Dan Eliasson – när inkompetens och fiffel belönas

Den 31 januari meddelade Dan Eliasson att han kommer att sluta som rikspolischef för att istället basa över Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). På efterföljande pressträff fick justitieminister Morgan Johansson (S) ägna en hel del tid åt att dementera att polischefen hade fått sparken.

Eliasson har för att uttrycka det milt inte varit särskilt omtyckt inom poliskåren. Det må vara så att det inte var hans idé att omorganisera hela myndigheten och centralisera verksamheten, men hans insats beskrivs unisont av de berörda som misslyckad.

Peter Springare, den frispråkiga polisen, menar att Eliasson varit synnerligen olämplig just vid en omorganisation. Polisförbundet menar att han inte har förståelse för polisens arbetssituation, många erfarna poliser har slutat i protest eller för att arbetsbelastningen är för hög.

Kritiken mot rikspolischefen var omfattande från de egna leden även på en rad andra punkter. Göteborgspolisen Anders Karlsson gick så långt att han i en debatt­artikel i GT bad om ursäkt för att Sverigehar en sådan rikspolischef, då denne i SVT:s morgonsoffa näst intill urskuldade en asylsökande ”ensamkommande” mördare.

”Vad är det för trauma han bär med sig?” undrade Eliasson, och visade betydligt mer medkänsla med mördaren än den 22-åriga kvinna som var anställd på HVB-hemmet där han bodde och som han högg i ryggen med en kniv. ”Jag ber alla brottsoffer om ursäkt för att min högste chef är Dan Eliasson”, skrev Anders Karlsson då.

När Eliasson nu går till nytt toppjobb kan det vara bra att titta på några av hans meriter. Den borgerliga bloggerskan Rebecca Weidmo Uvell har förtjänstfullt listat några av de viktigaste prestationer vi minns Eliasson för:

● Dömdes för att ha krossat skyltfönster som 17-åring för att företagaren var kapitalist. Ett politiskt motiverat dåd.

● Deltog år 2001 i utvisningen av egyptier på CIA:s begäran.

● Beordrade razzia mot Pirate Bay, även det på USA:s order.

● Som Generaldirektör för Migrationsverket sade han att alla hade fått stanna om han fått bestämma.

● Köpte PR-tjänster för 37 miljoner kronor som Generaldirektör för Försäkringskassan. Omfattande jäv uppmärksammades senare på myndigheten, bland annat chefer som anställde flickvän respektive fru och höjt lönen. Eliasson befordrade chefen. Sedan ändrade han reglerna för att göra det svårare att internutreda chefer.

● Beordrade att 13 000 e-brev på Försäkringskassan skulle raderas, vilket strider mot Arkivlagen.

● Lanserade ”tafsa inte”-armbanden som svar på avslöjanden 2016 om att nyanlända invandrare utsatte svenska flickor för omfattande sextrakasserier.

● År 2017 avslöjades att Eliasson beslutat om ”avsteg” från säkerhetsskyddsförordningen, något han inte hade rätt till. Detta i samband med att ett privat företag skulle få tillgång till hemlig information.

● Ljög strax därefter om att detta var enda gången han beordrat sådant ”avsteg”, men det visade sig att han gjort ett liknande avsteg några veckor efter det första, i samband med att Polisens IT-system skulle säkerhetskopieras.

Att höga chefer kan gå från myndighet till myndighet utan att ha den minsta erfarenhet av verksamheten borde i sig höja en del ögonbryn.

Att en person som Eliasson, med en dokumenterad historia av lagstridiga beslut bakom sig, får ett nytt toppjobb är fullständigt absurt.

Den formella anledningen är att polis­omorganisationen nu är genomförd. Det ska villigt erkännas att MSB faktiskt behöver omorganiseras, eller åtminstone ges en tydligare roll.

När undertecknad talade med Sverigedemokraternas ledamot i Försvarsutskottet Roger Richtoff, pekade denne på att MSB:s roll är att ”samordna” kommuners och olika myndigheters insatser vid kris. ”Vem har ansvaret då?” frågade Richtoff retoriskt. Svaret är ”ingen”. Som gammal militär förstår Richtoff att det inte räcker att ”samordna” en insats vid kris, det måste finnas en tydlig beslutskedja.

Eliasson har dock knappast kompetens eller svenska folkets och de anställdas förtroende att ta sig an ännu en myndighet. Vad sänder det för signaler om vilket Sverige man vill ha, när fullständig nonchalans mot lagar och regler, och uppenbart fiffel så öppet premieras.