Skip to Content

Debatt: Tidsandan i dag är emot krig

Det har i tre års tid varit oroligt i Syrien. Västmakterna har gjort allt för att fälla Bashar Al-Assads regering. De har dock inte lyckats knäcka Assad, så som man exempelvis lyckades med att plocka ned Khadaffis Libyen 2011, skriver veckans debattör Lennart Svensson. Något håller emot i Syrien. Det kan delvis förklaras med att Ryssland står på Syriens sida. Men bara delvis. Vi har denna vår även sett politisk oro mellan Väst och Ryssland i Ukraina. Många tror att detta är upptakten till krig. Men då misstar man sig på tidsandan och på fakta som säger att vår tid är fredligare än på länge, menar Svensson.

Publicerad: 17 mars, 2014, 14:31

  • Svenska

Utvecklingen i både Ukraina och Syrien är snåriga. Jag kan inte här återge allt som hänt. NyT:s läsare håller sig dock informerade om läget med Christer Ericssons artiklar om Syrien och Sanna Hills om Ukraina, för att nu nämna några skribenter som bevakar dessa områden. Men om man ser de stora dragen så skulle jag vilja säga: i Ukraina förekommer oroligheter men att som etablerad media antyda att kriget står för dörren, det är överdrivet.

Ukraina är i skrivande stund i fokus. Man måste, som det heter, följa utvecklingen där. Men öppet förklarat, ”hett” krig blir det inte, det är mitt tips. Mitt resonemang är som följer; det handlar om tidsandan i stort. Vi börjar med en titt på läget i Syrien. Det må vara så att det stridits mycket i Syrien de senaste åren, att många har dött och att förstörelsen har varit stor. Men det har inte blivit någon intervention, det har inte blivit något formellt förklarat krig. Västmakterna har inte här, som i Libyen 2011 (och i Irak och Afghanistan i början av milleniet) kunnat gå in och säga ”tyrannen är död, leve demokratin, leve dollarn”. Syrien gör motstånd. Och detta är av enorm betydelse – för regionen, och för hela världen.

Jag kan förstås inte på rak arm stödja allt Assad gjort som ledare för sitt land. Jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk även mot honom. Men i stort sett anser jag att Syrien är värt att stödja – mot den internationella regim av bankirer och kapitalister som försökt fälla hans styre för att kunna stycka upp landet och sälja ut det till högstbjudande. Den självutnämnde människovännen Henry Kissinger föreslog ju 2013 att man skulle göra just det med Syrien: stycka upp det.

Detta måste man motsätta sig. Syrierna har rätt att leva i sitt land utan att plutokrater och kosmopoliter ska säga till dem hur de ska bygga sitt samhälle och hur det ska styras. Det har för övrigt svenskar också.

Syrien har inte fallit. Och det kommer sannolikt inte att göra det heller. I slutet av augusti 2013 var det förvisso nära att intervention blev av. Det verkade i alla fall så. Assad beskylldes för en saringasattack. Bevisen för detta var dock dåliga. Krisen avvärjdes. Någon västlig intervention kom inte till stånd. Obama tycktes för sin del inte vilja gå i krig, och jag tvivlar på att USA:s försvarsledning velat gå med på en attack även om regimen i övrigt helt varit inne på detta alternativ. Pentagon var till exempel emot interventionen i Libyen 2011 och man deltog inte i denna operation. Det var bara Natos europeiska gren som var med där. Detta är ett ofta förtiget faktum.

Något har hållit emot utvecklingen mot fullt, öppet förklarat krig i Syrien. Det kan förklaras med att Pentagon, efter Irak och Afghanistan, är emot fler utrikes äventyr, och med att Ryssland vill att Syrien ska bestå som ett fritt land. Och med att Obama inte är någon krigspresident à la George Bush. Allt detta kan även uttryckas som så att krig inte längre harmonierar med tidsandan. Visst är det så i världen att Kina, Ryssland och USA samt Västeuropa som helhet ännu har slagkraftiga arméer, flottor och flygvapen, men är tidsandan verkligen för att det ska bli krig, öppet krig, framöver? Jag tvivlar på det. Såväl i Mellanöstern som i Europa och Ostasien ser jag ingen som helst möjlighet att någon krishärd utvecklas till fullt ”shooting war”.

Det vill sig inte längre. Världsopinionen är emot krig. Vi såg det till exempel i månadsskiftet augusti-september 2013 när svenska DN, och hela västmedia, hetsade till krig mot Syrien. Motståndet på internet mot detta var stort. Och även bland sansade politiker tror jag stödet för fullt krig är litet. Såvida man inte är en betald lakej, i sold hos plutokrater och internationella bankirer, så inser dagens politiker att krig inte leder någon vart.

Det må vara naivt att säga detta, men tidsandan i dag är så här: emot krig. Den som spår krig i dag spår fel, anser jag. För övrigt krigas det statistiskt sett mindre i dag. Vi vet alla att andra världskriget skördade miljoner döda. Sedan, på 1950-talet, krigades det ännu (Korea, första Vietnamkriget etc), men inte lika intensivt. Krigen under 60-, 70- och 80-talet var förhållandevis blodiga, men under 90-talet kom ett trendbrott. Och fram till i dag, frånräknat vissa bakslag, så krigas det mindre än någonsin förr.

För info om detta kan man se till rapporterna från UCDP som utges av fredsforskaren Peter Wallensteen på Uppsala universitet. På min blogg Svenssongalaxen har jag bloggat om detta, under rubriken ”Fredrik Reinfeldt har fel när han säger att det är en trasig värld”, 8 juli 2013. Förutom att återge statistik av Wallensteen, siffror som alla pekar mot färre och mindre krig, så sade jag i detta inlägg följande om hur storkrigens tid är förbi, hur de så kallas ”hyperkrigen” hör till historien:

”Min gissning är att hyperkrig, alltså den form av krig där två stater anfaller varandra med allt de har – den formen av krig hör till historien. Vietnam var ett sådant krig, Korea ett annat. Och under 1980-talet rasade ett sådant krig mellan Iran och Irak. Senare, 1990-91, återtog FN-alliansen Kuwait från Irak i ett liknande hyperkrigsscenario. Några enstaka sådana krig har förekommit sedan dess (Irak 2.0, Georgien). Men nu är det nog slut. USA hotade fram till cirka 2007 att anfalla Iran. Jag anser att det tåget har gått. Obama deklarerade i januari 2012 att USA inte längre kan föra regelrätta, gammeldags anfallskrig. Man har inte trupp nog för det. ”Special ops”-företag, flygattacker och drönaranfall är vad man klarar. De arméstyrkor man har får territoriella uppgifter.”

Att spå krig i dag är absurt. Det fördes två (2) krig av format 2013: Syrien och Kongo. Jämför detta med mitten av 80-talet när det krigades i Libanon, Iran-Irak, Afghanistan och Nicaragua samtidigt. Det var på en helt annan nivå. Och supermakternas arméer, flottor och flygvapen var mångdubbelt större då.

Visst hetsas det ännu till krig i världen. Som sagt talar etablerad media om krigiska stämningar mellan Ukraina och Ryssland, och Mellanöstern förblir något av en krishärd, men USA:s gamla fixa idé, att angripa Iran, har för sin del nyligen vänts i mer försonliga tongångar. Påståendet att Iran har kärnvapen har genomskådats (enligt uppgift visste CIA redan 2003 att Iran gett upp försöken att bygga kärnvapen). Och kulminationspunkten för möjligheten att intervenera i Syrien, och förvandla landet till ett nytt Libyen eller Irak, passerades antagligen i månadsskiftet augusti-september 2013.

Mentaliteten i världen stödjer inte utvecklingen till storskaligt krig. Vad som återstår är nedtrappning av pågående konflikter. Det är i alla fall min bedömning. Men jag kan ha fel.

Lennart Svensson

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Brott, skvaller och anklagelser

KRÖNIKA

Faran med att lägga sig i andra länders angelägenheter

DEBATTDen senaste händelseutvecklingen i Iran visar att många inom den invandringskritiska scenen helt saknar förståelse för termen ”suveränitet”. Att lägga sig i andra länders angelägenheter för att man vill pådyvla ett land sina egna idéer gynnar sällan eller aldrig våra europeiska intressen, menar den tyske chefredaktören Manuel Ochsenreiter.

Islamiseringen av Europa

DEBATTDen 4 december publicerade den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center flera olika prognoser för Europas demografiska utveckling med avseende på den muslimska delen av befolkningen. I det osannolika scenariot att all invandring totalstoppas kommer andelen muslimer ”bara” att öka från nuvarande 4,9 procent till 7,4 procent år 2050. Om situationen fortsätter som i dag så är prognosen i stället 14 procent. För Sveriges del blir motsvarande siffra över 30 procent av befolkningen.

Nya Tider fyller fem år

chefredaktören har ordetTiden går fort. I detta fullspäckade julnummer summerar vi fem års framgångssaga med Nya Tider. Tidningen har i dag nästan 7 000 prenumeranter och fortsätter att växa i takt med att fler får upp ögonen för hur mycket som gammelmedia förtiger.

Hoten mot Polen visar migrationens verkliga syften

EU-politiker ägnar hundratals timmar i förhandlingar, hotar annat medlemsland, drar det inför domstol, kräver sanktioner. Allt för att få Polen att acceptera ynka 2 000 företrädesvis muslimska män. Ynka i relation till att tre miljoner väntar på att ta sig in i Europa bara under nästa år. När dessa politiker kan ägna så mycket energi åt att en halv promille av denna gigantiska massa nödvändigt ska in i Polen, då blir det mer uppenbart än någonsin vad ”flyktinghjälpen” egentligen har för syfte.

Behåll traditionerna – ingen ”vinterfest”

LEDARE

Jan Myrdal – en stridbar 90-åring

KRÖNIKAI veckans nummer recenserar vi Jan Myrdals återutgivna dokumentärfilmer ”Med bilden som vapen”. De släpptes i juli samtidigt som Myrdal fyllde 90 år, en begivenhet som jag var inbjuden till. Det gjorde mig några erfarenheter rikare, som jag vill dela med mig av.

Ensamhetens förlovade land?

OPINION: ALF RONNBYSverige har en hög andel ensamhushåll, 40 procent, det är nästan normen. Samtidigt förväntas man ”inte ligga till last” och be sina anhöriga om hjälp med saker man inte klarar själv. Men många har ett behov av att känna sig behövda, det är en mänsklig egenskap som ger oss en känsla av mening och gemenskap. Något att tänka på i juletider, menar docent Alf Ronnby, veckans debattör.

Gå till arkivet