För några år sedan tog Patrik Sandlund och Torbjörn Erling initiativet till ”Sverigebönen”, vars syfte är att hela Sverige under nationaldagen ska fyllas av bön för landet. År 2011 organiserade man 103 bönesamlingar över hela Sverige, i skrivande stund år 2015 har hittills arrangemang på 114 platser anmälts. Rörelsen vill vara ekumenisk, det vill säga omspänna alla kristna samfund. I dess referensgrupp ingår företrädare för Svenska kyrkan, frikyrkor och katolska kyrkan.
Målet är att samtliga Sveriges 290 kommuner, på ett eller annat sätt, skall delta i bön för landet på nationaldagen. Man vill sätta fokus på hela samhällets behov. Förhoppningen är att Sverigebönen med tiden ska bli en del av det officiella nationaldagsfirandet.
För att ge en minimal struktur och ett rimligt innehåll åt förbönerna använder man en enkel samhällsfilosofi. Sju viktiga områden sammanfattas som ”stöttepelare”, vilka man anser bär upp vårt samhälle. På första plats sätter man politik, kungahus och myndigheter och på andra plats Guds församling – Kristi kropp i Sverige. Därutöver uppmanar man till bön för familj, media, utbildning, näringsliv och arbetsplatser, samt för kultur och idrottsvärden. Därmed torde man ha täckt in allt väsentligt.
Sverigebönen är alltså ett för patriotiskt sinnande intressant initiativ. Alla ser det dock inte så. Alla uppfattar inte en bönesamlingen för Sverige som harmlös, utan ser den som stark provokation. För ett par år sedan angreps Sverigebönsamlingen på Gustav Adolfs torg i Göteborg av en skränande mobb anarkister, som rusade in med svarta fanor och plakat med texten ”Abortera fosterlandet”. De avhystes av polis som sedan dess varje år den 6 juni bevakar samlingen. Nya motdemonstranter har synts till på avstånd, men de har inte vågat sig fram och har inte kunnat störa. Även dessa har tagits med i förbönen, att Gud vill verka för att de förstår Sverigebönens djupaste goda syfte.
På sin hemsida ger Sverigebönen förslag till konkreta böneämnen. Ett och annat kan man kanske ha betänkligheter för. Risken är förstås att man medvetet eller omedvetet får med sådant som inte alla kan säga ja till och som kanske inte gagnar Sverige. Men om man tänker på vad (politisk) bön till sitt väsen är torde man kunna leva med det.
Egentligen behöver man varken vara kristen eller troende för att bejaka denna aktivitet. Att människor samlas för att uppmärksamma det svenska samhället, dess problem och möjligheter, om än i form av bön varvad med korta appeller, måste väl under alla omständigheter vara något positivt – hur man än för övrigt ser på kristendomen?
I enkäter uppger även människor som säger sig inte tro på Gud att de ber. Hur skall vi förstå den paradoxen?
Bön är ett allmänmänskligt fenomen som i en eller annan form finns i alla religioner och i alla kulturer. Människan söker gemenskap med Gud och eftersträvar att Guds goda vilja skall ske, ”såsom i himmelen så och på jorden”. Bön kan vara mer eller mindre kultiverad och den som ber mer eller mindre van att upptäcka Gud i vardagens skeenden.
Bön är inte att använda Gud som ett hjälpmedel för att så att säga beställa självcentrerade önskningar. Bönens mysterium är inte magi och inte ett heller ett sätt att så att säga öva påtryckningar på Gud. Böneämnen bör vara konkreta och samtidigt bör den bedjande minnas detta: ”Vad vi rätteligen bör bedja om vet vi inte, men Gud är större än vårt hjärta och vet allt”. Han som skapade Sverige vill Sveriges bästa, mer än vad vi förmår.
