets demonstration utvecklats till i dag, då han tagit beslutet att fortsätta arbetet under andra former.

Terrordåd – toppen på ett isberg

LEDARETerrordåd skakar om vår vardag – Spanien, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Finland. Det är en kalldusch för många, ett obehagligt uppvaknande för hur politikerna omvandlat våra trygga samhällen till veritabla dödsfällor. I bakgrunden sker dock något som får långt större konsekvenser för våra befolkningar, våra länder och vårt sätt att leva.

Den lilla folkliga protesten och mediernas mobilisering

KRÖNIKAJag blev glad av att se gårdagens lilla manifestation på Medborgarplatsen, inte minst för att den såg ut att huvudsakligen bestå av vad vi kan kalla "vanliga människor", även om medier och asylaktivister, som vanligt hand i hand, ändå vill tala om "rasister" och "nazister". Vi är sedan år tillbaka förvisso vana vid att fel hållning i invandringsfrågan direkt kopplas till rasism, men i detta fall är det särskilt missvisande.

En man, ett gevär, en röst

LEDAREDenna paroll från 1901, då den allmänna värnplikten infördes, bygger på att vi gemensamt försvarar och bygger samhället. I dag verkar dock politikerna mer vara rädda för sitt eget folk än för någon yttre fiende.

Vad kännetecknar en kulturperson?

KRÖNIKAFrågan i rubriken är inte helt lätt att besvara. Det borde vara en person som på ett kvalificerat sätt ägnar sig åt någon form av kulturell verksamhet. En tolerant och intellektuellt hederlig individ med viss bildning och förmåga till självständigt tänkande och gärna en viss pedagogisk förmåga. En sådan förmåga är ovärderlig för den som vill bli förstådd.

Gå till arkivet