Bågskytten västgötarna älskade

Det finns mycket skrivet om kung Stenkil (d. 1066), men samtidigt finns ännu oklarheter om honom, särskilt när det gäller hans familj. Han är alltså en av de kungar som är både känd och ett mysterium på en samma gång, vilket gör honom intressant. Han blev dessutom viktig för den kristna missionen i Svitjod under det sena 1000-talet.

Det råder delade meningar om när vikingatiden slutade och medeltiden började i de nordiska länderna: antingen omkring 1050, när kristendomen började få allt starkare fäste, eller år 1066, när Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamford Bridge.

Driver man tesen att det var år 1066 som medeltiden inleddes i Norden var Stenkil vikingatidens siste svenske kung.

Vem var Stenkil?

Det råder delade meningar om vem Stenkil egentligen var. I Äldre Västgötalagens kungalängd, som skrevs ner på 1200-talet, får man veta att han var stark, god bågskytt samt att han älskade västgötarna. Västgötarna älskade honom tillbaka, enligt kungalängden. Däremot står det ingenting om varifrån han kom. Det står inte heller vem han egentligen var.

I Hervararsagan, däremot, berättas att Stenkil skulle ha varit son till Astrid, som var dotter till Njal från Hålogaland, och Ragnvald. Åke Ohlmarks hävdar i Våra kungar att denne Ragnvald ska ha varit son till västgöten Ulf jarl. Uppgifterna hos Ohlmarks och i Hervararsagan är dock sentida – från, som tidigast, 1200-talet – och bör därför tas med flera nypor salt.

De mest intressanta och viktigaste uppgifterna om vem Stenkil med största sannolikhet var finner vi i Adam av Bremens böcker. Adam av Bremen (d. före 1095) är en viktig källa då han, till skillnad från de som skrev kungalängden och Hervararsagan, var samtida med Stenkil och kände till honom. Om Stenkils härkomst berättar Adam följande i sin tredje bok:

”Vid samma tid [sommaren eller hösten 1060] dog sveonernas [svearnas] kung Emund, och efter honom uppsattes hans brorson Stenkil, som jag ovan talat om, på tronen.”

Den Emund som Adam nämner här är identisk med Olof Skötkonungs frilloson, Emund Slemme. I slutet av det föregående kapitlet skriver dock Adam av Bremen att han inte var helt säker på om Stenkil var brorson eller styvson till Emund. Det är även värt att notera att ordet Adam använder när han definierar släktskapet mellan Stenkil och Emund är det latinska ordet nepos, som även kan betyda systerson men som ursprungligen betydde barnbarn. Detta möjliggör hypotesen att Stenkil var son till Emunds son Anund. Denne Anund hade dött före kung Emund.

Oavsett hur släktbandet tolkas kan det anses vara relativt säkert att Stenkil var släkt med, eller rentav tillhörde, Erik Segersälls ätt.

Stenkil och den kristna missionen

Kristnandet av Svitjod – dagens Svealand – gick inte snabbt utan kan som bäst beskrivas som en långvarig process som präglades av upprepade återfall till asatron. I Västergötland, däremot, var kristendomen, på det stora hela, etablerad redan på 900-talet. En sannolik förklaring till västgötarnas tidiga kristnande är deras landskaps kontakter med de kristna anglosaxarna.

Erik Segersälls son, Olof Skötkonung (d. 1022), är dock den förste svenske kung som man med säkerhet vet blev döpt.

Historien om kristnandet av svearna är mycket lång, men ser man till vad just Stenkil gjorde får man veta att han, till skillnad från Emund Slemme, stödde Hamburg-Bremens ärkestift. Adam av Bremen berättar i sin tredje bok, bland annat, att när sändebud från Bremen, som leddes av Adalvard den äldre, blev avvisade av svearna hjälpte Stenkil dem att komma välbehållna fram till drottning Gunhild, som var Emund Slemmes brorsdotter och hade varit gift med den danske kungen Sven Estridsen. Det står även att av alla i Emunds närhet var Stenkil ”den ende som kände medlidande med bröderna”.