Skip to Content

Riddaren Antonius Block spelar schack med döden. Foto: Stillbild Youtube

Att möta döden och hantera livet

Digital utgåva

Det sjunde inseglet. Jungfrukällan. Fanny och Alexander. De flesta svenskar har antingen sett eller hört talas om någon av dessa filmer. Dessa välspelade och välregisserade filmer har fascinerat svenska folket sedan sina respektive premiärer och har även haft stora framgångar utomlands. I år är det hundra år sedan regissören till dessa filmer, Ingmar Bergman, föddes. Med återkommande teman som livet, döden och Gud fängslade han filmtittare i flera år.

Publicerad: 11 november, 2018, 12:50

  • Svenska

Läs även

Ingmar Bergman (1918 – 2007) blev världsberömd för sina filmer. Foto: Wikimedia Commons

Ingmar Bergman föddes 14 juli 1918 i Uppsala som andre sonen i en prästfamilj. Livet som prästson kom i hög grad att prägla hans filmskapande. I sin självbiografi Laterna magica berättar han om hur han redan som barn ”Mer än allt annat” önskade sig ”en kinematograf”. En kinematograf är en filmprojektor som Bergman själv beskriver på följande sätt i samma bok: ”Ljuskällan var en fotogenlampa och veven förbands med ett kugghjul och ett malteserkors. I plåtlådans bakre kortsida satt en enkel reflexspegel. Bakom linsen fanns en hållare för kolorerade ljusbilder. Till apparaten hörde också en violett, fyrkantig ask. Den innehöll dels några glasbilder, dels en sepiafärgad filmremsa (35 mm).”

Dock var det inte som regissör som han skapade sin allra första film, utan istället som manusförfattare och regiassistent. Det var nämligen så att Bergman arbetat som regiassistent vid Kungliga Operan i Stockholm i början av 1940-talet och under denna tid skrivit pjäser (hans första pjäs, Kaspers död, hade satts upp 1942) samt ett manuskript om sin egen studietid vid Palmgrenska samskolan i Stockholm. Svensk Filmindustri köpte det manuset av honom för 5000 kronor. Bergmans manus filmades och filmen, som hade premiär 1944, fick titeln Hets. I den här filmen får tittaren följa gymnasisten Jan-Erik och expediten Bertha som båda plågas av den auktoritäre, sadistiske läraren ”Caligula”. Själva arbetet med Hets var inte utan konflikter, om man skall tro Bergman själv. I Laterna magica medger han nämligen att han försökt blanda sig i regissörens arbete, vilket ledde till bråk.

Hets (1944) blev Ingmar Bergmans första steg ut i filmvärlden. Foto: Wikimedia Commons

Den första film som Bergman själv regisserade var Kris (1946) som handlar om pianolärarinnan Ingeborgs fosterdotter Nelly som börjar ta kontakt med sin biologiska mor i hemlighet. Denna film blev dock, till skillnad från Hets, ingen framgång men Bergman lät sig inte nedslås av motgången utan fortsatte göra filmer. Samtidigt var han verksam som teaterregissör vid bland annat Dramaten fram till 1976 då han misstänktes för skattebrott. Han friades i rätten, och begav sig till Västtyskland där han gjorde filmerna Ormens ägg (1977), Höstsonaten (1978) och Ur marionetternas liv (1980), samt arbetade på teatrar i München, London och Oslo. Omkring 1982 återvände han dock till Sverige där han började filma Fanny och Alexander som blev hans sista långfilm. Istället började han ägna sig mer åt Tv-filmer och teater.

Som regissör föredrog han att arbeta efter sin intuition istället för efter sitt intellekt. Han var ansedd som krävande, men samtidigt uppskattad då han skall ha fått skådespelarna att känna sig sedda. Det framgår även i Laterna magica hur han, genom sitt filmskapande, bekämpade sina ”dämoner”, som han själv kallade det. Dessa ”dämoner” utgjordes av starka, våldsamma känslor, sexualitet samt fruktan för döden och kom mer eller mindre att bli Bergmans drivkraft.

Artikeln fortsätter

Denna artikel är en del av den elektroniska utgåvan av Nya Tider. Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.

Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.

Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.

Sophia Eklund

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Svensk framtidspoesi

RECENSIONSka man tjäna pengar på böcker ska man inte ge ut diktsamlingar. Och att därtill ge dem etiketten ”science fiction” bättrar inte på oddsen. Men förlaget Svensk Sci-Fi har trotsat tingens ordning och verkligen gett ut Teodor Werelius spekulativa framtidsdikt Noll plus noll. Lennart Svensson ger verket högt betyg – trots allt.

Staffan Stalledräng – martyren som blev stjärngosse

KULTURDen 13 december firar vi Lucia i Sverige. Det är en mycket uppskattad tradition, och otaliga Luciatåg kommer att framföra sina stämningsfulla uppträdanden den dagen även i år. De välkända Luciasångerna berör oss på ett särskilt sätt, och de flesta av oss kan säkert flera av dessa sånger utantill. En sång som sägs ha fastnat i minnet hos många är ”Staffan var en stalledräng” som sjungs av stjärngossarna i Luciatåget. Men vem är egentligen Staffan och var kommer hans hästar in i sammanhanget?

Karolinernas gudsfruktan: Korset och värjan

KULTURI karolinernas Sverige betraktades svenskarna som Guds utvalda folk, vilket förkunnades från predikstolar och i fältgudstjänster. Monarken sågs som Salomo i det nordiska Israel, målet var ett folk och en kyrka som endräktigt underordnade sig Guds ord.

Ny islamkritisk bok rör upp känslor i Tyskland

RECENSIONI en 500 sidor lång bok varnar den tyske socialdemokratiske ekonomen och författaren Thilo Sarrazin för konsekvenserna av den massinvandring som Europa har utsatts för. Muslimsk kultur och muslimernas höga födelsetal är ett hot mot såväl det öppna samhället som demokratin och välfärden, hävdar Sarrazin. Nu vill de tyska socialdemokraterna utesluta författaren.

Jenny Nyström – inte bara tomtar

Så här års syns han överallt. På julkort, i skyltfönster och på julmustflaskorna i den lokala ICA-butiken: Jenny Nyströms tomte. På Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm kan man just nu besöka en utställning om en av våra mest älskade illustratörer. Men Jenny Nyström målade inte bara tomtar. I hennes produktion återfinns också fantastiska oljemålningar och pasteller som konstnärinnan skapade under sin tid i Paris och på konstakademin i Stockholm.

Livsregler som skydd mot kaos

RECENSION

Terrorns rike – en våldsam sekt från öknen

UTRIKESÅr 2017 gav Carl Schiötz Wibye ut boken Terrorens rike (på norska), och 2018 kom också pocketupplagan. Författaren Carl Schiötz Wibye var Norges ambassadör i Saudiarabien 2009-2014 och dessförinnan var han ambassadör fem år i Makedonien. Han har även arbetat i Egypten och Iran, vilket sammantaget ger honom god kännedom om hans ämne. Han beskriver med inlevelse och stor kunnighet ”Hvordan en voldelig sekt fra den arabiske örken radikaliserte islam” (Hur en våldsam sekt från den arabiska öknen radikaliserade islam), som också är underrubrik för boken.

Demokratins historia i låtsashistorikers ögon

BOKRECENSIONHistorieskribenten Henrik Arnstad är återigen aktuell, denna gång med en bok om de inkluderande rörelsernas historia. Boken har namnet Hatade demokrati (2018), vilket man onekligen kan betrakta som en fortsättning på den sedan tidigare utgivna Älskade fascism (2013). Tesen är att demokratin genom sina krav på inkludering gör sig själv kontroversiell, rentav hatad, av grupper som av olika anledningar vill upprätthålla en gränsdragning gällande vilka som ska tillåtas att delta och inte. Arnstad ställer således upp en modell för vad han kallar ”demokratisk ideologi” där hjärtlandet är inkludering, och inte folkstyre eller majoritetsbeslut – om någon nu trodde det.

Gå till arkivet