Det är ett svårt dilemma detta med att Folkets demonstration fick krav på sig från etablissemanget att ta avstånd från extremism. Jag förstår det till en viss del. Men samtidigt, varför ska de ta avstånd? Om araber smäller bomber i Mellanöstern, ska jag då hålla tal och ta avstånd ifrån det? Jag menar, det är individens eget ansvar. Man kan inte hela tiden vara dagmamma åt folk som inte vill bete sig. Samhället är fritt och demokrati tycks tyvärr locka fram många idioter. Men att man hela tiden måste bära deras ansvar på sina axlar håller inte i längden. Inte tar vänstern avstånd från alla extremare avarter hela tiden, inte tar de heller avstånd från demokratifientliga organisationer likt Expo eller Researchgruppen. Inte heller anses kvinnor i allmänhet behöva ta avstånd från dagens extremfeminism. Tvärtom belönar man vänsterextremister med jobb och tv-tid för att de har de ”rätta” åsikterna och talar den privatägda medians språk. Så varför denna besatthet av Folkets demonstration? Denna selektiva form av anti-extremism är inget annat än ett skämt. Folk måste förstå, framförallt invandrare, att denna ”antirasism” som matas in i oss tidigt genom Bonniers propagandakanaler, där man varje dag försöker beskylla alla vita människor för vad Hitler gjorde, är en del av maktelitens taktik för att förändra tankestrukturen hos befolkningen. Man låter tyngdpunkten ligga på samvetet och skuldkänslor, varför det inte är någon överraskning att många som kommer ut ifrån skolorna i dag är självhatande, osäkra och med en enorm skuldkänsla, där det enda målet är att bekämpa den enorma ballongen ”rasism”. För det är just det man har programmerats till; att bana väg för maktelitens destruktiva globaliseringsagenda.
Ett annat problem med ”antirasist”-viruset, är att det sätter ett filter i sinnet på folk. Man slutar reagera på brott mot till exempel svenskar och sitter helt passivt och tittar på. Människor som lider av detta ”virus” slutar helt enkelt att ta in sådan information eller nyheter som berör svenskar, eller människor med europeisk bakgrund överlag. Man slutar känna sympati eller empati för vita offer. Man kanske får en obehaglig känsla, men inget mer. Inga protester, galor eller braskande rubriker. Deras lidande väger helt enkelt inte tillräckligt tungt, eftersom de är en ”privilegierad” majoritet. När marockanska gatubarn i framför allt Stockholm begår stölder, våldsbrott och till och med våldtäkter mot svenskar, så resulterar det inte i några offentliga reaktioner. Men när polisen offentligt sade att de tappat kontrollen, vilket ledde till den naturliga reaktionen att folket agerade självmant för att skydda sig själva och bildade ett medborgargarde, då vaknade man minsann! Då triggades ”antirasismen” igång och då betydde de drabbade helt plötsligt något, eftersom de ju tillhörde en etnisk minoritet. Det är helt enkelt så att så kallad antirasism är selektiv och fungerar enbart för att skydda oss med en mörkare hudfärg. ”Antirasism” placerar oss direkt i ett fack. Vi utmålas som offer och svenskar blir till vita förtryckare, vilket gör oss av mörkare färg totalt paralyserade inför att kritisera invandringen eller brott kopplade till invandring. Vi känner oss träffade, vi känner oss orättvist behandlade så fort vi hör ordet ”rasism”. Det är dock en fullständigt skev bild av verkligheten, Sverige har nämligen blivit minoriteternas land. I dag kan man göra karriär på sin hudfärg och sitt offer-svammel, medan svenskarna tvärtom spottas på, tvingas anpassa sig till ett samhälle de inte vill ha och blir hunsade, bara för att de än så länge är i majoritet.
Termen ”antirasism” är så ingrodd i de flesta svenskar i dag genom medias propaganda och för att minoriteter konstant spelar på det, att de flesta inte ens reagerar när så kallade antirasister som släpps fram i media gapar ”döda vita män” och ”hata vita män”. Makteliten behöver inte ens anstränga sig för att krossa nationalstaten Sverige och därigenom öppna upp landet för utländska finansiella intressen. Den svenska befolkningen gör halva jobbet själva i tron att de bekämpar ”rasism”, när sanningen är att man arbetar för sin egen och landets undergång. ”Rasism” är moroten framför de naiva kaninerna som springer maktelitens ärenden.”Mångkultur”, ”feminism” och pride-flaggor är bland de mest effektiva vapnen för att från insidan krossa ett land. Att allt reduceras till gott eller ont, där gott är ”antirasism” och ont likställs med ”rasism”, leder till att svenskarna blir passiva, toleranta, godtrogna, självhatande och framförallt känslostyrda. Man spelar på folkets samvete och ger svenskarna en sorts kollektiv skuld för att styra dem. Lite bilder på döda barn, gråtande bebisar, gråtande mammor, och vips har man fått med sig folket på diverse anfallskrig, ideologier
och migrationspolitik.
Även jag var ung och vild under en period i mitt liv och kommer ihåg när min lärare för 22 år sedan hjälpte klassen att göra t-shirtar med budskapet ”krossa rasismen”, försedd med en knytnäve och ett hakkors som illustration. På lektionerna matades man med detta konstant, för att senare till helgen gå ut likt en lynchmobb och hitta dessa ”rasister”. Man slogs med allt och ställde till scener så fort någon sade något som kunde trigga ”antirasism”-genen. Nu i efterhand får det en att skämmas, men samtidigt förundras man över hur effektiv hjärntvätten i skolan är. Efter skolan tar media över och fortsätter att pumpa in detta i skallen på folk. Man säger sig vilja ha demokrati, men beter sig som fascister för att jaga ”rasister”. Inget av ”antirasismens” tänkande eller argument innehåller något vettigt resonemang och faller på sin egen orimlighet varje gång. De skapar i stället det de säger sig motarbeta, nämligen rasism. Dessutom tillhör ”antirasisterna” i dag huvudsakligen den välmående överklass som bor långt från problemen,
samt av invandrare som är rädda att ”rasister” ska stjäla deras livsstil, då många av dem har gjort sin hudfärg till ett levebröd. En insikt på vägen är att de människor som så desperat vill vara så goda och hjälpa andra är väldigt skenheliga, då deras välvilja bara är riktad åt ett håll, samtidigt som de åt det andra hållet riktar ett rent hat. För att en människa ska anses som god i mina ögon, ska man vilja alla väl och inte bara en viss grupp. Efter att ha funderat över denna ”godhet” som riktas till de asylsökande, och samtidigt det hat som riktas mot oliktänkande, av samma människor, har jag kommit fram till att dessa ”antirasister” med sitt beteende visar att de faktiskt ser ned på människor från andra länder. De ser sig själva som överlägsna och deras godhet handlar med andra ord bara om att döva sitt eget dåliga samvete. Denna insikt gör så ont att erkänna, de skäms över den och gör därför allt de kan för att slå bort den. Av den anledningen riktar de ett hat mot andra svenskar som ser klarare än de själva på situationen och är av en annan åsikt. Rasism är alltså inget annat än vänsterns kadaver.
