Det finns nog ingen nationell invandringskritiker i Sverige som inte kan säga vad det var som till sist fick honom eller henne att börja ifrågasätta de etablerade medierna, invandringspolitiken och rättsväsendet. För vissa skedde uppvaknandet kanske mer plötsligt medan det för andra rörde sig om en långsam process som sakta men säkert pågick i flera år.
För en del började möjligen ifrågasättandet och reflekterandet i samband med att de i slutet av 1990-talet och 2000-talets första år upptäckt och läst på om partier som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller Svenskarnas parti. Uppvaknandet kan även ha skett i samband med att alternativa medier började växa fram och få allt större läsekretsar. Oavsett vad som fick den nationelle invandringskritikern att vakna upp så har sannolikt han eller hon inte glömt vad det var. Romanen Blodsådd av Katerina Janouch handlar delvis om ett mycket brutalt uppvaknande.
I Blodsådd introducerar Janouch läsaren för den flitiga journalisten Dea Wilenius som skrivit länge för politiskt korrekt media. En natt när hon är på hemväg från tunnelbanan blir hon utsatt för ett brutalt våldtäktsförsök, vilket får henne att på allvar börja ifrågasätta och reflektera över den utveckling som det svenska samhället tagit till följd av 2015 års massinvandringsvåg.
När hon skriver om sin traumatiska upplevelse på sociala medier resulterar det i att hon får sparken från sitt jobb på tidningen. Istället för att låta sig nedslås börjar Dea blogga och i hemlighet söka efter sin angripare. Snart börjar hon dock få anonyma hot skickade till sig och börjar inse att någon vill tysta henne.
Janouch låter oss även möta bland andra Em, som inte kan föreställa sig ett Sverige utan våld och brott, den politiskt korrekta Ulla som intalar sig att hon både har och gör rätt, den rike familjemannen Niclas som börjat inse faran med att bo kvar i landet, Deas politiskt inkorrekta väninna Sabina som lär ut självförsvar samt Max Carlzén som kommit att förstå mycket av vad som pågår bakom fasaderna och som man förhoppningsvis kommer att få läsa mer om i uppföljaren, och så en namnlös manlig karaktär som i det dolda tycks bida sin tid.
Kort sagt: många karaktärer figurerar i Blodsådd, vilket är till både för- och nackdel för den här romanen. Fördelen är att de olika perspektiven bidrar till att skapa en nyanserad berättelse med det nya våldsamma Sverige som en gemensam nämnare. Nackdelarna är att berättelsen lätt blir lite rörig (ett persongalleri hade underlättat läsningen, rekommenderas därför till uppföljaren), särskilt om man är ovan vid att läsa romaner med flera viktiga karaktärer i, samt att de mer intressanta karaktärerna Max Carlzén och Niclas hamnar i skymundan.
Vad som gör Niclas till en intressant karaktär är att han hör till den del av svenska befolkningen som ofta antas varken märka av eller ens bry sig om den destruktiva utveckling landet tagit, nämligen den rika överklassen. Niclas skiljer sig påtagligt från den uppfattningen och är villig att skydda sin familj till varje pris. Hans fortsatta öden skulle vara intressant att få veta mer om i kommande böcker.
Max Carlzén är intressant för att han sett vad som pågår bakom kulisserna, det bakomliggande syftet med den ökade brottsligheten, kartläggningen, etc. Detta präglar hans syn på både sig själv och samhället på ett trovärdigt sätt. Dessutom får läsaren veta i berättelsen att Max tydligen är en viktig kugge i maskineriet utan att veta om det själv, vilket väcker många frågor om vilken roll denne fascinerande man kommer att spela i fortsättningen. Det ska bli mycket intressant att få veta hur dessa två karaktärers respektive berättelser kommer att utvecklas i uppföljaren.
Som läsare undrar man dessutom en hel del över den namnlöse mannen som bidar sin tid i bakgrunden. Vem är han och vad har han för planer? Janouch gör ett bra jobb med att både skapa en atmosfär av mystik kring honom samt att hålla intresset för honom vid liv boken igenom.
Janouchs främsta styrkor i Blodsådd är de realistiska skildringarna av de olika samhällsskikten och miljöerna, som skildras på ett så levande sätt att det känns som om man är där, samt karaktärernas inre, särskilt Deas reaktioner efter den traumatiska upplevelsen. Författarens skildringar av denna traumatiserade kvinnliga journalists inre är både gripande, oförglömliga och trovärdiga. Här visar Janouch verkligen att hon förstår vad ett trauma kan leda till.
Som berättelsens hjältinna hör Dea Wilenius definitivt till en av de mer välskrivna inom den skönlitterära världen. Hon är känslig och sårbar, men har samtidigt förmågan att kunna omvandla sårbarheten till sin styrka. Istället för att låta sig brytas ned helt av traumat och nedslås efter att ha fått sparken vägrar hon att förbli ett offer. Hon börjar blogga, gå på möten, intervjua och, sist men definitivt inte minst, inleda sökandet efter sin angripare.
Skildringarna om hur hon börjat vackla i sin tidigare politiskt korrekta uppfattning av Sverige är väldigt realistiska och sannolikt är denna sida av hennes karaktär just den som de flesta av läsarna kommer att kunna förstå allra bäst och kanske till och med identifiera sig med.
För vem har glömt känslan av att inse att något är fel på samhället man lever i samtidigt som man först inte vill tro det? Dea är, på det stora hela, en både trovärdig och fascinerande hjältinna och det ska bli spännande att läsa om vad som väntar henne i fortsättningen. Det ska även bli intressant att se hur hon kommer utvecklas, i synnerhet då hon både är jagad och letar efter sin angripare.
Blodsådd är en nyanserad, gripande och i stort sett mycket välskriven roman som hänger kvar i minnet lång tid efter att sista sidan har blivit läst. Den är även en utmärkt inledande del på en romanserie vars kommande delar man verkligen ser fram emot.
