Samma dag som Förenta staternas president Trump triumfatoriskt men bluddrigt tillkännagav att han i ämbetet lät Förenta staterna på egen hand bryta det internationella kärnenergiavtalet med Iran av år 2015, skrev Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist i Washington på avtalet om ett ökat svenskt försvarssamarbete med Förenta staterna.
För att inse vad detta kan komma att betyda för det svenska folkets överlevnad bör man i lägg, riksdagsprotokoll och minnesanteckningar gå tillbaka till december 1939 i Stockholm. Sveriges utrikesminister var Rickard Sandler – en i partiet långt mäktigare socialdemokratisk intellektuell och politiker än den blott provinsiellt kände Hultqvist.
De senaste svenska regeringarna, oavsett officiell färg, har haft en märkligt omedveten försvarspolitik.
Sandler hade översatt Karl Marx Kapitalet, suttit i riksdagen 27 år och varit såväl statsminister som hög ämbetsman. Men liksom Hultqvist förde han som minister en egen aktivistisk politik.
Särskilt i Ålandsfrågan; svensk trupp skulle kunna föras dit för ett gemensamt svensk-finländskt försvar. Efter inmarschen i Polen den 1 september 1939 hade Storbritannien och Frankrike förklarat tyska riket krig. Mellan Finland och Sovjetunionen hade förhandlingar brutit samman, vilket fört till krig 30 november 1939.
Motsättningen blev nu allt större mellan Sandler och statsminister Per Albin Hansson. Men också finansminister Ernst Wigforss och försvarsminister Per Edvin Sköld såg hans aktivistiska politik som farlig för nationen. I det svåra krigshotande läget förbereddes en samlingsregering och den 2 december tvangs Sandler skriftligen formulera sitt entledigande. Elva dagar senare utsågs i samråd med även högerpartiet Christian Günther, lyriker och yrkesdiplomat, till utrikesminister.
Trots de uppiskade opinionsstormarna i samband med det finska ”vinterkriget” lyckades Per Albin Hansson och Christian Günther att förhindra direkt svenskt militärt ingripande. Därtill vägrade Sverige, trots även den finländska regeringens starka krav, all genommarsch för brittisk och fransk trupp från Narvik till finska fronten för direkt angrepp mot Sovjetunionen. Vid det laget hade Tyskland och Sovjetunionen ännu en icke-angreppspakt och hade delat Polen mellan sig.
Sverige vägrade trots att Frankrikes regeringschef Édouard Daladier skickade ett särskilt sändebud till Stockholm för att meddela att Frankrike skulle gå till luftangrepp mot Baku, då en del av Sovjetunionen, i dag Azerbajdzjans huvudstad, samtidigt som dess styrkor skulle gå till anfall mot Röda armén vid Ladogafronten. Sveriges utrikesledning utgick från att genommarsch också innebar erövring av de svenska järnmalmsgruvorna.
I samråd med Sovjetunionens minister i Sverige, madame Aleksandra Kollontaj, förberedde därtill Per Albin Hansson och Christian Günther marsfreden 1940 mellan Finland och Sovjetunionen.
Situationen var ytterligt komplicerad. Jag var med och minns. De yngre kan läsa i källorna. Sverige var ett klassamhälle, de båda var reformister men det var inte för vårt folks existens likgiltigt vem som i december 1939 segrade; Rickard Sandler eller Per Albin Hansson.
Också nu har vi en socialdemokratisk regeringschef. Men en sådan utan – den alltså i och för sig reformistiske – Per Albin Hanssons klarsyn och hårda nypor. Att den nuvarande statsministern inte är stark nog att våga ingripa mot Hultqvists extraturer och låter honom binda landet även till Trumps cyniska America first-politik skapar stor fara för vårt folks framtid.
De senaste svenska regeringarna, oavsett officiell färg, har haft en märkligt omedveten försvarspolitik. De har förenat drängtjänster åt imperialismen som i Afghanistan och Libyen och satsningar på dyra för krigsindustrin profitabla, men i ett verkligt krigsfall till nationellt försvar odugliga, system med en ödeläggelse av det folkligt baserade nationella territorialförsvaret.
Det finns därför exempelvis på Gotland många som vill få tillbaka förband, trupper. Jag är överens med dem oavsett om de kallar sig moderater eller socialdemokrater. Nationens territorium behöver försvar. De vilka inser detta finns också inom det militära. Det vi bör diskutera med dem är dock: Vilket försvar? Svaret är inte svårt att finna. All erfarenhet visar detsamma. Det som kallas ”kängor på marken” eller ”sega gubbar” avgör.
Visst har imperialister kunnat krossa stater som Afghanistan, Irak och Libyen för att bara ta en handfull, men de har inte kunnat segra. De vilka kunnat segra har varit de som fört vad som ibland kallas folkkrig. Det kan även en svensk yrkesmilitär som röstar på Moderaterna inse.
Det finns sådana ute på en sorts vänsterkant som upprörs om någon talar med motståndare. Vi svenskar som är över 90 minns problemställningen väl från vår egen ungdom. Varför gick jag, då 14-åring, våren 1942 med i Ungdomslandstormen (U30 i Bromma) året innan jag gick med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund våren 1943?
Jag ville inför ett möjligt tyskt anfall lära mig hantverket. Det var det för övrigt partibeslut på från 1937/38. Ungdomslandstormen var heller inte en fascistisk organisation, det var den som blev till Hemvärnet.
Varför Sverige inte angreps? Till en början på grund av Per Albin Hanssons slugt balanserande politik. I viss mening ibland medveten om sin svaghet att ge vika för trycket men dock hålla på principerna, det blev aldrig partiförbud i Sverige.
Kominterns organiserade motstånd mot Hitlerockupanterna på kontinenten kunde därmed också ledas över Stockholm. De bland oss som var med vet. År 1943, när Sverige verkligen rustat, hade det sedan blivit för dyrbart att söka erövra landet, de tyska trupperna räckte inte. De maldes ju ned i öster.
Visst fångades väl jag som många kamrater av lite pacifistiska illusioner efter 1945 till dess vi fick lära oss bättre. Av Algeriet om inte annat.
Fast det fanns också det motsatta läget. Den nu helgonförklarade Dag Hammarskjöld hade i Paris i hemlighet varit med om att Sverige deltog i COCOM:s ekonomiska krig mot öster på 1950-talet.
Sverige – eller kanske blott svenska höga militärer – övertog arbetet med den utvidgade signalspaningen mot Sovjetunionen då britterna förlorat något plan och inte vågade längre. Detta gav Sovjetunionen ”casus belli”. Moskva hade folkrättsligt kunnat ta ut det svenska luftvapnet, men sköt blott ned två av våra plan, vilket dock räckte till att få regeringen ta sitt förnuft åter. Fast det sade man inte högt.
Och här kommer knäckfrågan. Journalisten Sven Danvik hade från en visselblåsare bland officerarna informerats om vilka höga officerare som med signalspaning medvetet tjänade britterna och Förenta staterna. (Jag fick inte namnen av honom.) Han avsåg publicera det i Arbetartidningen. Namn och foto på de landsförrädiska officerarna, och ställa frågan om vem i regeringen – om någon – som var informerad.
Alltså brottsbalken för de ena och riksrätt för den eventuelle regeringsmedlemmen. Men den svenska kommunistiska partiledningen förbjöd. Argumentet var att med Enbomskampanjen och Dagens Nyheters ledaravdelnings kampanj för partiförbud mot ”förrädarpartiet” skulle regeringens svar med all säkerhet omedelbart bli polisrazzia mot Arbetartidningen, dess stängning och förbud mot Sveriges Kommunistiska Parti. Jag menade att partiledningen svek.
[…]
Det hela exploderade till slut i vad som kom att kallas IB-skandalen. Ni minns vad som hände? Regeringens och internationella PEN:s planerade jippo sprack då nyheten detonerade just som de stod på rad i UD:s lokaler för att frihetligt hylla/hyllas av denna samling fina internationella författare.
Gun och jag skrattade åt minnet av den synen i bilen ned till våra romanska kyrkor i Frankrike. I Sverige stormade säkerhetspolisen sedan redaktionen och bar bort lass med papper och dokument. Jan Guillou, Peter Bratt och visselblåsaren Håkan Isacson fängslades.
Skandalen blev dock så stor att regeringen inte kunde tysta ned den längre.
