Debatt: Assange i rätten

Jag blev djupt skakad när jag bevittnade händelserna i Westminister Magistrates Court. Varje beslut forcerades obönhörligen igenom. Argumenten och protesterna som Assanges jurister förde fram noterades knappt. Domaren orkade inte ens låtsas om att hon lyssnade på dem.
Innan jag går in på den totala avsaknaden av en rättssäker rättegång, så var den första saken jag noterade Julians hälsotillstånd.

Jag var djupt chockad över att se hur mycket vikt min vän tappat, hur hans hårfäste krupit tillbaka och åsynen av ett allt för tidigt och snabbt eskalerande åldrande. Han går håglöst och långsamt på ett sätt som jag aldrig tidigare sett. Sedan han arresterades har han tappat över 15 kilo.

Men hans fysiska uppenbarelse var ändå inte lika chockerande som hans mentala försämring. När han ombads säga sitt namn och födelsedatum hade han stora svårigheter och tänkte i flera sekunder för att komma ihåg båda två. Jag återkommer senare till det viktigaste innehållet i hans anförande vid rättegångens slut, men det måste verkligen ha varit en ansträngning för honom; han var ju tvungen att kämpa för att överhuvudtaget kunna fokusera och artikulera.

Fram till igår hade jag varit ganska skeptisk mot dem som sagt att behandlingen av Julian är på gränsen till tortyr – jag var skeptisk till och med mot Nils Melzer, FN:s särskilda rapportör om tortyr, och skeptisk mot dem som sade att Assanges försvagning beror på att han drogats ned. Men eftersom jag har besökt rättegångar i Uzbekistan där offren utsatts för extrem tortyr, och eftersom jag har arbetat med överlevare från inbördeskriget i Sierra Leone och på and­ra ställen, kan jag säga att gårdagens händelse ändrade min uppfattning totalt:
Julian visade exakt samma symptom som tortyroffer; särskilt när det gäller förvirringen och hur svårt det var att uttrycka sin fria vilja när man varit i ett hjälplöst tillstånd så länge.