Dagens Europa befinner sig i kris, ekonomiskt, moraliskt och socialt. I krisens tecken passar EU-politiker på att centralisera och skapa överstatlighet utan att folken har stort inflytande på detta. Krisens dialektik uppvisar allt starkare spänningar i olika länder: å ena sidan starka högerkrafter på frammarsch och å den andra ytterligheten den totala värderelativismen eller socialnihilismen, där inget är vad det varit och allt ska vrängas ut och in och omstöpas. Unga människor slutar att tro på framtiden och lever i nuet. Förstagångsväljare i Sverige tror inte längre på politiker. Intresset för sex och droger ökar markant, samtidigt som andra ägnar sin tid åt att berika sig. Girigheten sitter i högsätet.
En reflex av att den moraliska kompassen snurrar runt är bråket kring symboler, bilder och historiska gestalter. Vi har seriefiguren Tintin som historierevisionisterna i Sverige vill rensa ut från våra bibliotek. Andra vill inte visa den tecknade filmen ”Liten skär och alla brokiga”, där ”lilla hjärtat”, en liten svart flicka, anses rasistiskt framställd. Det går nu inte att sälja ”Kinapuffar” och ”Negerbollar”. Och författaren Astrid Lindgren beskylls för att ha varit rasistisk i Pippi Långstrump. Historierevisionism känner vi till från diktaturer.
Starka krafter arbetar metodiskt på att upphäva könsroller, och som yra höns ersätta ”han” och ”hon” med det relativistiska ”hen”. Miljöpartiet, ett snyftigt socialkramarparti, liksom Vänsterpartiet, som numera utmärker sig genom att ställa HBTQ-frågorna främst tillsammans med omsorgen om illegala papperslösa, vilka snikit sig in, faller in i denna moderna skara av politiskt korrekta. Miljöpartiet kommer i sitt nya partiprogram gå över till hen – som i höna. Och dessa båda partier vill införa ett tredje kön i juridiken.
Inom massmedievärlden (inte minst i Sveriges Television, SVT) är journalister och kultursnubbar så fascinerade av uppseendeväckande sexualitet, att vi ständigt matas med nya reportage och program kring den nya könsneutrala sexualiteten, HBTQ-temat och böglobbyn.
Det är ett välkänt fenomen att i ett samhälle på dekis är många besatta av verklighetsflykt, berusning och sexualitet. Ett tydligt tecken på detta är dagens upptagenhet av homosexualiteten. När man på skolor i Malmö visade en film om homosexuella och mötte motstånd från en grupp 14-åriga elever som tyckte det var äckligt med homosexuella, blev lärare chockade och uttryckte: ”har vi inte kommit längre!”. Det vill säga kommit längre i nedmonteringen av vad många anser är ett moraliskt anständigt samhälle. På en skola i Sorunda norr om Nynäshamn fick en elev inte godkänt i biologi då hon på lektionen sagt ”det är onormalt att vara homosexuell”. Det visar att i det här landet – där politiskt korrekta gärna skryter med åsikts- och yttrandefrihet – får vi inte längre ha en kritisk inställning till homosexualitet eftersom homo- och böglobbyn haft stora framgångar med att förvrida synen hos det politiska etablissemanget. Där har man köpt föreställningen att homosexualitet är något medfött och därför ska räknas till mänskliga rättigheter. Men homosexualitet är delvis ett inlärt beteende, vilket till och med börjar erkännas av homolobbyn (då man vunnit kampen om politikeropinionen) och lesbiska feminister har gett ut en handledning i konsten att bli lesbisk (En liten handbok i konsten att bli lesbisk av Matilda Tudor och Mian Lodalen).
Homomaffian, liksom kulturrelativisterna, har med framgång drivit tesen om allas lika värde. Men detta är en vilseledande trossats. Verkligheten visar att alla människor inte har lika värde, annars skulle man inte avrätta mördare eller lägga ned enorm energi för att jaga pedofiler.
I EU och USA är samhället på väg att utvecklas till ett moras av avvikande moral och beteende i förhållande till den kristna läran och årtusenden av moraluppfattning bland vanligt folk. Det finns naturligtvis en viktig orsak till att både kristna och muslimer i årtusenden fördömt homosexualitet. Denna moralregel har haft funktionen att upprätthålla en slags balans i relationen mellan könen. Och orsakerna till det moraliska förfall vi nu ser i den kristna världen, är flykten från kristen tro och en hejdlös individualism i västvärlden, där allt ska var möjligt i en anarkistisk uppfattning om frihet.
I Tredje Moseboken, kapitel 20 ”Helighetslagen” står det:
”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.”
I dessa dagar har vänskap och solidaritet ersatts med girighet i de kretsar som kan berika sig. Man kan uppleva att det är en värld av business och marknad som gäller. Till och med i politiken anfräts språket av affärsvärldens vokabulär och anglicismer (vilket infekterar vårt språk över huvud taget). Socialdemokraternas partiledare, som gammal arbetare han är, kommer med en ”affärsplan” för hur sossarna ska ta makten igen. Uppenbarligen är det en avgrund inom svensk socialdemokrati mellan ordföranden Stefan Löfven och Håkan Juholt som inte platsade i gänget och sparkades ut i kylan av de politiskt korrekta.
Girigheten är som mest utbredd bland bankdirektörer och stora företagsledare. En svensk vd har i genomsnitt 17 gånger mer i inkomst än en industriarbetare. Toppchefer inom näringslivet har hela 46 gånger mer än en industriarbetare. Till detta kommer bonusar, som årligen kan uppgå till flera miljoner kronor. En vd tjänar i snitt fem miljoner och en industriarbetare 300 000 på ett år. 1980 var skillnaden mellan en topp-vd och en industriarbetare nio gånger. Girigheten handlar märkligt nog inte om pengarna i sig, men dess symbolvärde i den sociala konkurrensen.
Hos bankerna visar girigheten sitt fula tryne. Nordeas vd Christian Clausen tjänade 28 miljoner 2011 och under de fyra år han varit vd har han fått 40 miljoner. Banken förser honom med en paradvåning för mer än 30 miljoner i Stockholm och vid 60 års ålder kan han gå i pension och kvittera ut 100 miljoner. Det delvis statliga Nordea avsätter årligen ca 3 miljarder till bonusar för direktörerna. I dotterbolaget Capital Market hos Nordea fick sex direktörer vardera fem miljoner i bonus. SEB-bankens vd Annika Falkengren har också en stor lön att stoltsera med. Hon tjänar årligen 10-20 miljoner kronor och kommer att få en pension på 100 miljoner även hon.
Privat konsumtion har högsta värde och bankerna slår mynt av kundernas villighet att låna för konsumtionen. De lånar gladeligen ut en massa pengar som de inte har, vilket bland annat leder till lånebubblor. EU:s och USA:s ekonomiska kris beror bland annat på lånebubblor som spruckit och fått banker på fallrepet. Privat konsumtion slår nu ut nästan allt annat och därför går politikerna in för att främja den privata konsumtionen och dra ner på den offentliga och kollektiva.
