De rosa västarna som syns överallt på landets järnvägsstationer, vilka är de och vad är deras uppgift? Nya Tider har varit på plats på Stockholms Central, vilket vi bland annat berättade om i NyT v. 41/2015. Vi gör ett nytt besök och talar med de frivilliga om varför de är där.
”Varför ska vi hjälpa svenskar?”
Nima är en av männen som hjälper till. Bakom honom står två kvinnor klädda i hijab sysselsatta med att duka upp borden för anländande landsmän. Nima är en ung, välklädd man. Vi frågar om han varit engagerad i hjälparbete tidigare.
– Nej, nästan alla är här första gången.
NyT: Men du har aldrig haft någon vilja att hjälpa andra utsatta, till exempel svenska hemlösa?
– Asså mannen, du fattar inte, svarar Nima. De som flyr har det värre än era hemlösa svenskar. Så varför skulle vi hjälpa svenskar?
Inte heller någon annan av männen och kvinnorna med invandrarbakgrund vi talar med på Refugees Welcome har varit engagerade i hjälparbete tidigare. På bänkarna runt organisationens samlingsplats sitter män med guldsmycken, mobiltelefoner och bärbara datorer, och det finns en påtaglig samhörighet mellan dem som anlänt till Stockholm och dem som delar ut buteljerat vatten och serverar måltider. Stämningen är uppsluppen.
Etnisk lojalitet
Att en stor del av hjälparbetarna är asylsökarnas egna landsmän är ingen tillfällighet vid vårt besök. Också Dagens Nyheter skriver den 19 september om hur många unga invandrarkillar som innan bara brukade ”hänga i köpcentrum” plötsligt fått ett samhällsengagemang. En av dem är 18-åriga Hasse Kadem, som berättar i DN att han blir stolt när han tittar ut över alla nyanlända han välkomnat.
Också i Finland är andelen invandrare så hög bland hjälparbetarna att det även noterats av journalister i systemmedia. Muslimer i huvudstadsregionen samarbetar för att hjälpa de nyanlända, skriver YLE den 12 oktober. En av de intervjuade säger att det ”känns naturligt”, vilket också är ett återkommande svar bland de hjälparbetare Nya Tider möter på Stockholms centralstation.
Hjälporganisationer: Var är invandrarna?
Trots den naturliga impulsen att hjälpa sina egna landsmän in i Europa, är det få invandrare som är engagerade i annan välgörenhet. Frälsningsarméns ledare Marie Willermark råkade nyligen i blåsväder eftersom hon efterlyst ett större engagemang från andra än ”ljushyade svenskar” i verksamheten.
Rädda Barnens ungdomsförbund har, trots den höga andelen invandrarungdomar i befolkningen, svårt att engagera dessa i sitt arbete. På sin hemsida uttrycker man det på så sätt att man inte har ”så bra mångfald” och uppmuntrar ”rasifierade” personer att söka sig till organisationen. ”Rasifierade” är ett nyord som uppfunnits av politiskt korrekta individer som vill slippa använda ordet ”ras”, men samtidigt behöver använda det. Ordet sägs beteckna någon som uppfattas tillhöra en icke-europeisk minoritet.
Val efter härkomst
Mönstret att värna den egna etniska gruppen är något som tidigare kunnat ses i invandrares väljarbeteende. I valet 2010 erhöll bidragspartierna (S, V och MP) hela 77 procent av de utomeuropeiska invandrarrösterna. Bara 43 procent av de infödda svenskarna röstade på detta sätt. Nationalekonomer som studerat fenomenet talar om ”gruppröstning”. Medlemmar i en minoritetsgrupp röstar inte alltid på det sätt som är mest ekonomiskt gynnsamt för dem själva, och knappt någonsin på det sätt som är mest gynnsamt för ursprungsbefolkningen. De röstar enligt sitt intresse som grupp. Utlänningar hjälper utlänningar – med svenskarnas skattepengar. Både i vallokalen och på tågstationer.
