Romernas historia och nutid i Sverige. Foto: Nya Tider

Romer i Sverige – brännhet faktabok

Professor Karl-Olov Arnstberg har utkommit med en ny brännande aktuell bok, Romer i Sverige, som avhandlar romernas historia och nutid i Sverige. Det är en initierad skildring av ”Europas mest problematiska minoritet” och blottlägger en svensk debatt som helt missförstått läget.
Karl-Olov Arnstberg har som professor i etnologi vid Stockholms universitet under trettio år ingående studerat romers kultur, situation och relation till majoritetsbefolkningen i främst Sverige. Foto: Nya Tider
Karl-Olov Arnstberg har som professor i etnologi vid Stockholms universitet under trettio år ingående studerat romers kultur, situation och relation till majoritetsbefolkningen i främst Sverige. Foto: Nya Tider

Utanför snart sagt varje närbutik och apotek i Sverige kan man se dem; tiggarna eller, på nyspråklig journalistsvenska, EU-migranterna. Lägerplatser slås upp på allmän eller privat mark, polisen står handfallen och stämningen är på många ställen i landet ansträngd, för att uttrycka det milt. Debattens vågor går också höga: är tiggeriet ”organiserat”? Hänger det samman med kriminalitet? Varför är lägren så smutsiga och misskötta, fast tiggarna själva allt som oftast är relativt hela och rena? Vilka är de här människorna? Frågor kring romer, eller zigenare, som det hette tills den svenska språkpolisen bestämde sig för att byta ord, har inte på många år haft sådan aktualitet.

Få är lika kvalificerade som Karl-Olov Arnstberg att besvara några av de här frågorna. Som professor i etnologi vid Stockholms universitet studerade han under trettio år regelbundet romers kultur, situation och relation till majoritetsbefolkningen i främst Sverige. Hans kanske mest välkända bok, Svenskar och zigenare (1998), är i dag slutsåld sedan många år. Som han påpekar i förordet till Romer i Sverige (2015) är den i dag nästan omöjlig att komma över ens antikvariskt.

När Svenskar och zigenare publicerades var den kontroversiell, men lästes och diskuterades fortfarande av akademiker och i offentligheten. Det fanns ett utbrett missnöje bland dem som hellre diskuterar ”attityder” och språkbruk än verkliga sociala och politiska problem, men boken kunde inte nonchaleras, eftersom den byggde på ett underlag minst lika solitt som någon annan samhällsvetenskaplig eller humanistisk forsknings.

När Arnstberg nu återkommer till ämnet skriver han ur en annan position. Efter hans synnerligen uppmärksammade Invandring och Mörkläggning (2014), en bok som recenserades i Aftonbladet illustrerad med ett till boken helt orelaterat foto från en demonstration genomförd av då redan upplösta Nationalsocialistisk Front, har det offentliga Sveriges tålamod med Arnstberg tagit slut. Tystnad eller påhopp är den enda form av debatt som återstår. Förordet antyder också att Arnstberg är helt medveten om detta förhållande.

För något så när begåvade människor är det här utan betydelse, eftersom svenska tidningar och massmedier i dagsläget inte ens bidrar till meningsfull debatt kring minoriteter i Sverige. För den som vill förstå den komplicerade relation som rått och råder mellan svenskar och romer, både de grupper som varit bosatta i Sverige och Finland under lång tid, och de som nu anländer för att tigga och ta över campingplatser och sommarstugor, är Arnstbergs bok helt nödvändig. Oavsett vilka illustrationer skvallerpressen väljer till sina personangrepp.

Genomgången av kriminalitet och konflikter blir inte någon meningslös, skuldbeläggande lista, utan Arnstberg skiljer ut den typ av asocialt beteende som är djupt förankrat i romernas inställning till sig själva och omgivningen, och brottslighet av mer ordinär karaktär.

Strukturen är klar, och boken är indelad i fem tematiska kapitel med pedagogiska, förtydligande underrubriker. Den kanske mest matnyttiga informationen återfinns i de två första kapitlen, i alla fall för alla de självplågare som envisas med att följa med i den svenska ”debatten” kring romer, och därmed är åtminstone ytligt bekanta med mycket av det som diskuteras i övrigt. Arnstberg ger i dessa kapitel en kortfattad sammanfattning av romernas historia i Sverige, och även en introduktion till olika romska gruppers sociala organisation, tabuföreställningar och traditioner. Såvida man inte redan är mycket insatt i dessa frågor, lär mycket av materialet vara nytt. Det presenteras dessutom på ett vis som är föredömligt, och tonen är både objektiv och inkännande. Den som förväntar sig en omvänd version av den svenska debatten, och alltså en lång rad osakliga påhopp och utfall mot zigenare, kommer att bli besviken. Temat är genomgående den romska kulturens flexibilitet och livskraft, och hur vissa beteenden som av omgivningen med rätta uppfattas som störande, stötande eller direkt hotfullt, ur romernas synvinkel fyller identitetsskapande och gruppbevarande funktioner.

Översikten av olika romska folkgrupper och några av deras särskiljande drag är koncis och intressant, med väl valda referenser till olika standardverk inlagda i de sparsamma fotnoterna. Konfliktlösning genom stormötet kris romani, som förekommer bland de flesta romer, men inte bland finska sådana, liksom de vanligaste formerna av släkt- och klanorganisation beskrivs lättbegripligt. Man blir förvisso inte någon expert på zigensk kultur i allmänhet av dessa delar av boken. Helt klart blir man ändå kunnigare än den absoluta majoriteten av svenskar, inklusive alla de som tror sig veta exakt hur romer fungerar, eller hur fel intoleranta svenskar automatiskt har så fort de öppnar munnen.

Boken innehåller en lång rad exempel på både kriminalitet kopplad till den romska kulturen, och allvarliga konflikter och sociala problem relaterade till motsättningar mellan romer och gadje (en av flera romska termer för utomstående, icke-romer). Genomgången av kriminalitet och konflikter blir inte någon meningslös, skuldbeläggande lista, utan Arnstberg skiljer ut den typ av asocialt beteende som är djupt förankrat i romernas inställning till sig själva och omgivningen, och brottslighet av mer ordinär karaktär. Missbruk och fattigdom har förstås en inverkan även på romer, men Arnstberg visar också mycket tydligt att vissa typer av brottslighet har helt andra orsaker än dessa. De systematiska bedrägerierna mot åldringar, som inte sällan övergår till rån med inslag av våld, diskuteras initierat, med utdrag ur rättsfall och kommentarer från jurister och andra sakkunniga. Givetvis får den romska och svenska synen på tiggeri en djupgående behandling, i ett helt eget kapitel.

Boken går igenom skilda förklaringar av romers många problem, och är inte alls främmande för att delvis acceptera förklaringar som även så kallat ”politiskt korrekta” opinionsbildare framför och framfört i frågan. Att industrialiseringen och urbaniseringen underminerat de traditionella romska näringarna har till exempel haft sociala och ekonomiska konsekvenser, i Sverige, men än mer i Östeuropa. Innan sådant som kopparslageri, tivoli, spådom och hästhandel förpassades till historien sågs romerna visserligen med misstro, ofta med all rätt, men de fyllde ändå funktioner både som underhållare och som utövare av en rad yrken som antingen var illa sedda, eller där kompetens helt enkelt saknades bland de bofasta. Både lurendrejerier och utbrott av våld mot romer förekom, men en sorts plats i samhället hade de trots allt, och under normala förhållanden gick varken romer eller majoritetsbefolkningarna ”för långt” gentemot varandra. När prutande och schackrande var givna inslag i många små affärsuppgörelser, var förstås sådant beteende inte lika problematiskt som i vår de fasta prisernas tid, för att ta ett relativt harmlöst exempel. Länge var också det totala antalet romer i Sverige på sin höjd några tusental, vilket givetvis även det underlättade samexistensen. Ännu på femtiotalet kunde ortsbefolkningen på en ort i södra Sverige reagera på en avhysning av zigenare med protester, och till och med ordna fram ersättning åt romerna för mat som förstörts i samband med polisingripandet. Något liknande är förstås otänkbart i dagsläget, då de enda som till äventyrs försvarar de växande slumläger av tiggare och småkriminella som växer upp över hela Sverige är marginella grupper på vänsterkanten. Och massmedia, förstås.

Problematiska drag i Sveriges historiska hantering av romer förtigs inte av Arnstberg, men sätts in i ett historiskt sammanhang. Han påpekar till exempel att många av de mer solklara övergreppen under första halvan av 1900-talet, som att ta zigenska barn från deras föräldrar, inte tycks ha berott främst på någon egentlig rasism, utan snarare på ett övernitiskt folkhems jämlikhetssträvan, och en vilja att till varje pris inkludera romer och ge dem samma förutsättningar som den övriga befolkningen. Det är också denna strävan som präglat senare årtiondens politik och debatt om romer, med den skillnaden att den numera slår mest mot enskilda svenskar, snarare än mot romerna själva.

Det är den svenska offentligheten och debatten om romer som utgör den röda tråden i Romer i Sverige. Halsbrytande exempel på vad Arnstberg kallar ”naiva realister” och ”solidariska experter” påstått genom åren tas upp, inklusive rena lögner. Han lyfter även fram det besynnerliga förhållandet att diskussionen om zigenare i Sverige genomgående dominerats av personer som aldrig forskat om romer, eller ens haft särskilt mycket med romska grupper att göra. Också inom detta område utgör boken ett viktigt bidrag till kunskapen om Sveriges udda förhållningssätt till den romska befolkningen. Till och med de välkända profiler som under 60- och 70-talen omdefinierade den svenska debatten om zigenare, var genomgående ganska löst kopplade till de romer de gjorde sig till talesmän för.

Katarina Taikon, utan tvivel den mest uppmärksammade av dem alla, hade visserligen vuxit upp som rom, och till och med gifts bort i unga år, men bröt tidigt med hela sin forna kultur. Hon förespråkade egentligen folkgruppens fullständiga assimilering, och i sin bok Zigenska (1963) konstaterar hon att romernas seder och hela traditionella sätt att leva snart är borta, och att hon ”absolut inte [ser] detta som något ont – snarast tvärtom.” I hennes på sin tid mycket uppmärksammade strid med Ivar Lo-Johansson, som kritiserade den svenska välfärdsstatens assimilationspolitik och på romantiska grunder ville bevara den zigenska kulturen, uttalade sig Taikons kusin Erland Kaladas till Lo-Johanssons försvar. ”Färgen och själen vill vi behålla”, skrev han. Kaladas menade att Katarina Taikon gick för långt och tycktes vilja att ”zigenarnas hela egenart ska försvinna”, vilket han tycks ha haft rätt i. Den här typen av nyanser är av stort intresse för att förstå den svenska zigenardebatten sedan 60-talet, och i dag. Romer, som rent faktiskt lever i sin egen kultur, har visserligen ofta kunnat dra fördelar av debattens övergång från sakdiskussion till vänsterfantasi, även om de fördelarna ofta tycks ha varit till men snarare än nytta för gruppens långsiktiga välmående. I själva debatten har de däremot synts till mera sällan.

Arnstberg stödjer sig både på sin egen och på andras forskning när han ifrågasätter och ofta vederlägger klyschor och rena påhitt som florerar i den svenska diskussionen. Han förkastar rakt av den förenklade förklaringsmodell som hävdar att romers sociala problem och konfliktbenägenhet alltid eller på en fundamental nivå kan förklaras genom majoritetssamhällets rasism och intolerans. Där handlar det, som så ofta annars, om ett ömsesidigt, destruktivt samspel. Istället lyfter han fram sådana saker som romers vilja att bevara sin kultur och sitt särskilda levnadssätt, ofta till varje pris, och hur den svenska naiviteten och undfallenheten inför vissa romska beteendemönster förstärkt och cementerat beteenden som inte alls behövt vara lika framträdande.

Det kanske mest kontroversiella, hämtat ur mångårig forskningserfarenhet, rör romernas upplevelse av överlägsenhet gentemot omgivningen. Denna kan delvis förstås som en försvarsmekanism, men är också en viktig aktiv faktor som är pådrivande bakom vissa av de för omgivningen allra mest obegripliga sidorna av romskt uppförande. Att uträtta sina behov på golvet av offentliga toaletter, eller i skogen och på marken runt tilldelade campingområden, skulle av en ytlig betraktare kunna tolkas som ett uttryck för okunskap, fattigdom och brist på utbildning. Men romer, oavsett hur fattiga de är, har i själva verket nästan alltid en väldigt god uppfattning om renlighet; både i ”vanlig” mening och i form av en lång rad traditionella tabun. I skogen uträttar man sina behov för att inte behöva visa för andra romer att man ska göra det, eftersom det ses som oförskämt och/eller förnedrande. Att smutsa ner gadjes ytor, som en toalett på en mack eller en camping, är överhuvudtaget inget problem, eftersom gadje för det första inte tillhör gruppen, och för det andra är underlägsna och egentligen ska tjäna romerna. Denna föreställning kan ibland till och med användas för att tolka relationen till socialtjänsten och andra samhälleliga hjälpinstanser. Romer strävar här ofta efter att omtolka, och om de kan i viss praktisk mening omdefiniera relationen så att deras roll som hjälpbehövande bidragsmottagare istället fungerar som en maktrelation där personalen är ”tjänare” som ger pengar och tillgodoser andra behov ur en underordnad position.

Informationen och analyserna i Arnstbergs bok kommer slentrianmässigt att avfärdas som uttryck för fördomsfullhet och okunskap av personer som inte vet något om romer, och som inte läst boken. Det är dumt, för även om författaren inte erbjuder någon schablonlösning, formulerar han åtminstone problemen på ett sakligt och kunnigt sett. Han gör en tydlig åtskillnad mellan romernas situation, där hans förhållningssätt är vetenskapligt och inkännande, och den fördummade svenska debatten, där han är tydligt polemisk och märkbart irriterad. Den separationen är bra, eftersom risken annars skulle vara överhängande att boken bara blev ett osakligt och ”rasistiskt” påhopp på en visserligen besvärlig minoritet. Nu gisslar han istället en ”offerindustri”, där romer visserligen finns med som förmånstagare genom bland annat halvt bedrägliga diskrimineringsanmälningar, men där det stora problemet är ett svenskt samhälle som helt missförstått vad hela frågan handlar om. Det går att ställa krav på romer, det går att förbjuda tiggeri och begränsa en europeisk ”fri rörlighet” som fyller en helt annan funktion än avsett, det går att förvänta sig att romer ska följa samma regler som alla andra. Tvingas de göra det, gör de det, vilket historien gång på gång har visat. Saknade romer anpassningsförmåga skulle de inte ha överlevt i årtusenden, och inställningen till dem som oskyldiga och obegåvade barn vars uppförande måste ursäktas och tolereras, förstärker de problematiska elementen inom kulturen. Dessutom, som en indirekt följd, ger den bränsle till just den rasism som är det enda samhällsproblem romernas självutnämnda skyddsänglar känner till.

Fram mot slutet av Romer i Sverige levererar Arnstberg en obetalbar, ganska lång skildring av en konferens om romer, arrangerad 2008 av bland andra dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni på hotell Foresta på Lidingö. Där inledde den antirasistiska veteranen och debattören Anna-Lena Lodenius med att påpeka att ”nästan alla känner en oerhörd brist på kunskap i denna fråga.” Även om Arnstbergs beskrivning av de fortsatta diskussionerna visar bortom alla tvivel att detta problem inte avhjälpts under just den konferensen, är det svårt att inte ge henne rätt i sak. En oerhörd brist på kunskap om zigenare är och förblir utbredd i Sverige. Denna brist på kunskap har orsakat stor skada för den svenska majoritetsbefolkningen, och även för minoriteten själv. Romer i Sverige är ett av få allvarligt menade försök att erbjuda kunskap om romer i Sverige, och ju fler som läser och tar till sig bokens grundläggande poänger, desto bättre för Sverige.

AlternaMedia.se: Romer i Sverige av Karl-Olov Arnstberg

Romer på Sergels torg tar en paus från tiggandet och samlas för gemensam måltid. Boken förklarar den romska livsstilen och egenheter som en utomstående betraktare kan finna egendomliga. Foto: Nya Tider
Romer på Sergels torg tar en paus från tiggandet och samlas för gemensam måltid. Boken förklarar den romska livsstilen och egenheter som en utomstående betraktare kan finna egendomliga. Foto: Nya Tider
Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

”Förintelseförnekelse” blir olagligt – blir det förbjudet att ”förneka klimatet” näst?

”Förintelseförnekelse” blir olagligt – blir det förbjudet att ”förneka klimatet” näst?

🟠 OPINION: ÅKE BLOMDAHL Politiska debattörer både till höger och vänster har skäl att vara oroade över att yttrandefriheten steg för steg kringskärs och begränsas i vårt land och i Europeiska unionen. I många europeiska länder är det sedan länge förbjudet att diskutera vissa historiska fakta om bland annat folkmord och krigsbrott begångna under första och andra världskriget. Lagstiftarna har menat att syftet är att förhindra hat, hot och våld mot vissa särskilt utsatta folkgrupper, inte att kväva yttrandefriheten. I praktiken har det dock lett till att akademiska historiker och seriösa journalister bötfällts och dömts till fängelse efter att ha undersökt sakrosankta påståenden i den officiella historieskrivningen. Nu sänker sig av allt att döma detta mörker även i Sverige och inga politiska partier har opponerat sig.

Läs även:

Knyaz Rikards rekonstruktion av Solvagnen från Trundholm. Foto: Knyaz Rikard, montage av Å. Blomdahl med Trundholmsbygden i bakgrunden

Solvagnen från Trundholm återskapad

🟠 KONST Skulptören Knyaz Rikard Högberg har skapat en ny bronsstaty med inspiration från bronsåldern. Han har nu återskapat Trundholmsvagnen eller Solvagnen som den också kal­­las. Vagnen räknas som ett av Danmarks finaste fornfynd. Knyaz Rikard menar att hästen ursprungligen var målad röd och dekorerad med färska blomkransar – en förebild till ”dalahästen”.

Bayeuxtapeten. Förundrade män pekar på en stjärna (stella) som förebådar en olycka för Harald II av England (Harold). År 1066 ägde slaget vid Hastings rum där Vilhelm Erövraren besegrade Harald. Foto: Société Ouest-France/ Jean-Yves Desfoux

Kristna traditioner – att bevara, förklara och försvara

🟠 JULEN Redan kring förra årets luciafirande uppstod en mängd diskussioner och tolkningar av denna så fina och stämningsfulla tradition som inleder tiden inför julhelgen. En politisering med åberopande av inte så sällan falska historiefakta ledde till märkliga tolkningar. Däremot råder det en medialt kliniskt ren tystnad kring julhelgens kristna ursprung – man kal­­lar till och med julen för ”vinterfest”.

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Klarsynthet och intelligens obekvämt för makthavarna i Sverige

🟠 RECENSION Tommy Ulmnäs har med sin tredje bok, som utkom 2021, byggt vidare på temat om Sveriges förfall som land. Han går igenom område efter område och beskriver hur Sverige gradvis – med uppsåt från korrupta politiker – malts sönder inom alla samhällsområden. Han analyserar problemområdena och ger i boken sin förklaring till varför det ser ut som det gör i landet och är förundrad över att inte fler ser orsak och verkan och efterlyser konsekvensanalyser.

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Realismens ytterlighet

🟠 Naturalismen i litteraturen Medan realismens författare skildrade verkligheten så som den såg ut, utan försköningar och omskrivningar, hade naturalisterna ytterligare en avsikt. Precis som realisterna skildrade de också verkligheten människor kan leva i, men de gick längre i sina beskrivningar och tog även steget in i den mänskliga naturen.

Pasch och rokokon

🟠 HISTORIA Vid övergången från barocken till rokokon i Sverige på 1700-talet kom den svenske konstnären Lorens Pasch den äldre att spela en betydande roll. Han förde denna konstnärsstil med sig efter att ha inspirerats av den franska rokokon under en vistelse i England.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.