Solen är som bekant medelpunkten i vårt solsystem. Det är en medelålders stjärna som är lugnare än de flesta, men också ganska oansenlig. Dess planeter är dock färgstarka och varierade.
Den innersta planeten, Merkurius, är väl genomstekt på grund av sin närhet till solen. Därefter kommer Venus och Jorden, tvillingplaneter i vissa avseenden, men konstigt nog är det bara en som tillåter liv på sin yta. Sedan finns det Mars, en annan liten planet. Efter Mars har vi en bred ring av överblivna stenar, och sedan skiftar saker. Plötsligt finns Jupiter, så stor att den praktiskt taget är en halvbakad sol, som innehåller den stora majoriteten av det material som finns kvar från vår stjärnas skapelse. Längre bort finns ytterligare tre enorma planeter – Saturnus, Uranus och Neptunus – bestående av gas och is. De fyra gasjättarna har nästan ingenting gemensamt med de fyra ”steniga” inre planeterna, trots att de bildats ungefär samtidigt, från samma materia, runt samma stjärna. Solsystemets åtta planeter är en gåta: Varför blev det så?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
