Med 40,9 procent av rösterna kommer president Erdoğans islamiska parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) att ta 256 av parlamentets 550 mandat, en tillbakagång med 53 mandat som innebär att partiet förlorar den egna majoriteten. Det knappt tre år gamla HDP (Folkets demokratiska parti), som kallas för kurdiskt men också lockar väljare bland andra minoriteter och oppositionella turkar, tar sig över parlamentets ovanligt höga tioprocentsspärr och får med sina 13,1 procent av rösterna 80 mandat.
Recep Tayyip Erdoğan har suttit som premiärminister sedan 2002, men då AKP begränsar antalet mandatperioder för sina förtroendevalda till tre, valde Erdoğan att istället ställa upp i presidentvalet 2014, som han vann. Presidentposten har mer av en ceremoniell karaktär, men det ville Erdoğan inte nöja sig med. En valseger för AKP med över 50 procent av rösterna skulle ha berett vägen för en folkomröstning för att ge presidenten mer makt.
Att AKP i stället gick tillbaka menar bedömare beror på missnöje med ekonomi, arbetslöshet och mänskliga rättigheter, men också en oro över vad ytterligare befogenheter för Erdoğan skulle innebära för demokratin. Vidare har Erdoğan ådragit sig både inhemsk och utländsk kritik för Turkiets stöd till rebellerna i Syrien, inklusive olika islamistiska terrorgrupper. Erdoğan anses driva linjen att Syriens president Assad skall störtas och ersättas med en vänlig islamistisk regering. I Nya Tider v 19/2015 berättade vi om hur turkiska säkerhetsagenter ertappades med en lastbilskonvoj som transporterade vapen och utrustning till Syrien, och i NyT v 22/2015 berättade vi om det växande missnöjet i Turkiet med alla bilar som stjäls av islamisterna, som använder dem i sina attacker mot syriska och irakiska befästningar. Anklagelser om att den turkiska regeringen har finansierat IS har sammanfallit med kurdiska demonstrationer mot regeringens hållning vid den turkisk-syriska gränsen.
Eftersom presidenten, som egentligen ska stå över partipolitik, själv kampanjat flitigt i landet, ses valresultatet också som ett personligt nederlag för honom. Under valkampanjen har Erdoğan gjort häftiga utfall mot HDP, som han kallade för ett parti för homosexuella och ateister, i ett försök att mobilisera sin egen väljarbas, som huvudsakligen består av muslimsk arbetarklass. Det har också noterats att Erdoğan underlät att fördöma det sjuttiotal attacker som ägt rum mot HDP. I Diyarbakir, i landets östra del, ledde en bombattack mot partiet till två döda och mer än 200 skadade.
På andra plats i valet kom socialdemokratiska CHP (Republikanska folkpartiet) med 25,0 procent av rösterna, följt av nationalistiska MHP (Nationella aktionspartiet) som samlade 16,3 procent. Erdoğans parti kan komma att fortsätta styra landet, nu i minoritet, eller bilda koalitionsregering. En tredje möjlighet är att utlysa nyval.
Politiska analytiker räknar nu med att Turkiet kan glida ned i en period av politisk instabilitet som på 1970-talet, präglad av svaga koalitionsregeringar med ett splittrat väljarstöd. Förra gången resulterade det tilltagande politiska våldet i en statskupp 1980. I dag har redan vänsterradikala rörelser, som Revolutionära folkets befrielsefront, återuppstått i Turkiets laddade politiska atmosfär, och en serie attacker präglade de sista dagarna inför valet.
