Skip to Content

Henrik Arnstad berättade om sin nya bok under Bokmässan 2018. Foto: Nya Tider
BOKRECENSION

Demokratins historia i låtsashistorikers ögon

PappersupplaganNya Tider v. 46

Historieskribenten Henrik Arnstad är återigen aktuell, denna gång med en bok om de inkluderande rörelsernas historia. Boken har namnet Hatade demokrati (2018), vilket man onekligen kan betrakta som en fortsättning på den sedan tidigare utgivna Älskade fascism (2013). Tesen är att demokratin genom sina krav på inkludering gör sig själv kontroversiell, rentav hatad, av grupper som av olika anledningar vill upprätthålla en gränsdragning gällande vilka som ska tillåtas att delta och inte. Arnstad ställer således upp en modell för vad han kallar ”demokratisk ideologi” där hjärtlandet är inkludering, och inte folkstyre eller majoritetsbeslut – om någon nu trodde det.

Publicerad: 17 november, 2018, 20:15

  • Svenska

Läs även

Henrik Arnstad är systemmedias favorithistoriker, alltid välkommen i tv-soffor. Mest har han dock gjort sig känd för att ljuga om sina akademiska meriter, till exempel kandidatexamen i historia.

På Bokmässan i år intog Arnstad den stora kulturscenen för att berätta om sin nya bok och Nya Tider var självklart på plats. Vi noterade för övrigt att han återigen titulerade sig själv historiker, trots att han saknar en utbildning som skulle ge honom den rätten.

Det går att lägga fram många synpunkter på Arnstad och hans arbete. Trots flitiga upprepningar av formuleringar som ”internationell demokratiforskning” eller ”samtida fascismforskning” kan det knappast råda någon tvekan om att Arnstad själv i första hand är aktivist och forskare först därefter. Därmed inte sagt att allting han producerar håller låg kvalité. Vad man däremot får räkna med är att han alltid driver en tes, för vars bekräftande han mobiliserar sitt insamlade faktamaterial.

Arnstads grepp är att presentera sin ansträngning som en historievetenskaplig översikt; en sammanfattning som binder ihop olika forskningsansatser utan att för den sakens skull göra anspråk på att komma med några egna bidrag. Sådana bildningsinsatser ska på intet sätt förringas.

Det är ofta dylika böcker som kan komma att bli en länk mellan den intresserade allmänheten och bildningsresurser som ofta kan upplevas som svårtillgängliga av de som själva inte är fackmän inom ett område.

Problemet är att hans ambition inte slutar vid detta syfte. Återkommande är att han samtidigt driver en tes som har mer att göra med hans egen politiska inriktning än vad den har att göra med något som är historievetenskapligt intressant.

I boken Älskade fascism gällde det att bevisa att Sverigedemokraterna ska förstås som ett fascistiskt, eller neo-fascistiskt, politiskt parti. I boken om demokrati gäller det istället att driva en tes om att det finns någonting sådant som demokratisk ideologi, vilken har ”inkludering” som sitt kärnvärde och nästan framstår som någonting annat än demokrati som organisationsform.

I skolan får man ofta lära sig om Atens tidiga demokrati och att det demokratiska sättet att fatta beslut och styra ett land är överlägset – eller åtminstone mycket fredligare – än kungafejder och tyranni. Sett ur denna aspekt borde Schweiz vara den mest demokratiska staten på planeten, där befolkningen folkomröstar titt som tätt i alla möjliga frågor.

Så ser dock inte det svenska etablissemanget det hela, och man kallade till exempel resultatet av den schweiziska folkomröstningen om minaretförbud för ”odemokratiskt”, eftersom folket ansåg att minareter inte skulle tillåtas. Ett ja till minareter skulle med den logiken vara ”demokratiskt”. I stället för en metod för hur man beslutar, har den politiskt korrekta synen på demokrati blivit vad som beslutas.

I det ljuset blir Arnstads bok väldigt intressant för att förstå denna nya definition av ordet, som dagens makthavare vill införa. Först har man upphöjt demokrati till en helig status, nu fyller man det med en ideologi.

Om demokrati avser ”inkludering”, så blir motsatsen till detta de som vill se exkludering av grupper man av en eller annan anledning inte anser passar in. Syftet med detta är uppenbart: de som argumenterar för någon form av exkludering ska underkännas som odemokratiska och nekas alla anspråk att presentera sig själva som demokratins förespråkare.

Det spelar på den punkten ingen roll att man står upp för traditionellt demokratiska praktiker som allmänna val, majoritetsbeslut, medborgerlig representation, maktindelning och så vidare. Det är svårt att se detta som någonting annat än en udd riktad mot exempelvis Sverigedemokraterna och andra vilka inte hur som helst vill utdela medborgarskap och därmed släppa in utlänningar i Sveriges politiska processer. Arnstads demokratibegrepp exkluderar definitionsmässigt nationalister från att kunna göra anspråk på att vara demokrater.

Min uppfattning – och denna slutsats drar jag utifrån Arnstads empiriska material – är att hans slutsats inte verkar rimlig. Arnstad skriver demokratins historia från början till samtiden och det blir därför en berättelse som sträcker sig över årtusenden.

Ämnet är onekligen intressant och det är givande med en snabbkurs i det. Det som framträder är emellertid en bild där kärnan i demokratin är just förhandlingen om vilka som ska tillåtas delta och under vilka förutsättningar. Jag kan inte hitta något exempel i vilket det förekommer helt gränslös och ovillkorad inkludering. I Aten fick bara fria män rösta.

Lika rösträtt infördes i Storbritannien först 1948. I USA får brottslingar som sitter i fängelse inte rösta. Det stämmer att demokratin typiskt sett är mer inkluderande än andra statsskick, men det verkar alltid nödvändigt med någon form av gränsdragning. Det är en omöjlighet att låta alla delta.

Också bokens disposition ger upphov till funderingar. Dess omfång är förhållandevis ringa, bara 300 sidor, vilket kan jämföras med Älskade fascism som var betydligt tjockare. Det som framför allt stör är att demokratins historia klaras av på ungefär 200 sidor och att de 100 sidor som följer tar sikte på demokratins fiender. Dessa är två till antalet: rasismen och antifeminismen.

Efter genomgång av dessa anländer Arnstad vid slutsatsen att ultranationalismen är vår tids stora hot mot demokratin – utan att egentligen belägga tesen på något sätt. En annan sak som förvånar är att Arnstad inte med ett ord nämner den företeelse som borde betraktas som det allra största hotet mot demokratin i vår tid: expertväldet.

Det är en modern företeelse att allt mer makt flyttas över till storskaliga organisationer som verkar både på nationell och internationell nivå. EU är det kanske bästa exemplet på detta. I dessa fall är det fråga om maktutövning av tjänstemän vilka står bortom all form av demokratisk kontroll och där processen kan rationaliseras genom att dessa anses vara experter på de komplicerade funktioner som utmärker ett modernt samhälle. Farorna med expertväldet berättade vi om i Nya Tider v. 36/2018.

En annan företeelse som också börjat träda fram som ett demokratiskt problem är att de storföretag som kontrollerar internetinfrastrukturen har börjat med att exkludera personer som upplevs som politiskt misshagliga. Det gäller stora plattformar som Google och Youtube, men också företag som Airbnb samt kort- och banktjänster. Sådant nämner inte Arnstad med ett ord, trots att det just handlar om exkludering och alltså av Arnstad borde klassas som odemokratiskt.

Mitt slutomdöme blir att Hatade demokrati kan vara en givande bok för den som snabbt vill bilda sig om demokratins historia. Det går emellertid inte att komma ifrån att den är skriven av en vänsteraktivist som vill begagna sig av en agendasättande historieskrivning. Europeisk historia pekas genomgående ut som närmast unikt våldsam och rasistisk, trots att det var här demokratin uppfanns.

Arnstad producerar sin vana trogen populärhistoria med politiska förtecken, men vill man få en inblick i hur politiskt korrekta människor omdefinierar begrepp för att passa deras syften är det nyttig läsning.

Uppdatering: Henrik Arnstad har sedan den 15 november 2016 en filosofie kandidatexamen från Stockholms universitet. När han uppdaterade sin CV på nätet med denna information, erkände han därmed samtidigt att han alltså inte hade en kandidatexamen år 2012, så som han påstått.

Anton Stigermark

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • David

    Intressant läsning, man tackar.

  • Momma Hägg

    Arnstad är en sjuk jävel. Skit i honom!

”Hon var en dålig flicka – en sådan flicka man kunde ha sex med”

RECENSIONAnn Heberleins bok Våldtäkt och kultur tar upp ett ämne som nästan bara dissidenter utanför åsiktskorridoren berört, men själv står hon fortfarande med åtminstone ena foten i etablissemangets läger. Hon ställer sig frågan hur våldtäkter kunde bli så vanliga i ett av världens mest jämställda länder, där tvångsindoktrinering av genusvetenskap och sexualupplysning i det närmaste är ett obligatorium. Slutsatsen är att det beror på en omfattande utom­europeisk invandring – knappast överraskande för någon som inte valt att stoppa huvudet i sanden, men ändå ytterst kontroversiellt att påtala officiellt.

”SERVIR”

RECENSIONServir betyder ”att tjäna” och den franske generalen Pierre de Villiers bok är en trohets- och kärleksförklaring till Frankrike och till den stora militära familjen. Som en Saint-Cyr-officer representerar de Villiers de mest beundransvärda karaktärsdragen hos en hög militär. Inte bara militär hårdhet och krav utan även djupt mänskliga känslor för sina soldater och civilbefolkningar som drabbats av krig. Generalens bildning är enastående. I sin bok hänvisar han till kända militärer som Sun Tzu, Clausewitz och Napoleon I. Men han anför också franska poeter och författare som Victor Hugo och Antoine de Saint-Exupéry.

I midnattssolens land

RESMÅLEn resa till världens ände. Så kan det nästan upplevas när man besöker Finnmarken, midnattssolens land. Alf Ronnby skildrar här ett oförglömligt besök i nordligaste Norden med djupa fjordar och höga fjäll, kvinnor i vackra samedräkter, dagsljus och fågelkvitter dygnet runt.

Sweden Rock Festival – de gemytliga satanisterna

INRIKESSweden Rock Festival hålls varje år utanför Sölvesborg i Blekinge, och framhålls ofta som ett föredöme på den svenska festivalscenen. Nya Tider var närvarande vid årets upplaga.

Att föreviga midsommaren

KONST OCH HISTORIAKonstnären Anders Zorn (1860-1920) är betydande än i dag för sina livfulla målningar av folklivet. En av hans mest kända målningar, som bär titeln Midsommardans och är daterad till år 1897, skildrar den svenska midsommaren i all dess härlighet och finns i dag att beundra på Nationalmuseum i Stockholm.

”Babylon Berlin” visas i SVT med början 20 juni

Nu vågar Sveriges Television åter visa tyska TV-serier. Efter att ”Babylon Berlin” visats i hundratals länder sänds den äntligen i Sverige. Vid månadsskiftet meddelade SVT: Glada nyheter! Efter en lång tids väntan så kan vi nu meddela att Babylon Berlin äntligen har fått ett tablådatum, 20 juni har Babylon Berlin premiär i SVT. 02:00 på SVT Play och 21:00 i SVT1.

Klarström om SD:s tidiga historia: Växjökravallerna (del 2)

KULTURPrima Victoria är Sverigedemokraternas första partiledare Anders Klarströms självbiografi, som främst fokuserar på partiets första mödosamma genombrott i kamp mot ett enigt svenskfientligt etablissemang. I förra numret av Nya Tider publicerade vi ett utdrag ur kapitlet om kravallerna i Växjö 1994. Här följer fortsättningen på kapitlet.

Han kal­la­des ”den olycklige”, Lasse Lucidor och hans verk

KULTURDen svenske poeten och vissångaren Lasse Lucidor, eller Lars Johansson som han egentligen hette, levde ett intensivt liv och dödades vid 35 års ålder. Under sitt korta liv blev han dock känd för sina visor och poetiska verk som spreds som skillingtryck. Än i dag är hans verk kända och uppskattade.

Gå till arkivet

Send this to a friend