Utvecklingen i både Ukraina och Syrien är snåriga. Jag kan inte här återge allt som hänt. NyT:s läsare håller sig dock informerade om läget med Christer Ericssons artiklar om Syrien och Sanna Hills om Ukraina, för att nu nämna några skribenter som bevakar dessa områden. Men om man ser de stora dragen så skulle jag vilja säga: i Ukraina förekommer oroligheter men att som etablerad media antyda att kriget står för dörren, det är överdrivet.
Ukraina är i skrivande stund i fokus. Man måste, som det heter, följa utvecklingen där. Men öppet förklarat, ”hett” krig blir det inte, det är mitt tips. Mitt resonemang är som följer; det handlar om tidsandan i stort. Vi börjar med en titt på läget i Syrien. Det må vara så att det stridits mycket i Syrien de senaste åren, att många har dött och att förstörelsen har varit stor. Men det har inte blivit någon intervention, det har inte blivit något formellt förklarat krig. Västmakterna har inte här, som i Libyen 2011 (och i Irak och Afghanistan i början av milleniet) kunnat gå in och säga ”tyrannen är död, leve demokratin, leve dollarn”. Syrien gör motstånd. Och detta är av enorm betydelse – för regionen, och för hela världen.
Jag kan förstås inte på rak arm stödja allt Assad gjort som ledare för sitt land. Jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk även mot honom. Men i stort sett anser jag att Syrien är värt att stödja – mot den internationella regim av bankirer och kapitalister som försökt fälla hans styre för att kunna stycka upp landet och sälja ut det till högstbjudande. Den självutnämnde människovännen Henry Kissinger föreslog ju 2013 att man skulle göra just det med Syrien: stycka upp det.
Detta måste man motsätta sig. Syrierna har rätt att leva i sitt land utan att plutokrater och kosmopoliter ska säga till dem hur de ska bygga sitt samhälle och hur det ska styras. Det har för övrigt svenskar också.
Syrien har inte fallit. Och det kommer sannolikt inte att göra det heller. I slutet av augusti 2013 var det förvisso nära att intervention blev av. Det verkade i alla fall så. Assad beskylldes för en saringasattack. Bevisen för detta var dock dåliga. Krisen avvärjdes. Någon västlig intervention kom inte till stånd. Obama tycktes för sin del inte vilja gå i krig, och jag tvivlar på att USA:s försvarsledning velat gå med på en attack även om regimen i övrigt helt varit inne på detta alternativ. Pentagon var till exempel emot interventionen i Libyen 2011 och man deltog inte i denna operation. Det var bara Natos europeiska gren som var med där. Detta är ett ofta förtiget faktum.
Något har hållit emot utvecklingen mot fullt, öppet förklarat krig i Syrien. Det kan förklaras med att Pentagon, efter Irak och Afghanistan, är emot fler utrikes äventyr, och med att Ryssland vill att Syrien ska bestå som ett fritt land. Och med att Obama inte är någon krigspresident à la George Bush. Allt detta kan även uttryckas som så att krig inte längre harmonierar med tidsandan. Visst är det så i världen att Kina, Ryssland och USA samt Västeuropa som helhet ännu har slagkraftiga arméer, flottor och flygvapen, men är tidsandan verkligen för att det ska bli krig, öppet krig, framöver? Jag tvivlar på det. Såväl i Mellanöstern som i Europa och Ostasien ser jag ingen som helst möjlighet att någon krishärd utvecklas till fullt ”shooting war”.
Det vill sig inte längre. Världsopinionen är emot krig. Vi såg det till exempel i månadsskiftet augusti-september 2013 när svenska DN, och hela västmedia, hetsade till krig mot Syrien. Motståndet på internet mot detta var stort. Och även bland sansade politiker tror jag stödet för fullt krig är litet. Såvida man inte är en betald lakej, i sold hos plutokrater och internationella bankirer, så inser dagens politiker att krig inte leder någon vart.
Det må vara naivt att säga detta, men tidsandan i dag är så här: emot krig. Den som spår krig i dag spår fel, anser jag. För övrigt krigas det statistiskt sett mindre i dag. Vi vet alla att andra världskriget skördade miljoner döda. Sedan, på 1950-talet, krigades det ännu (Korea, första Vietnamkriget etc), men inte lika intensivt. Krigen under 60-, 70- och 80-talet var förhållandevis blodiga, men under 90-talet kom ett trendbrott. Och fram till i dag, frånräknat vissa bakslag, så krigas det mindre än någonsin förr.
För info om detta kan man se till rapporterna från UCDP som utges av fredsforskaren Peter Wallensteen på Uppsala universitet. På min blogg Svenssongalaxen har jag bloggat om detta, under rubriken ”Fredrik Reinfeldt har fel när han säger att det är en trasig värld”, 8 juli 2013. Förutom att återge statistik av Wallensteen, siffror som alla pekar mot färre och mindre krig, så sade jag i detta inlägg följande om hur storkrigens tid är förbi, hur de så kallas ”hyperkrigen” hör till historien:
”Min gissning är att hyperkrig, alltså den form av krig där två stater anfaller varandra med allt de har – den formen av krig hör till historien. Vietnam var ett sådant krig, Korea ett annat. Och under 1980-talet rasade ett sådant krig mellan Iran och Irak. Senare, 1990-91, återtog FN-alliansen Kuwait från Irak i ett liknande hyperkrigsscenario. Några enstaka sådana krig har förekommit sedan dess (Irak 2.0, Georgien). Men nu är det nog slut. USA hotade fram till cirka 2007 att anfalla Iran. Jag anser att det tåget har gått. Obama deklarerade i januari 2012 att USA inte längre kan föra regelrätta, gammeldags anfallskrig. Man har inte trupp nog för det. ”Special ops”-företag, flygattacker och drönaranfall är vad man klarar. De arméstyrkor man har får territoriella uppgifter.”
Att spå krig i dag är absurt. Det fördes två (2) krig av format 2013: Syrien och Kongo. Jämför detta med mitten av 80-talet när det krigades i Libanon, Iran-Irak, Afghanistan och Nicaragua samtidigt. Det var på en helt annan nivå. Och supermakternas arméer, flottor och flygvapen var mångdubbelt större då.
Visst hetsas det ännu till krig i världen. Som sagt talar etablerad media om krigiska stämningar mellan Ukraina och Ryssland, och Mellanöstern förblir något av en krishärd, men USA:s gamla fixa idé, att angripa Iran, har för sin del nyligen vänts i mer försonliga tongångar. Påståendet att Iran har kärnvapen har genomskådats (enligt uppgift visste CIA redan 2003 att Iran gett upp försöken att bygga kärnvapen). Och kulminationspunkten för möjligheten att intervenera i Syrien, och förvandla landet till ett nytt Libyen eller Irak, passerades antagligen i månadsskiftet augusti-september 2013.
Mentaliteten i världen stödjer inte utvecklingen till storskaligt krig. Vad som återstår är nedtrappning av pågående konflikter. Det är i alla fall min bedömning. Men jag kan ha fel.
