Residensstaden är som bekant Falun med stadsrättigheter utfärdade 30 oktober 1641 av drottning Kristinas förmyndarregering. Dessa privilegier bekräftades av drottningen 1646. Stadens existens är förknippad med samhällets uppbyggnad kring Kopparberget. Konung Magnus Eriksson utfärdade ett privilegiebrev 17 februari 1347 gällande detaljer kring gruvans äganderätt, arbetsordning för gruvan och kringliggande samhällets ordningsstadga. Vid mitten av 1600-talet var kopparproduktionen vid Falu gruva störst i Europa och följaktligen Faluns storhetstid.
I dag försöker man förminska Faluns historiska betydelse genom att mycket intensivt propagera för Borlänge som regionens viktigaste ort. Borlänge fick stadsrättigheter 1944, huvudsakligen på grund av de viktiga företagen som etablerades där vid 1800-talets slut, bland andra. Domnarvets Jernverk (SSAB Tunnplåt AB) och Kvarnsvedens Pappersbruk.
Det är dock Falun som är landskapets historiska säte med sitt vackra trapetsformade torg framför stadens symbol: Kristine kyrka uppkallad efter drottning Kristina (1629–89). I dagens mediala flöde undviks konsekvent information om det historiska Falun och speciellt Kristine kyrka.
Året efter att Falun fick sina stadsprivilegier, alltså 1642, påbörjades byggandet av Kristine kyrka. Invigningen ägde rum 1655. Kyrkans mycket vackra interiör i dalablått är unik för landskapet Dalarna.
Länets högste makthavare var naturligtvis landshövdingen med gedigen akademisk och militär utbildning. Det var landshövdingen som skulle ansvara för all ledning i länet vid en krissituation. Politisering av denna funktion med politiska tillsättningar i stället för de bäst utbildade och lämpade för uppgiften öppnade för negativa förändringar i hela länet.
Det socialdemokratiskt styrda Borlänge är ett klassiskt exempel på en kulturell nedgång. I kulturnämnden är två av tre topptjänstemän utomeuropéer utan någon utbildning i historia eller konstvetenskap.
Dalarna och speciellt Siljanstrakten är känt inte bara för sina stolta bönder utan också som en inspirationskälla och hem för konstnärer, skalder och musiker. I min ungdom berättade flera bönder från Färnäs och Nusnäs att endast bönder från Dalarna fick säga ”Du” till konungen. För övrigt ansåg man på den tiden att Färnäs var världens största by, något som Nusnäsbönder inte höll med om.
Till Dalarna strömmade turister från hela landet och framför allt från Stockholm. Befolkningens vänlighet och generositet gav självfallet en ekonomisk vinst. Pensionat och hotell med hög standard, perfekt service och utsökta maträtter attraherade många utländska turister, flera blev återkommande gäster exempelvis kring jultiden.
Undertecknad hade förmånen att som mycket ung stå i receptionen i hotellen Siljansborg/Persborg i Sjurberg utanför Rättvik. Dessa två hotell, under samma ägare, utgjorde två fasta bastioner för äkta svensk kultur och tradition. Och språket! Dagens journalister skulle häpna över detta så svenska och europeiska beteende vid tilltal. Ingen sade ”du”. ”Vill fröken vara snäll och beställa tvenne smörgåsar till min hustru”. Till personal med serviceuppgifter sades: ”Vill Annie vara snäll och hjälpa mig med …”
Gamle kungens handsekreterare, historikern Carl- Fredrik Palmstierna, bodde på Solgården i Sjurberg och var ofta middagsgäst på hotellen. Till undertecknad, då en ung fröken, beklagade den gamle mannen samhällsförändringar som bland annat berörde sättet att föra sig och framför allt uttrycka sig.
Midsommar och framför allt julhelgen var mycket speciella i Dalarna. Gudstro och plikten att delta i gudstjänster satt djupt rotat i dalfolkets traditioner och vardag. Gäster boende på Hôtel Siljansborg/Persborg hade möjlighet att åka släde med facklor till Rättviks kyrka. Vargskinnspälsar fanns tillgängliga. På julafton fanns ett stort ångande kopparkärl placerat vid ingången till den stora salongen (musiksalongen). På ett fat fanns bröd, självfallet från hotellets egen köksavdelning. Det var en symbolisk svensk tradition – dopp i grytan.
Svenska och framför allt utländska gäster fick bekanta sig med svensk historia genom att den gula salongen var inredd i gustaviansk stil och den röda salongen i Karl-Johan-stil (empir). Konsten inkluderade bland annat den norrländske landskapskildraren Helmer Osslund (1866–1938).
I dag finns det många trevliga hotell speciellt i Tällberg, men inget med en så kultiverad och traditionsrik atmosfär som Siljansborg. Ägare och personal förlorade genom en anpassning till de nya tiderna en del av det äkta Sverige. I länder som Österrike och Tyskland (Bayern) är man fortfarande mycket, mycket mån om den äkta europeiska atmosfären.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
