Avslagen ansökan om statsbidrag stoppar jättesatsning på CCS-anläggning på Gotland

Som en del i ansträngningarna att minska produktionen av koldioxid, som anses göra jor­den varmare, har man i olika branscher utvecklat tekniker för att fånga upp denna för växter livsvik­tiga gas, kallade CCS (Carbon Capture and Storage).

Direkta statliga bidrag till CCS-anläggningar hanteras i första hand av Energimyndigheten, som år 2021 fick i uppdrag att utforma ett stöd­system för bio-CCS, vilket godkändes under 2024. Så här långt har Energi­myndigheten öronmärkt 20 miljarder kronor, av de totalt knappt 31 miljar­der kronor man har fått att fördela, för Stockholms energis CCS-projekt. Genom dessa satsningar avser man att fånga in och lagra cirka 150 000 ton koldioxid årligen. Det handlar om stöd för såväl investerings- som drifts­kostnader som kan betalas ut under perioden 2026 till 2046. Stödbelop­pet ändrades från tidigare 36 miljar­der kronor till 30,6 miljarder kronor i budgetpropositionen 2025. Därefter, den 13 november, har Energimyndigheten avslagit ansökan från tyska Heidelberg Materials om stöd för investering i Slite CCS på Gotland.

Energimyndigheten motiverade sitt avslag med att ”den aktuella an­sökan inte uppfyllde de formella krav som ställts för stödet, specifikt gällande projektets lönsamhet och riskbedömning”, vilket framgår av deras officiella pressmeddelande.

En annan CCS-anläggning plane­ras i Helsingborg, där kommunen och Öresundskraft beslutat att kopp­la den till fjärrvärmeanläggningen i Filborna, utanför Helsingborg. Be­slutet togs i april och anläggningen beräknas kosta cirka 3 miljarder kronor att bygga, vilket finansieras med stöd av bland andra Energimyn­digheten, EU och statliga Industrikli­vet. En del av affärsidén är att också sälja ”negativa utsläppscertifikat” till andra aktörer som då betalar för att kunna fortsätta släppa ut koldioxid från sina anläggningar. Man ska allt­så fånga upp mer koldioxid från at­mosfären än man själv producerar. Anläggningen i Filborna planeras att stå klar 2028 och ambitionen är att fånga in cirka 200 000 ton koldioxid per år.

Förutom de kommunala satsning­arna på CCS-tekniken, har cementindustrin gått i bräschen för att på en industriell skala använda CCS-tek­niken för att minska sina ”koldioxid­avtryck”. Heidelberg Materials, som äger stora delar av den europeiska cementindustrin, startade sin första CCS-anläggning vid sin cementfabrik i norska Brevik, cirka tio mil söder om Oslo, i juni i år. Man har där bör­jat med att samla in koldioxid från luften och spara den i flytande form i stora cisterner. Under året avser man att börja transportera den till dess slutliga förvaringsplats i berg­grunden under Nordsjön, där den till slut binds kemiskt till de aktuella minerallagren. Anläggningen i Bre­vik är dimensionerad för att samla in och slutlagra cirka 400 000 ton kol­dioxid per år. Anläggningen, liksom lagringsanläggningen under Nord­sjön, finansieras till stor del genom ett statligt norskt investeringsprojekt kallat ”Langskip”.

Inflationsdrivande

Det finns flera problem som är direkt förknippade med investeringar i CCS-anläggningar. De tre viktigaste är ett mycket stort investeringsbehov, en massiv förbrukning av elenergi och höga driftkostnader. Till råga på allt så genererar verksamheten inte nå­gon säljbar tillgång. Finansieringen och driften av en CCS-anläggning bygger därför på att skattebetalarna är med och står för en betydande del av investeringsnotan, att elenergin subventioneras av skattebetalarna och att kunderna till de produkter eller tjänster som CCS-anläggningen skall ”avkarbonisera” är beredda att betala ett väsentligt mycket högre pris för sina inköp. Kort sagt, en CCS-anläggning betalas av ”AP” – andras pengar.

För att motivera de högre produkt­priserna på till exempel ”fossilfri” cement krävs en artificiell höjning av priset på motsvarande produkter som produceras utan CCS-koppling. Det ordnas genom handeln med så kallade utsläppsrätter, som är en fi­nansiell uppfinning för att belasta transporter och produktion utifrån hur mycket koldioxid som släpps ut i atmosfären genom produktion och hantering av produkterna. Det be­tyder att för att kunna etablera en konkurrenskraftig verksamhet som omfattar en CCS-anläggning, måste staten skapa en substantiell prishöj­ningsmekanism på hela produktsegmentet genom straffskatter. Slut­resultatet blir, med andra ord, en ökad inflation.

Motivet för att etablera en sådan kraftigt inflationsdrivande verksam­het, som inte tillför någon positiv ef­fekt till de aktuella produkterna eller tjänsterna, är att det påstås påverka klimatet i gynnsam riktning. Någon mer utförlig redogörelse för hur stor påverkan på klimatet en enskild an­läggning kan innebära finns inte re­dovisad i något av de projekt Nya Ti­der studerat. Man hänvisar bara till hur stor andel av Sveriges utsläpp av koldioxid som anläggningen förvän­tas bidra till att minska. I Slite CCS har bedömningen gjorts att cirka 4 procent av Sveriges koldioxidutsläpp skulle elimineras. Då utgår man från att den el som används i processen kan produceras och tillhandahållas utan att någon som helst koldioxid släpps ut i atmosfären.

Handeln med utsläppsrätter är en av EU reglerad verksamhet, inom det man benämnt ETS. Handeln be­drivs genom en särskild börs, och priset förvänts öka framöver därför att man drar in en andel av befint­liga utsläppsrätter varje år. Mekanis­men i detta blir alltså att, eftersom utsläppsrätterna minskar i antal och blir dyrare, så tvingas allt fler att läg­ga ned eller omvandla verksamheter som släpper ut koldioxid i atmosfä­ren. Priset för en utsläppsrätt, som ger rätt att släppa ut ett ton koldioxid, var i genomsnitt cirka 65 euro under år 2024 och beräknas ligga på mel­lan 70 och 75 euro per ton år 2027. Samtidigt uppges kostnaden för att fånga in och lagra ett ton koldioxid med hjälp av CCS-tekniken ligga på cirka 450 euro per ton. Det kommer alltså att krävas ett omfattande drift­stöd eller rejält mycket högre priser på cement för att täcka upp den skill­naden.

För att få ihop den kalkylen måste man alltså få in pengar till sina inves­teringar från andra aktörer, som inte begär någon avkastning på dem. Det finns få andra källor till substantiella sådana investeringar än skattemedel och det är också därifrån pengarna till CCS-investeringarna kommer. Den totala investeringen i själva CCS-anläggningen i Slite, samt anslutning till elnätet, har bedömts till cirka 10 miljarder kronor, av Heidelberg Ma­terials. Till det kommer en ospecifi­cerad summa för att anpassa hamn­anläggningen till de fartyg som skall transportera den infångade flytande koldioxiden till lagringsplatsen i Nordsjön. För att kunna räkna hem investeringen har det satts upp som ett krav att staten går in med 7,9 mil­jarder kronor, vilket var det belopp som Energimyndigheten avslog den 13 november.

Det har också varit ett absolut krav från Heidelberg att den nya elanslut­ningen mellan Gotland och fastlan­det blir till och att den bekostas av staten, för att CCS-anläggningen skall få tillgång till säker och kontinuer­lig strömförsörjning. Enligt tidigare uppgifter från Heidelberg skulle det krävas cirka 1,3 TWh per år, bara för CCS-anläggningen. Det är mer än vad som förbrukas totalt på Gotland per år idag. Här har staten, genom Svenska kraftnät, åtagit sig att anläg­ga en helt ny elförbindelse med två parallella kablar för att det skall vara möjligt att föra över så stora mäng­der el som krävs till anläggningen. Kostnaden för den anslutningen har beräknats till cirka 7,5 miljarder kro­nor. Därtill kommer en del av mo­derniseringen av elnätet på ön, som görs för att förse Slite CCS med en an­slutningspunkt, att också bekostas av Svenska kraftnät. Besluten om den nya förbindelsen, som skall vara klar 2030, togs i december 2024.