Bäverns historia i vårt land har varit ganska dramatisk. När inlandsisen började dra sig tillbaka från våra breddgrader för cirka 10 000 år sedan och lövskog började bre ut sig, då kom bävern hit och blev vanligt förekommande. Man skulle kunna säga att bävern levde i godan ro ända tills människan insåg att bäverskinn, som är mjuka och täta, kunde bli en bra handelsvara. Vikingarna handlade med pälsverk men de lyckades inte utrota det här fascinerande djuret.
Bävern jagades även för sin svans skull. Detta hade sin upprinnelse hos Plinius d ä. född 23 e.Kr. Han dog år 79 e.Kr. efter att ha kommit alldeles för nära Vesuvius vid utbrottet som ödelade städerna Pompeji och Herculaneum. Plinius d ä. var författare och naturfilosof som genom sina naturstudier hade kommit fram till att bäverns svans liknade en fisk. Under medeltiden, när det hölls hårt på fastan och man inte fick äta kött blev Plinius ord om bäversvansen något högst intressant. Eftersom den liknade en fisk så gick det bra att äta den och år 1418 utfärdade påven Martin V ett påvligt dekret som gick ut på att man under fastan fick äta bäverns svans men inte resten av djuret. Å andra sidan hade man nytta av bäverns varma päls. Värst blev det under Gustav Vasas tid då ett enda bäverskinn motsvarade värdet av mellan 5-7 kor. Försäljningen av bäverskinn blev en viktig inkomst för kronan, och kungen uppmuntrade jakten.
Men det var inte enbart pälsen och svansen som eftertraktades. Det så kallade bävergället hade fått rykte om sig att vara mycket hälsobringande, ja det ansågs vara rena mirakelkuren som botade allt från feber till epilepsi. Efterfrågan var stor och till slut blev bävergället så dyrt att på 1800-talet kostade 15 gram lika mycket eller mer än vad en dräng hade i månadslön. Bävergället är ett gulaktigt, starkt luktande sekret som bävern använder för att markera revir.
Den här våldsamma jakten på bävern kunde bara sluta på ett enda sätt – bävern utrotades. 1871 sköts den sista bävern. 1873 blev så detta fantastiska djur fridlyst men det var lite väl sent påtänkt. Vad var det för mening med att fridlysa något som inte längre fanns?
I Jämtland tog man tag i problemet och där togs också det första steget att återinplantera bävern. Detta genomfördes på sommaren 1922 med två bävrar från Norge. Flera bävrar släpptes ut under de kommande åren och det här initiativet gav gott resultat. Bävern började återta sina gamla marker. På 1960-talets början fanns drygt 2 000 bävrar och på 1980-talet hade bävrarnas antal gått upp till 40 000. Idag finns drygt 100 000 bävrar och stammen växer. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det blev ett gott resultat av återinplanteringen!
Bävern finns i hela Sverige utom längst i söder och i den nordligaste fjällkedjan. Den är även Ångermanlands landskapsdjur. För att bävern ska trivas och överleva behövs skog, sjöar, åar och våtmarker. Den lever även vid kusterna i både salt och bräckt vatten men det är nödvändigt för den att ha tillgång till sötvatten som den kan dricka och tvätta bort saltet ur pälsen med. Saltet förstör pälsens värmeisolerande egenskap. Pälsen tar bävern för övrigt väldigt god hand om och putsar sig allt som oftast.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
