Den 27 juni förra året skrev den vänsterextrema tidskriften Expo en artikel om att det var ”dags att uppmärksamma de afrofobiska hatbrotten”. Fem månader senare hörsammade Sveriges integrationsminister Erik Ullenhag uppmaningen och arbetsmarknadsdepartementet anslog 180 000 kronor till projektet. Syftet uppgavs vara en ”kartläggning och kunskapsöversikt över afrofobi i dagens Sverige” samt att ”lyfta fram goda exempel för att förebygga och motverka afrofobi med fokus på kunskapshöjande insatser för barn och ungdomar”.
Uppdraget gick till Mångkulturellt Centrum i Botkyrka, MKC, och den drivande kraften bakom utredningen blev Tobias Hübinette, docent i ”interkulturell pedagogik”.
Kriminell ”antirasist”
Tobias Hübinette ser sig som en ”antirasistisk forskare och aktivist”, det vill säga att han kombinerar rollen som forskare med den som politisk aktivist. Han menar att han genom sin forskning har fört ”en antirasistisk kamp inom ett visst forskningsfält”.
Hans bana som ”antirasist” inleddes för över tjugo år sedan. Under första hälften av 1990-talet var Hübinette aktiv inom den vänsterextrema våldsrörelsen AFA, och hans övertygelse ledde till ett stort antal domar i Uppsala Tingsrätt 1992 och 1995, bland annat för skadegörelse, sabotage, uppvigling, grov uppvigling, ofredande och förtal.
I en artikel i Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt 1996 berättade Hübinette, som själv är adopterad från Korea, om hur det började: ”Jag började helt enkelt attackera och mer eller mindre misshandla personer som betedde sig direkt rasistiskt i min närhet. Det kunde röra sig om allt från fullfjädrade skinheads, till barn i skolåldern eller äldre herrar och damer.” I samma artikel berättar han även om hur han begått stölder och skadegörelse för att bekämpa upplevd rasism.
Grundade Expo
Under sin tid i AFA lärde Hübinette känna Stieg Larsson, sedermera välkänd författare och mångmiljonär. Denne var engagerad i Socialistiska Partiet och i likhet med Hübinette intresserad av att kartlägga politiska motståndare inom vad man kallade ”extremhögern”.
Enligt Hübinette var det Larsson som först fick idén till Expo, medan Hübinette var den som startade verksamheten. ”Expo – antifascistiskt nyhetsblad” kom ut med sitt första nummer 1995 i det uttalade syftet att sprida information om ”högerextremister” till ”antifascistiska aktivister”. Det underliggande syftet var förstås att skrämma meningsmotståndare till tystnad genom hot och våld. Enligt tidningens första nummer innefattar ”högerextremister” allt från uttalade nationalsocialister till nydemokrater och ”mörkblå moderater”.
Samma år startade Hübinette och Larsson tillsammans med ett antal AFA-aktivister upp den tidskrift som är dagens Expo. Hübinette förblev tidningens researchchef fram till 1997.
Misshandlade förskolebarn
Så sent som i juli förra året twittrade Hübinette om hur han misshandlat ett litet barn som kallat honom ”kines”. Han hänvisade till en artikel i tidskriften Arena 2010. Artikeln inleds med en händelse som enligt Hübinette utspelade sig vid en busshållplats i Stockholms innerstad.
”Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: ’Titta, titta en kines!’ Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet. Plötsligt brister något inom mig (…) Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa ’nej, nej’. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.”
– Det var inte någon misshandel, det var bara att jag gick in där och sade till helt enkelt, hävdar Tobias Hübinette när Nya Tider når honom via telefon.
NyT: Du tryckte upp honom mot fönstret, står det i artikeln.
– Jo, men det kan man göra på många olika sätt. Det var en händelse som ägde rum på nittiotalet, så det var länge sedan också.
Opartisk utredning?
Redan innan utredningen inleddes hade både uppdragsgivaren och utredaren bestämt sig för att afrofobi är vanligt förekommande i Sverige och att det är viktigt att bekämpa den. Då MKC tilldelades uppdraget skrev Ullenhag om hur viktigt det är att ”bekämpa den rasism och de fördomar som drabbar många afrosvenskar”.
Med Tobias Hübinette befinner sig Ullenhag i gott sällskap. ”Enligt min uppfattning är alla vita människor, oavsett kön och samhällsklass per definition rasister i egenskap av socialiserade kulturbärare”, skrev denne i tidskriften Svartvitt 1996.
I tidskriften Creol samma år förklarade han sin ståndpunkt ytterligare: ”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande.”
I den ovannämnda artikeln i Arena år 2010, som han samförfattat med universitetslektorn Carina Tigervall, tycks Hübinette hålla fast vid att svenskar i gemen är oförbätterliga rasister. ”Vår analys av detta otäcka fenomen, att skratta högt och börja peka och skrika genom att bara möta en asiatisk person, är att vita svenskar i allmänhet hyser en mer eller mindre medveten önskan om att få fortsätta att utöva en viss form av den klassiska rasistiska humorn. Så snart det finns en möjlighet att utnyttja denna rashumor kan vita svenskar helt enkelt inte låta bli att skratta och känna njutning och glädje.”
Vi frågar Tobias Hübinette om detta stycke och hur han i dag ser på vita människor.
NyT: I Arena skrev du 2010 att vita människor inte kan låta bli att skratta och känna njutning och glädje då de får chansen att skratta högt och börja peka och skrika genom att bara möta en asiatisk person. Är det något som händer dig ofta?
– Nej, det händer inte mig speciellt ofta, men det händer ibland, och även andra med asiatiskt utseende då och då. Inte något som är absolut vardag på något sätt, men sådant kan hända. Det kan handla om en föreställning på en scen också, det behöver inte vara en autentisk vardagshändelse utan det finns med som ett element i olika sammanhang.
NyT: Är ”vardagsrasism” något som du anser att alla vita människor gör sig skyldiga till?
– Nej, så behöver det inte vara.
NyT: I Creol 1996 skrev du att du önskade se ”den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”. Vad menade du egentligen?
– Det är taget ur sitt sammanhang. Det skrev jag i ett vänstersammanhang som jag var aktiv i på den tiden. Det är avslutningen på en väldigt lång text som är riktad till ett sammanhang som inte framkommer när man bara ser den meningen.
NyT: Är det en åsikt du står fast vid i dag?
– Nej, nej, det gör jag inte.
NyT: Anser du fortfarande att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan?
– Nej, nej, det gör jag inte.
NyT: Hur kommer det sig att du ändrat åsikt i den frågan?
– Nja, vad då ändrat åsikt… Det säger väl sig självt att det faller på sin egen orimlighet att förespråka en sådan ståndpunkt. Så fungerar inte världen.
Nya brott
Under åren 2005-2007 kom Hübinette att driva ett antal privata vendettor som ledde till fler åtal och domar mot honom. Den förste att drabbas var en 35-årig man som lärt känna Hübinette genom en förening för adopterade från Korea. Trakasserierna från Hübinettes sida innefattade förtalskampanjer via nätet och hotfulla samtal, och kulminerade i att han kastade en sten genom en fönsterruta – hos fel person – och hällde en brandfarlig vätska i mannens brevinkast.
Året därpå, 2006, lämnade Hübinettes hustru honom för en annan man. Några dagar efter att ansökan om äktenskapsskillnad lämnats in skickade Expo-grundaren ett brev till exfrun, hennes nya pojkvän och ytterligare en person, där han skrev att han var misstänkt för det så kallade Fryshusmordet. ”Ni vet alla att jag är misstänkt för ett mord på en 16-årig nazist för över tio år sedan; han fick ansiktet söndermosat, kroppen sönderslagen och handen avhuggen…”
Dagen efter släpade han ut exhustruns kläder på en balkong och hällde tändvätska över dem. Samma dag anlade han en brand i exfruns nya pojkväns postfack och sprutade tändvätska över hans dörr. Hübinette greps och satt häktad under sommaren misstänkt för mordbrand, innan en oenig tingsrätt kom fram till att det inte gick att utesluta att han kunde ha tänt eld på kläderna av misstag. Han friades från åtalet för mordbrand, ett brott som kan ge upp till åtta års fängelse, och dömdes istället för allmänfarlig vårdslöshet.
”Hübinette är en epinionsbildare, inte vetenskapsman”
Nästa år, 2007, hamnade Hübinette i öppen konflikt med sina kollegor på Institutionen för orientaliska språk på Stockholms universitet, där han under de senaste åren arbetat som doktorand.
Redan tidigare hade Hübinettes kontroversiella åsikter gjort honom illa ansedd. Under 2005 publicerade han ett antal texter på universitetets hemsida där han bland annat hade kartlagt hur många Östasienforskare som gift sig med asiatiska kvinnor, och hävdat att vita män som gifte sig med asiatiska kvinnor hade ”pedofila böjelser”. Texterna togs bort från universitetets hemsida och enligt Hübinette ville flera forskare att hans avhandling skulle underkännas.
Han disputerade trots allt, men vid det laget var det ingen i den svenska universitetsvärlden som ville ha honom anställd.
Räddningsplankan blev Mångkulturellt Centrum.
– Problemen kom när Tobias fått för sig att det var min skyldighet att fixa jobb åt honom efter disputationen. Jag förklarade för honom att han fick spela på samma villkor som alla andra, och då blev jag ju ögonblickligen utsedd till hans dödsfiende, berättar professor Hans Aili, som var prefekt vid institutionen för Orientaliska språk och Hübinettes chef under perioden som doktorand, för Nya Tider.
– Efter disputationen så fick han projektpengar från något av forskningsråden. De pengarna ska ju förvaltas av någon myndighet, och jag förklarade att Orientaliska institutionen inte kunde förvalta pengarna åt honom. Andra institutioner vid Stockholms universitet som tillfrågades vägrade i tur och ordning, och sedan fortsatte det så över hela landet. Det blev Mångkulturellt Centrum i Botkyrka, en kommunal myndighet, som till sist accepterade att bli hans arbetsgivare. Men jag var ju den förste att vägra, så det var väl mitt fel alltsammans i hans ögon, fortsätter Hans Aili.
Därefter inträffade händelser som återigen skulle sluta i domstol.
– När jag kom tillbaka efter midsommarhelgen så upptäckte vi att någon försökt tutta eld på hela institutionsbyggnaden. Det var två flaskor bensin som hade slängts mot en port, som var rätt illa svedd och bränd men inte hade brunnit upp. Jag polisanmälde händelsen, och blev samtidigt uppmärksammad på att det fanns en del konstiga uttalanden om mig på hans hemsida.
Professor Aili anmälde både mordbranden och de förtäckta hotelser som han ansåg att Hübinette publicerat. Även Ailis son och hans kollega Stefan Rosén upplevde situationen som mycket hotfull.
Ingendera anmälan räckte till en fällande dom. Aili menar att både polis och åklagare skötte ärendet dåligt.
– Ärligt talat, den polis som skulle utreda det kunde inte skriva svenska över huvud taget. Men hade han varit med på rättegången mot Tobias så hade han ju hört honom i stort sett anklaga sig själv för mordbranden. Den gode Tobias babblade ju på och sade en del väldigt märkliga saker. Men han hade en skicklig försvarare som styrde in det hela på kärnfrågan; de kom fram till att det inte var olaga hot och sedan var saken klar. Åklagarna skötte inte det hela särskilt kompetent heller.
Hübinette berättade under rättegången en mycket osannolik historia som bland annat innefattade motorcykelgangsters som skulle ha tvingat honom att skriva saker han inte ville, och att han smetat in sin egen bakdel med ketchup för att få det att se ut som om han blivit våldtagen.
Efter dessa händelser fick Hübinette år 2008 genomgå en så kallad liten sinnesundersökning. Den undersökande läkaren misstänkte att Hübinette led av en allvarlig psykisk störning. Hovrätten, som den 23 december samma år dömde honom för olaga hot, kom dock fram till att det ”inte finns tillräckliga skäl att besluta om en rättspsykiatrisk undersökning. Däremot finns skäl att överväga en lindrigare påföljd än fängelse.” Tingsrättens dom på två månaders fängelse mildrades därför till skyddstillsyn.
När vi frågar hans tidigare chef Hans Aili huruvida Hübinette är kapabel att göra en objektiv utredning om ”afrofobi”, tvekar han inte en sekund.
– Nej, det kan han inte. Han forskar i stort sett på sig själv och det som drabbat honom. Jag har sagt det förut: han är opinionsbildare, inte vetenskapsman.
Nya Tider har sökt Erik Ullenhag och de ansvariga på Mångkulturellt Centrum för en kommentar. I skrivande stund har vi inte fått svar. MKC finansieras med minst 11,3 miljoner av skattebetalarnas pengar via Botkyrka kommun, Stockholms läns landsting och Statens kulturråd.
