Skip to Content

Henrik Arnstad berättade om sin nya bok under Bokmässan 2018. Foto: Nya Tider
BOKRECENSION

Demokratins historia i låtsashistorikers ögon

PappersupplaganNya Tider v. 46

Historieskribenten Henrik Arnstad är återigen aktuell, denna gång med en bok om de inkluderande rörelsernas historia. Boken har namnet Hatade demokrati (2018), vilket man onekligen kan betrakta som en fortsättning på den sedan tidigare utgivna Älskade fascism (2013). Tesen är att demokratin genom sina krav på inkludering gör sig själv kontroversiell, rentav hatad, av grupper som av olika anledningar vill upprätthålla en gränsdragning gällande vilka som ska tillåtas att delta och inte. Arnstad ställer således upp en modell för vad han kallar ”demokratisk ideologi” där hjärtlandet är inkludering, och inte folkstyre eller majoritetsbeslut – om någon nu trodde det.

Publicerad: 17 november, 2018, 20:15

  • Svenska

Läs även

Henrik Arnstad är systemmedias favorithistoriker, alltid välkommen i tv-soffor. Mest har han dock gjort sig känd för att ljuga om sina akademiska meriter, till exempel kandidatexamen i historia.

På Bokmässan i år intog Arnstad den stora kulturscenen för att berätta om sin nya bok och Nya Tider var självklart på plats. Vi noterade för övrigt att han återigen titulerade sig själv historiker, trots att han saknar en utbildning som skulle ge honom den rätten.

Det går att lägga fram många synpunkter på Arnstad och hans arbete. Trots flitiga upprepningar av formuleringar som ”internationell demokratiforskning” eller ”samtida fascismforskning” kan det knappast råda någon tvekan om att Arnstad själv i första hand är aktivist och forskare först därefter. Därmed inte sagt att allting han producerar håller låg kvalité. Vad man däremot får räkna med är att han alltid driver en tes, för vars bekräftande han mobiliserar sitt insamlade faktamaterial.

Arnstads grepp är att presentera sin ansträngning som en historievetenskaplig översikt; en sammanfattning som binder ihop olika forskningsansatser utan att för den sakens skull göra anspråk på att komma med några egna bidrag. Sådana bildningsinsatser ska på intet sätt förringas.

Det är ofta dylika böcker som kan komma att bli en länk mellan den intresserade allmänheten och bildningsresurser som ofta kan upplevas som svårtillgängliga av de som själva inte är fackmän inom ett område.

Problemet är att hans ambition inte slutar vid detta syfte. Återkommande är att han samtidigt driver en tes som har mer att göra med hans egen politiska inriktning än vad den har att göra med något som är historievetenskapligt intressant.

I boken Älskade fascism gällde det att bevisa att Sverigedemokraterna ska förstås som ett fascistiskt, eller neo-fascistiskt, politiskt parti. I boken om demokrati gäller det istället att driva en tes om att det finns någonting sådant som demokratisk ideologi, vilken har ”inkludering” som sitt kärnvärde och nästan framstår som någonting annat än demokrati som organisationsform.

I skolan får man ofta lära sig om Atens tidiga demokrati och att det demokratiska sättet att fatta beslut och styra ett land är överlägset – eller åtminstone mycket fredligare – än kungafejder och tyranni. Sett ur denna aspekt borde Schweiz vara den mest demokratiska staten på planeten, där befolkningen folkomröstar titt som tätt i alla möjliga frågor.

Så ser dock inte det svenska etablissemanget det hela, och man kallade till exempel resultatet av den schweiziska folkomröstningen om minaretförbud för ”odemokratiskt”, eftersom folket ansåg att minareter inte skulle tillåtas. Ett ja till minareter skulle med den logiken vara ”demokratiskt”. I stället för en metod för hur man beslutar, har den politiskt korrekta synen på demokrati blivit vad som beslutas.

I det ljuset blir Arnstads bok väldigt intressant för att förstå denna nya definition av ordet, som dagens makthavare vill införa. Först har man upphöjt demokrati till en helig status, nu fyller man det med en ideologi.

Om demokrati avser ”inkludering”, så blir motsatsen till detta de som vill se exkludering av grupper man av en eller annan anledning inte anser passar in. Syftet med detta är uppenbart: de som argumenterar för någon form av exkludering ska underkännas som odemokratiska och nekas alla anspråk att presentera sig själva som demokratins förespråkare.

Det spelar på den punkten ingen roll att man står upp för traditionellt demokratiska praktiker som allmänna val, majoritetsbeslut, medborgerlig representation, maktindelning och så vidare. Det är svårt att se detta som någonting annat än en udd riktad mot exempelvis Sverigedemokraterna och andra vilka inte hur som helst vill utdela medborgarskap och därmed släppa in utlänningar i Sveriges politiska processer. Arnstads demokratibegrepp exkluderar definitionsmässigt nationalister från att kunna göra anspråk på att vara demokrater.

Min uppfattning – och denna slutsats drar jag utifrån Arnstads empiriska material – är att hans slutsats inte verkar rimlig. Arnstad skriver demokratins historia från början till samtiden och det blir därför en berättelse som sträcker sig över årtusenden.

Ämnet är onekligen intressant och det är givande med en snabbkurs i det. Det som framträder är emellertid en bild där kärnan i demokratin är just förhandlingen om vilka som ska tillåtas delta och under vilka förutsättningar. Jag kan inte hitta något exempel i vilket det förekommer helt gränslös och ovillkorad inkludering. I Aten fick bara fria män rösta.

Lika rösträtt infördes i Storbritannien först 1948. I USA får brottslingar som sitter i fängelse inte rösta. Det stämmer att demokratin typiskt sett är mer inkluderande än andra statsskick, men det verkar alltid nödvändigt med någon form av gränsdragning. Det är en omöjlighet att låta alla delta.

Också bokens disposition ger upphov till funderingar. Dess omfång är förhållandevis ringa, bara 300 sidor, vilket kan jämföras med Älskade fascism som var betydligt tjockare. Det som framför allt stör är att demokratins historia klaras av på ungefär 200 sidor och att de 100 sidor som följer tar sikte på demokratins fiender. Dessa är två till antalet: rasismen och antifeminismen.

Efter genomgång av dessa anländer Arnstad vid slutsatsen att ultranationalismen är vår tids stora hot mot demokratin – utan att egentligen belägga tesen på något sätt. En annan sak som förvånar är att Arnstad inte med ett ord nämner den företeelse som borde betraktas som det allra största hotet mot demokratin i vår tid: expertväldet.

Det är en modern företeelse att allt mer makt flyttas över till storskaliga organisationer som verkar både på nationell och internationell nivå. EU är det kanske bästa exemplet på detta. I dessa fall är det fråga om maktutövning av tjänstemän vilka står bortom all form av demokratisk kontroll och där processen kan rationaliseras genom att dessa anses vara experter på de komplicerade funktioner som utmärker ett modernt samhälle. Farorna med expertväldet berättade vi om i Nya Tider v. 36/2018.

En annan företeelse som också börjat träda fram som ett demokratiskt problem är att de storföretag som kontrollerar internetinfrastrukturen har börjat med att exkludera personer som upplevs som politiskt misshagliga. Det gäller stora plattformar som Google och Youtube, men också företag som Airbnb samt kort- och banktjänster. Sådant nämner inte Arnstad med ett ord, trots att det just handlar om exkludering och alltså av Arnstad borde klassas som odemokratiskt.

Mitt slutomdöme blir att Hatade demokrati kan vara en givande bok för den som snabbt vill bilda sig om demokratins historia. Det går emellertid inte att komma ifrån att den är skriven av en vänsteraktivist som vill begagna sig av en agendasättande historieskrivning. Europeisk historia pekas genomgående ut som närmast unikt våldsam och rasistisk, trots att det var här demokratin uppfanns.

Arnstad producerar sin vana trogen populärhistoria med politiska förtecken, men vill man få en inblick i hur politiskt korrekta människor omdefinierar begrepp för att passa deras syften är det nyttig läsning.

Uppdatering: Henrik Arnstad har sedan den 15 november 2016 en filosofie kandidatexamen från Stockholms universitet. När han uppdaterade sin CV på nätet med denna information, erkände han därmed samtidigt att han alltså inte hade en kandidatexamen år 2012, så som han påstått.

Anton Stigermark

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Ernst-Hugo Järegård – en udda figur i finkulturens salonger

KULTUREn Armanibesatt klädsnobb som skildrade mänsklig­hetens skuggsidor på alla samhällsnivåer. För många är Ernst-Hugo Järegård en av Sveriges största skådespelare och han fick också en brokig karriär kantad av kalkonfilmer, Dramatenuppsättningar och skräckskildringar. Men trots att han älskade att stå i centrum plågades han av ångest och sömnsvårigheter.

Yvigt om Sverige från en utlandssvensk

RECENSIONYlva Binder var länge utlandssvensk, och kan därför relatera till både hur Sverige har förändrats från hur hon minns det, men även jämföra med andra länder. Hennes Good Morning Sweden är skriven på engelska och man kan därför utgå ifrån att hon vill beskriva sitt arma land för en internationell publik, men samtidigt känns många problembeskrivningar främst relevanta för någon som bor i Sverige.

Den sista måltiden som blev en början, Om nattvarden, dess symboler och betydelse

PÅSKENNattvarden, som även är känd som den sista måltiden, instiftades av Jesus från Nasaret kvällen innan han fängslades och sedan dess har denna symbolrika rit varit en central del inom den kristna tron. Sättet nattvarden firas på varierar dock bland dagens kristna.

Vikingakvinnorna som reste

INRIKESMånga vikingakvinnor följde sina män på resor. De slog sig ner på olika platser och bildade familjer. De flesta är anonyma, men det finns några som omnämns vid namn. Både i den isländska sagodiktningen och i runristningar.

Thor Modéen – den tragiske komikern

KULTURTa en sup och var som en människa. Det tyckte den bullrige komikern som bötfälldes av ordningsmakten och inlett sin karriär med att få sparken efter att ha lagt häftstift på sin chefs stol. Thor Modéen levde fort och dog ung, innan den rock’n’roll-myten ens dykt upp.

ROME – Parlez-Vous HATE?

KULTUR

Modern tillbyggnad av Uppsala slott skapar protester

INRIKESUppsala kommun har planer på att utöka lokalerna för Uppsala konstmuseum, som idag inryms i slottet. Tillbyggnaden, som är tänkt att vara i modern, minimalistisk stil med en glasgång ovanpå Kung Jans port har väckt upprörda känslor. Också tanken på en hiss eller bergbana upp till slottet har kritiserats hårt.

Värdet av harmoniska hem

KULTURI alla tider har människan önskat att hemmet ska vara en rofylld och stabil plats. ”Borta bra men hemma bäst”, heter det ju. Hemmet har alltid varit tänkt att stå för det goda och trygga i tillvaron. Allt från skönhet, god hälsa och fina relationer.

Gå till arkivet

Send this to a friend