Det borde numera vara självklart för alla att kvotering är dåligt. Vem skulle vilja bli opererad av en kirurg som är inkvoterad på grund av sitt kön, hudfärg, sexuella läggning eller liknande, i stället för kompetens? Men det är precis dit Försvaret är på väg.
I detta nummer kan Nya Tider avslöja att Försvarsmakten medvetet använder gamla siffror för att förmedla en missvisande bild till allmänheten, trots att man självklart har tillgång till de nyare siffrorna. Här tänkte jag dock ta upp det faktum att man i sin motivering till de ändrade reglerna bryter med feministisk logik. Om det nu någonsin funnits någon logik i feministiska argument.
I åratal har vi fått höra att män och kvinnor minsann är precis lika bra på allt. Den enda anledningen till att kvinnor och män presterar olika i olika test, beror på sociala konstruktioner, att man behandlats olika under sin uppväxt, förväntningar i skolan etc.
Så här beskriver till exempel avhandlingen ”Genus, kön och inlärning”, publicerad i tidskriften Oxford Review of Education, hur man tänker sig att pojkar till exempel blir ingenjörer:
”Redan vid ung ålder syns en skillnad i vad flickor och pojkar uppmuntras att vara intresserade av och leka med. Skillnaden är att leksaker som riktas mot flickor, exempelvis dockor, prinsesskläder och köksredskap uppmanar flickor att vara omhändertagande och söta. Däremot är de leksaker som marknadsförs för pojkar utmanande, produktiva och tekniska, till exempel verktygslådor och modellflygplan.”
För att komma åt dessa ”problem” har skolor och förskolor infört undervisning som inte bara ska garantera pojkar och flickor exakt samma förutsättningar, man tvingar dem till och med till att byta könsroller med varandra. Leker en flicka med en docka, ska man ta den ifrån henne och ge henne en bil i stället. Förskolor med denna ”pedagogik” belönas ekonomiskt av staten.
Dessa vansinnigheter har även stadfästs i lag. Till exempel proposition 2005/06:155 med det nya övergripande jämställdhetspolitiska målet slår fast att det inte är allas lika möjligheter, utan utfallet: en 50/50-könsfördelning inom alla yrkeskategorier och på alla arbetsplatser, som är målet. Om man skulle erkänna att kvinnor och män i genomsnitt är bra på olika saker, så skulle man även bli tvungen att inse att en 50/50-könsfördelning i alla yrken är total idioti.
Men hör och häpna. Försvarsmakten motiverar att andelen kvinnor ska ökas med att de är bättre än män, bland annat på psyktest och befälslämplighet. Men att de är sämre på muskelstyrka, och därför ska fyskraven sänkas.
Detta borde få feminister och genusteoretiker att skrika högt. Då är det trots allt skillnad på könen? Men det kanske inte räknas om kvinnor är bättre på något? Ursäkta min bristande insyn i feministernas logik. Ungefär som när Jämställdhetsmyndighetens generaldirektör, Lena Ag, i februari förra året kommenterade könsfördelningen bland myndighetens anställda: ”I dag är det 70 procent kvinnor och 30 procent män, det är vi väldigt nöjda med.”
Men om Försvarsmakten nu inser att män och kvinnor generellt är bra på olika saker, varför då inte dra konsekvenser av detta? Var man – och kvinna – på rätt plats, helt enkelt. Strunta i att sträva efter någon speciell fördelning, och se till vad man faktiskt är bra på och hur man passar till en specifik uppgift. Samma sak hos Polisen. Det kanske inte var en jättesmart idé att sätta tre poliskvinnor på uppgiften att brotta ned en kraftig karl. Däremot hade de kanske varit bättre på att lugna rädda barn eller sköta om någon som gjort sig illa.
Att man är bra på olika saker betyder inte att män eller kvinnor generellt är ”bättre”, att det inte kan vara jämlikt. Det gäller att värdera det vi faktiskt är bra på och sluta pressa in kvinnor och män i roller de inte passar för.
Feminister är annars experter på att nedvärdera typiskt kvinnliga egenskaper, som män har svårt för. Låt i stället könsrollerna blomma ut så att kvinnor och män är trygga i vad de är.
När ska normal förståelse för naturen och fysiska realiteter äntligen nå upp till beslutsfattande nivå?
