Skip to Content

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, ger exempel på svenskar som flyr från Sverige på grund av det mångkulturella haveriet. Foto: Nya Tider

“I den svenska demokraturen”

Professor Karl-Olov Arnstberg skriver exklusivt för Nya Tider om åsiktskorridoren i Sverige. I dag får vissa frågor inte diskuteras offentligt, kritiska tankar får inte yppas. Den som inte håller sig till mallen tystas ned, något som Arnstberg själv fått erfara.

Publicerad: 4 maj, 2016, 20:35

  • Svenska

Läs även

Nya Tider anländer inplastad och med A4-blad som döljer innehållet för såväl brevbäraren som hushållets övriga medlemmar. Jag vet naturligtvis varför det är så. Inte därför att innehållet är skamligt på något sätt. Nya Tider är tvärtom en ytterst anständig tidning, som för mig som samhällsforskare utgör ett viktigt komplement och korrektiv till de stora drakarna. Här lyfts frågor fram, som inte får synas på den offentliga scenen. I Nya Tider får jag namn och nationalitet på dömda brottslingar, vilket är av betydelse när jag söker förklaringar till den stegrande kriminaliteten.

För den som gillar att dela in världen efter en politisk skala från höger till vänster befinner sig Nya Tider tveklöst till höger. Av sina politiska motståndare beskylls den för att vara högerextrem. Det är naturligtvis inte sant, utan bara en av de många beskyllningar som används för att tysta politiska meningsmotståndare. Jag ser Nya Tider som en tidning skriven av dissidenter; modiga journalister och andra skribenter, som inte accepterar Sveriges väg mot en totalitär framtid.

Varför då hemlighetsmakeriet? Förklaringen är att Nya Tider inte rättat in sig i det som på senare tid kallats för åsiktskorridoren, men som med ett rakare begrepp bör kallas för mediernas självpåtagna censur. Om Nya Tiders läsare var lika synliga, som Dagens Nyheters, skulle det minska antalet prenumeranter. Hur många skulle avstå? Det kan man inte veta. Däremot vet vi varför det förhåller sig så. I Sverige är det inte längre tillåtet att kritisera makthavarnas extremt medborgarfientliga politik, lika lite som det är tillåtet att påtala mediernas förakt inför den växande folkrörelse som vill stoppa massinvandringen.

Det strömmar in ”olämpliga mail” till mig. Ett huvudtema är invandringens konsekvenser. Många skriver om sin förtvivlan inför det förfall som detta under så lång tid välskötta land befinner sig i. Det anländer också hjärtslitande berättelser om familjekonflikter. En kvinna berättar att hon, när hon pensionerats, tänker flytta till Portugal. Hon vill inte vara med om det som händer med hennes land. Ännu sämre tål hon att hon inte kan tala med sin familj, sin släkt och sina vänner om sin förtvivlan, om den offentliga debattens alla lögner och förträngningar. De skulle bara klassa henne som rasist och vända henne ryggen. Hon skulle bli ensam. Därför säger hon att hon ska flytta till Portugal på grund av klimatet. Men hade Sverige varit ett mer ”normalt” land hade hon aldrig velat flytta någon annanstans.

Anledningen till att jag får sådana här mail är dels det jag skriver på journalisten Gunnar Sandelins och min blogg Morklaggning.wordpress.com, dels att jag tillsammans med honom skrivit tre böcker om invandringen till Sverige. Huvudtema är mediernas mörkläggning av invandringens kostnader och konsekvenser. Om journalisterna hade varit listiga, skulle vi ha beretts utrymme och hanterats lite förstrött, enligt receptet ”repressiv tolerans”. Men den svenska censuren är av ett mera brutalt slag och kletar ner den som opponerar sig med brunfärg.

Den här förändringen har gått snabbt. För femton-tjugo år sedan hade jag tillgång till den offentliga scenen. Jag skrev i Svenska Dagbladet, jag skrev i Axess. Radion gillade mig ännu för en sex-sju år sedan. Jag blev ofta intervjuad och inbjuden till olika program. I dag är jag lika dödskallestämplad som Cornelis Vreeswijks musik var i början av hans karriär. Vad har jag då gjort? Jag har mycket tydligt markerat att jag varken är aktivist eller har någon ideologisk agenda. Men jag har heller inte accepterat åsiktskorridoren utan skriver fritt, som forskare och debattör. Jag har ansträngt mig att vara saklig, undviker att ”tycka” och redovisar mina källor. Det hjälps inte. I Sverige tillåts man inte längre att kritisera invandringen, Sveriges ödesfråga. Det är inte tillåtet att framföra kritik mot makthavarna på den offentliga scenen. Den som försöker bemöts med tystnad. Alternativet, som gäller mer offentliga personer, är att få löpa ett medialt gatlopp. Det har drabbat författare som Marcus Birro. När den moderata politikern Lena Adelsohn-Liljeroth i en DN-intervju råkade säga att hon ibland går in på den för journalister totalförhatliga sajten Avpixlat, så utlöstes rikslarm inom den svenska makteliten. Vad hade Lena Adelsohn då sagt? Bara att hon emellanåt läste på nätet, något som jag är fullständigt övertygad om att en majoritet bland Sveriges journalister och politiker också gör. Det får bara inte sägas, inte ens så mycket som andas om.

Ytterligare ett exempel från den svenska demokraturen: I går fick jag ett mail med en inbjudan att delta i en paneldebatt om yttrandefriheten. Den förening som bjöd in mig, och ett antal andra möjliga debattörer, kallade sig Yttrandefrihetsrörelsen. Jag kände inte till dem och gick därför in på deras hemsida. Där kunde jag läsa ”Vi driver bara en fråga: Bevarandet av yttrandefriheten. Denna fråga är av största vikt för oss alla, den blir mer och mer aktuell då den är under kraftig attack från starka grupper och intressen i Sverige och världen.”

Det lät minst sagt angeläget. Min vana trogen fortsatte jag med att googla dem och hamnade på den unga feministen och genusforskaren Fanny Åströms hemsida. Där läser jag ”Ett ord som internet lärt mig att hata är ’yttrandefrihet’. Fan vad folk drillar om den jävla yttrandefriheten! Jag tänker att yttrandefriheten nog är den frihet som är absolut minst hotad, i alla fall inte på det sätt som yttrandefrihetstjatarna hävdar. /…/ Ordet yttrandefrihet, som förut var något väldigt positivt laddat för mig, får mig numera att rygga tillbaka och fly diskussionen.”

Begreppet ”demokratur” är nog främst uppmärksammat, därför att det användes av Vilhelm Moberg i en DN-artikel i mitten på 1960-talet. Under rubriken ”Skenbar demokrati” ger Wikipedia en beskrivning som för Sveriges del passar som hand i handske: ”Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor …”.

 

Karl-Olov Arnstberg

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Ett demokratiernas Förenta nationerna

OPINION Demokratiska stater bör lämna dagens FN och skapa en ny internationell samarbetsorganisation. Det menar Dan Ahlmark som i veckans artikel presenterar olika sätt att hantera den globalistiska organisationens hot mot nationalstaterna i väst.

Angående lagen om hets mot folkgrupp, respektive lagen om yttrandefrihet

Våra domstolar arbetar oavbrutet med ärenden som berör lagen om ”hets mot folkgrupp.” Höga böter och långa fängelsestraff väntar de personer som vågar yttra sig kritiskt mot den grupp av invandrare eller muslimer som har begått brott i Sverige. Polisen prioriterar utredningar av dessa så kallade brott, offrar månadsvis med utredningsarbete på varje enskilda fall, gör husrannsakan, beslagtar datorer och telefoner hos misstänkta personer, gör allt för att skaffa fram bevis för våra domstolar, medan övriga brott till exempel våldtäkter, stöld och bilbränder inte utreds alls på grund av bristande resurser. Antalet outredda brott bara i Stockholm har under förra året ökat med 5,5 procent enligt uppgift från Svenska Dagbladet.

Per Björklund. Foto: Nya Tider

Är du på rätt sida i historien?

Mötes- och yttrandefrihet är grunden i demokratin och måste om så krävs upprätthållas med statens våldsmonopol. I Sverige fungerar det precis tvärtom många gånger, personer vars verksamhet finansieras av staten tillåts att med våld, hot och mer subtila medel inskränka dessa friheter för människor som anses ha fel så kallad värdegrund. Att det inte gick att genomföra en alternativ bokmässa är ett av symptomen på detta.

Vad vill egentligen svenska folket?

LEDAREMajoriteten av väljarna anser att invandringen är för stor. Ändå röstar man på partier som vill öka den. Svaret finns troligen att finna i att systemmedias skrämseltaktik haft effekt, trots att allt fler i dag genomskådar den. Att bygga alternativa medier ter sig nu ännu viktigare.

Defaitism är aldrig ett val – oppositionen finns

LEDAREDet är helt okej att känna besvikelse över ett val som många satt sitt hopp till, men att som svenskar ens tänka tanken att någonting skulle vara förlorat för att valet inte gick som vi hoppats är inte rätt mot vare sig oss själva eller mot dem som kämpat och offrat så mycket mer för sina länders frihet. Slaget är inte över förrän oppositionen ger upp, och eftersom det aldrig kommer att hända har vi ingen anledning att låta valresultatet överskugga de framgångar vi upplevt de senaste åren.

Inbillad oro?

SVT har ett program där man åker runt i landet och pratar med väljare inför valet. Det första stoppet på resan var i Helsingborg där man intervjuade en kvinna som hade ett hundpensionat. Då berättade hon att hon undvek att gå ut på kvällarna för att hon var orolig för att något skulle kunna hända. Då frågade journalisten om det var ”upplevd oro” eller ”faktisk oro”.

Den nyliberala politikens enorma framgångar

Idéerna om det svenska folkhemmet, där det ekonomiska överskottet som genereras av produktionskrafterna inom alla möjliga samhälleliga verksamheter, via politiken används för att bygga välfärden, utvecklades framförallt inom socialdemokratin efter andra världskriget. Den politiken nådde förmodligen sin höjdpunkt under 1970-talet. På 1980- och 1990-talen kom de nyliberala idéerna hit från Thatchers England och Reagans USA. Och här i landet gick politikerna längre än förebilderna. Inte ens valfrihetens Mecka, USA, har en valfrihet för skolan bekostad av staten.

Statsförvaltningen måste ta hänsyn även till landsbygdens folk och villkor

Vi behöver reformera statsförvaltningen för högre rättssäkerhet och bättre funktion för medborgare, näringsverksamheter och landsbygdens verklighet. Vi vill införa en författningsdomstol, återinföra tjänstemannaansvar och ha tidsbegränsade uppdrag för chefer i offentlig förvaltning, skriver Olle Larsson, Landsbygdspartiet.

Gå till arkivet