Efter att Aftonbladets upplaga dalat under en tid har man bestämt sig för att sluta berätta hur många tidningar man trycker. Ett tydligt tecken på att det går utför. Allt eftersom läsarna flyr har den krisande branschen väckt krav på statliga subventioner. Nya Tider har tidigare skrivit om kravet på att få ta del av public service-pengar. Expressens chefredaktör, den vapenbrottsdömde Thomas Mattson, vill införa en obligatorisk skatt för alla svenska medborgare för att bekosta fortsatt produktion av tidningar som allt färre vill köpa.
Motivering för sådan statlig subventionering är att gammelmedia påstår sig ta ett så kallat publicistiskt ansvar, till skillnad från nya medier som växer fram och får fler läsare.
Detta går bland annat ut på att ge ”en annan bild” av våldtäkter. Inte värre än en örfil, påstår man bland annat, vilket vi exponerar i detta nummer. För att underbygga sin agenda intervjuar man ett våldtäktsoffer – utan att berätta att den intervjuade är en transvestit tillika politisk aktivist.
Det ”journalistiska ansvaret” tar sig många uttryck. Så här uttalade sig exempelvis Dagens Nyheters Ulrika By redan i maj 2013 i en intervju med Timbro med anledning av hur tidningar bör förhålla sig till att skriva om invandrarkriminalitet:
”Snacket om konsekvensneutralitet är ju bara nys i de här sammanhangen. Jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet.”
I Nya Tider v 7/2015 berättade vi om hur det nu krisdrabbade Aftonbladet skrivit om fyra män som häktats, misstänkta för att ha gruppvåldtagit en kvinna på finlandsfärjan. Alla var somaliska medborgare, men för att inte spä på främlingsfientligheten valde Aftonbladet att i samtliga reportage kalla männen för svenskar, senare ändrat till ”svenska medborgare”. Från lögn till lögn.
Sådant ”publicistiskt ansvar” visar gammelmedia inom många samhällsområden. Det finns dock en allt starkare rörelse som arbetar för att undertryckt information ska komma fram. Här intill berättar vi om ett föredrag om risker med vaccin som alla borde känna till, men som sällan ges utrymme. Andra arbetar för att belysa farorna med den allt intensivare övervakning som medborgarna utsätts för, åter andra fokuserar på bankernas makt eller de globala företagens agenda. Det finns många frågor som behöver uppmärksammas och i Nya Tider gör vi vårt bästa för att sprida svåråtkomlig information, leta fram undangömda fakta och erbjuda en plattform för debatt om vad som egentligen är sant och riktigt.
I detta nummer tar vi upp ett exempel på etnisk diskriminering. Alla vet att det skulle resultera i fördömanden från press och politiker, kanske även dryga böter om man i en platsannons skrev att man inte vill ha någon med ”mörkt utseende”. En kvinna som nekades jobb för att hon bar slöja tilldömdes till exempel 50 000 kronor i skadestånd. Nu har dock Ikea annonserat efter skådespelare till sin nya reklamfilm, där barn med ”blont utseende” icke göre sig besvär.
Nya Tider ställer rollbesättaren mot väggen. Det visar sig att annonsen är ett led i en medveten diskrimineringskampanj riktad mot människor med ”blont utseende”. Platsbanken, där annonsen är publicerad, finner dock efter Nya Tiders påringning budskapet olämpligt och väljer att radera annonsen.
Gammelmedias ”publicistiska ansvar” innebär att man driver en agenda och skriver människor på näsan vad de ska tycka. Är det risk att läsarna ändå tycker annorlunda än tidningsägarna, drar man sig inte för att ljuga. Det leder till förljugenhet och orättvisor, och gynnar ett fåtal som kan utnyttja gammelmedia för egna syften.
Sådant ”publicistiskt ansvar” betackar vi oss för. Nya Tider utmanar gammelmedias agenda genom skriva objektivt, utan skygglappar och genom att släppa fram alla röster. Vi känner oss trygga i att våra läsare är vuxna nog att bestämma själva vad de ska tycka.
