I slutet av den omskakande dokumentären Died Suddenly från 2022, pulserade plötsligt trallvänlig a cappella fram ackompanjerad av en rytmisk basgång. Till musiken visades filmsekvenser av amerikanska TV-värdar som ville se ovaccinerade döda och politiker som intygade att en experimentell kemisk cocktail var ”säker och effektiv”. Den medryckande sången uppmanade folk att dansa, eftersom världen ju var på väg att gå under.
Det var första gången jag hörde det Kalifornienbaserade bandet Awolnation och låten hette ”Knights of Shame”. Det här nästan 15 minuter långa spåret från 2011, sticker ut i deras produktion. Man kan rentav kalla den symfonisk, men i stort ringar den in bandets essens: En euforisk optimism som krockar med en absurd och cynisk omvärld. Ett speciellt vemod finns i de starka melodierna som pyntats med kärleksfulla blinkningar till 80-talets metalgitarrer, Beach Boys-körer och feta keyboardriff. Jag har åtminstone svårt att värja mig.
The Phantom Five (Two Twenty Five Music, 2024) kan vara Awolnations sista skiva. Åtminstone om man får tro grundaren och frontfiguren Aaron Bruno, som fick idén till bandnamnet från vad han kallats av kamraterna i skolan. ”Awol” står för ”absence without leave” och kom sig av att han ofta lämnade skolkompisarna utan att säga hejdå. Om det är ett hejdå till publiken denna gång, så är det kort men koncist. Kvaliteten är hög i en vattentät produktion, och texterna speglar på ett nästan plågsamt träffande sätt den tid vi lever i. De musikvideor som gjorts till några låtar är också synkroniserade med temat. I dem, och på skivomslaget, springer småväxta personer omkring iklädda lila träningskläder och dödskallemasker. Det är oklart om de ska föreställa demoner eller någon sorts beskyddare. Kanske är de både och. De påminner hursomhelst om seriekaraktären The Phantom, skapad av Lee Falk i mitten av 1930-talet. Gissningsvis representerar figurerna de fem album Bruno släppt med Awolnation. Ett coveralbum gjordes också, men det vill han inte räkna in. Och det fungerar konceptuellt, skulle jag säga.
Videon till duettsången ”Jump Sit Stand March”, är som en blandning av det kända memet ”This is fine”, en Edward Hopper-målning och en katastroffilm. I början ser vi en av minifantomerna sitta i en klassisk amerikansk diner. Han gungar nonchalant till musikens rytm i solljuset innan Aaron Bruno kommer in iklädd en avig turistklädsel. Sångaren dansar runt och slår sig ned vid ett bord mittemot den tredje personen i restaurangen, duettpartnern Emily Armstrong från punkbandet Dead Sara. De har en klassisk amerikansk milkshake och en glassdrink mellan sig. Fönstren förmörkas gradvis av brandrök och eldsvådor reser sig i landskapet. Skepnader syns röra sig bland flammorna. Kanske är det kravaller som pågår. Snart blir det dunklare i lokalen, vars bord nu i allt högre grad har börjat befolkas av gestalterna med dödskallemasker. Så småningom står Bruno och Armstrong på serveringsdisken och dansar tätt intill varandra i det dova skenet från eldarna utanför. Apatiskt repeterar de refrängens underliga befallning om att hoppa, sitta, stå och marschera. Dansen övergår allt mer i en omfamning. En TV-apparat på väggen visar explosioner. Den lilla fantomen i soffan vid ingången rör sig allt saktare till musiken för att till slut, när musiken tystnat, sitta helt still och stirra in i kameran.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
