De politiskt korrektas orwellska värld

Skolavslutningen blev en traumatisk fråga för Sunnerbogymnasiet i Ljungby och dess ledning. Både flaggviftande och nationalsång förbjöds, eftersom skolans rektor Jimmie Nilsson menade att sådana inslag kunde ”misstolkas” och man ”inte ville skapa en diskussion”. Svenska flaggor förbjöds av gymnasiet redan förra året, men den mest intressanta aspekten detta år var att klass 12B, i sann mångfaldsanda, hade planerat att varje elev skulle vifta med sitt ursprungslands flagga. Nationalsången kunde visst framföras, så länge det var Zlatans tolkning som gjorts för en av Volvos reklamfilmer. Politiskt korrekt – eller inte?

Denna historia är endast en bland många som visar hur komplicerat det är att vara politiskt korrekt. Svensk flagga förbjöds alltså eftersom det befarades provocera och kränka elever med icke-svensk bakgrund. Lösningen blev att man istället skulle visa upp sitt egentliga hemlands flagga – men där ledde den politiskt korrekta ivern i stället till en etnisk uppdelning och en tydlig manifestation av vilka som ansågs vara svenskar och vilka som inte ansågs vara det. Även de utländska flaggorna och Zlatans version av nationalsången förbjöds således av rektorn Jimmie Nilsson – annars kunde ju svenska elever få för sig att även de borde få ha sina flaggor. Om rektorn inte ville skapa en diskussion så åstadkom han just motsatsen.

Varje välvilligt försök att spela det politiskt korrekta spelet kan så lätt leda fel – någon blir kränkt eller så övertrumfas man av någon annan som är lite mer korrekt på ett lite mer rätt sätt. Ofta slår den politiskt korrekte pretendenten knut på sig själv och hamnar till slut i en motsägelsefull hållning som direkt motverkar vad som från början var syftet.

Debatten och utvecklingen i Sverige för många gånger tankarna till George Orwells dystopiska klassiker ”1984”, där regimen bland annat genom språket vill styra människors tankar. Det styrande partiet anser sig, genom att omvandla språket och historieskrivningen, kunna bygga själva verkligheten. Ett av bokens centrala begrepp är ”dubbeltänk”, en princip som kan sägas flitigt användas av och drabba vår politiskt korrekta elit. Kort sagt innebär detta dubbeltänk att man ska kunna tänka två motstridiga tankar samtidigt och betrakta båda som sanna. Det är genom denna princip som det är möjligt för våra politiker att i ena stunden oroa sig för bristande integration, invandrares arbetslöshet eller skottlossningar, för att i nästa stund tala om hur en massiv invandring är själva förutsättningen för välfärd och en stor tillgång på arbetsmarknaden.

För visst är det politiskt korrekt att föreslå att alla svenskar ska ”öppna sina hjärtan”, som dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte det, och erbjuda sina garage, vindsutrymmen och källare för att härbärgera de cirka 10 000 personer som fått sin asyl beviljad och nu väntar på att kommunplaceras någonstans i det svenska samhället? I alla fall trodde den moderata riksdagsmannen Fredrik Schulte att han därigenom föreslog något politiskt korrekt. Men så fel det kan bli. Genast fick han en smäll på fingrarna. Låta nyanlända bo i garage? Det är inte politiskt korrekt!

I Orwells bok är dubbeltänket i sin tur en del av ett annat centralt fenomen; ”nyspråk”, där ”krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka”. Även denna princip används flitigt av Sveriges eliter, då problem blir ”utmaning”, ett gytter av olika språk och kulturer kallas ”segregation” och inflyttning av analfabeter benämns ”kompetensregn”.

Den svenska orwellska världen är naturligtvis, liksom sin förlaga, skapad för att påverka människors sinnen, men den skapar också en oerhörd förvirring för de politiskt korrekta själva. Det blir till slut inte alldeles lätt att avgöra huruvida det är mindre kränkande att ge varje elev sin ”egen” flagga istället för den svenska, eller om nationalsången ens kan accepteras om den framförs av mångkulturens helgon Zlatan Ibrahimovic.