Ibland när jag vill få mig ett gott skratt plockar jag upp ett klipp på YouTube. I centrum står Siewert Öholm, en av de få öppet kristna programledarna som någonsin verkat inom svensk public service. Året var 1984, och i sitt debattprogram Svar Direkt hade Öholm bjudit in en inflytelserik hårdrockare i studion. Anders Tengner hette han. Han slängde demonstrativt med hårdrockshåret när han satte sig ensam på en stol framför studiopubliken.
I mer normala sammanhang var Tengner redaktör för en rocktidning. Den här gången var det annorlunda. Nu skulle han stå till svars för att marknadsföra Satans legioner till barn och ungdomar. Likt en målsökande drönare avlossade Öholm flera verbala salvor som han nog hoppades skulle börja rucka på hårdrockens popularitet. Särskilt ett band siktade han in sig på – det då albumaktuella W.A.S.P., vars namn han påstod betydde ”We Are Satans People”.
Öholm fortsatte beskriva deras uttryck så här: ”Eeeh. Kedjor. Konstiga sätt att klä sig. Sågklingor i skrevet, eh, man sysslar med alla möjliga saker på scen.”
Vad som sedan följde var ett näst intill parodiskt korsförhör av Tengner, som i sin tur gjorde sitt bästa i att försvara sin yrkesroll, hårdrock i allmänhet och det spektakulära amerikanska bandet som inte fanns på plats. Frågeställarna i publiken var uppenbarligen handplockade. En ung kvinna läste en dikt om Gud som håller barnen kär och skyddar dem från intryck från en rockkonsert. Människor på stan öste alla galla över den långhåriga orkestern. Ingen gillade W.A.S.P., visade det sig. Åtminstone inte bland dem som fick komma till tals i Svar Direkt.
Men Siewert Öholms plan att belysa den ogudaktiga hårdrocken genom kritisk granskning ledde inte till att intresset för populärkulturens fräcka satanism minskade. Tvärtom. Senare avsnitt i hans debattprogram bjöd på välartikulerade organiserade satanister i studion och musikartister som argumenterade för antikristen inspiration. Det var som att något börjat växa i styrka just utifrån att det blivit attackerat.
När Öholm pekade ut hårdrockare som oborstade uppviglare av Sveriges ungdom, bröt han mot ett populärkulturellt samhällskontrakt som stått sig sedan mitten av förra seklet. Längst upp på det står i feta versaler: DU SKALL STÖTTA UNGDOMSREVOLTERNA. Mänsklighetens framåtskridande garanteras ju som bekant av återkommande provokationer och revolutioner.
Men när jag på senare tid skrattat färdigt åt den gamla tv-debatten har frågor börjat infinna sig. Är allt ungdomar får för sig att dyrka hälsosamt, och är alla pekpinnar därmed avskaffade?
Det tar inte särskilt lång tid att inse att moralismen är precis lika välmående idag som förr. Den byter bara sida med jämna mellanrum. Av själva utbudet i media att döma, finns ett rätt tydligt system med både aktiv propaganda och censur. Nationalistiska Ultima Thule är inte bra för det uppväxande släktet, tycker public service, som därför inte alls spelar deras musik. Trots att de var omåttligt populära och är det enda svenska band som haft tre album på topp-10 samtidigt, vilket var 1993. Detsamma tycks gälla popmusik som är uttryckligt kristen – möjligtvis med undantag för Carola, som för gamla meriter kan tillåtas i Melodifestivalens numera regnbågsfärgade strålkastarljus.
Vad är då värt att uppmuntra? Gangsterrapp från förorten har hängt med ett tag. Den anses väldigt intressant för att den produceras av ungdomar med kopplingar till systemhotande kriminalitet och som det därför är synd om. Feministisk pop med inslag av manshat är också väldigt sympatiskt. Självständiga megastjärnor som Taylor Swift och Beyonce lyfts fram, liksom svenska Zara Larsson som öppet proklamerat att hon hatar män. Och så har vi uttalat satanistisk musik förstås. För att den är så… ja, vad är det som gör den så oumbärlig?
En gissning är att popkulturens filosofi generellt utgår från en evolutionär idé. Först var vi korkade apor, sedan upptäckte vi ont och gott. Därpå påtvingade vi varandra moraliska förhållningsregler, och nu börjar vi äntligen inse att vi kan bestämma helt själva vad som är okej och inte.
Det här kontrasterar hårt mot idén om att vi till exempel är skapade till Guds avbild, och att vi ska hitta tillbaka till den lagbundna källan. För många är det då roligare med populärkulturen som säger att vi blint ska hänga med i full fart mot det okända. Här finns ingen gud annan än du själv. Och det är som av en tillfällighet också centralt för satanismen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
