Paulina Brandberg avgick som jämställdhetsminister den 31 mars.
– Att vara statsråd kommer med ett väldigt högt pris, sade hon till TT.
Hon ville vara mer med sin familj, berättade hon. Lite konstigt utifrån ett modernt jämställdhetsperspektiv kan tyckas. Kvinnor ska ju absolut vara i yrkeslivet och inte sladdra omkring med familj och annat trams som omgärdar hemmet. Men så har hon ju också haft ett arbetsliv kantat av upplevda hot. Från bananer. Hon led alltså av bananfobi. Inte av xenofobi eller islamofobi eller homofobi eller afrofobi eller sinofobi eller funkofobi eller transfobi, eller någon annan fruktansvärd mental störning som framtagits i onda makters desinformationslaboratorium. Det var tur. För bananer har inte några registrerade känslor enligt vetenskapens rön, och vetenskapen ska man ju alltid tro på i alla lägen.
Ändå är det något som skaver. Vetenskapliga genombrott i all ära, som vikten av att bära munskydd i förkylningstider, krama farmor genom ett plastskynke och hålla minst två meters avstånd till folk som kan vara förkylda utan att uppvisa symptom. Men är det här om bananers brist på känslor verkligen helt utrett? Det finns mycket som känns tveksamt här, ju mer man känner efter. Varför ska det då vara så omöjligt att på folklig nivå frammana en gråtfärdig tolerans för bananer?
Bananer är invandrare. Invandrare som du utan att skämmas kan äta upp och slänga bort resterna av. Du kan till och med halka på en uppäten banans kvarlevor utan att omgivningens sympati på något sätt lär omfamna den slaktade bananen. Ingen kommer att köra upp en mobilkamera mot din bananfyllda mun och skrika ”hen hade inte gjort nåt” eller ”fattar du inte att du skadar hen?” Nej, för folk bara struntar i bananerna. Eller så gör de sig löjliga över dem. Det finns inget mellanting. Det är ojämställt. Därför vore det på sin plats att vi började rannsaka oss själva.
Vår tidigare jämställdhetsminister är inte ensam om att ha ett svajigt förhållande till bananer i Sverige. Nej, för lyssna nu: Vi är alla lika skyldiga.
År 1909 importerades den första lasten bananer till vårt land. De var svarta och stelfrusna och betraktades som oätliga. Först under 1920-talet begrep man hur man skulle frakta dem. Efter den dåliga starten har vi alltså haft en relation med bananer i 100 år, och ännu har vi knappt fattat någonting. Genom historien har vi gjort bananer till måltavlor för våra helt obegripliga fördomar. Bananer kommer ju från någon annanstans, först och främst. Det klarar vi tydligen inte av. Och de har olika hudfärg. Vi vet alla vad som gäller: en gul är bra. En prickig är suspekt. En svart är dålig. Resultatet är att alla bananer inte är lika mycket värda. De är bara här för vår njutnings skull, eller så skojar vi bort dem. Vi accepterar dem bara när de är unga och snygga och har rätt nyans på huden, men efter det vill vi bara slänga dem på tippen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
