Skip to Content

Henrik Arnstad berättade om sin nya bok under Bokmässan 2018. Foto: Nya Tider
BOKRECENSION

Demokratins historia i låtsashistorikers ögon

PappersupplaganNya Tider v. 46

Historieskribenten Henrik Arnstad är återigen aktuell, denna gång med en bok om de inkluderande rörelsernas historia. Boken har namnet Hatade demokrati (2018), vilket man onekligen kan betrakta som en fortsättning på den sedan tidigare utgivna Älskade fascism (2013). Tesen är att demokratin genom sina krav på inkludering gör sig själv kontroversiell, rentav hatad, av grupper som av olika anledningar vill upprätthålla en gränsdragning gällande vilka som ska tillåtas att delta och inte. Arnstad ställer således upp en modell för vad han kallar ”demokratisk ideologi” där hjärtlandet är inkludering, och inte folkstyre eller majoritetsbeslut – om någon nu trodde det.

Publicerad: 17 november, 2018, 20:15

  • Svenska

Läs även

Henrik Arnstad är systemmedias favorithistoriker, alltid välkommen i tv-soffor. Mest har han dock gjort sig känd för att ljuga om sina akademiska meriter, till exempel kandidatexamen i historia.

På Bokmässan i år intog Arnstad den stora kulturscenen för att berätta om sin nya bok och Nya Tider var självklart på plats. Vi noterade för övrigt att han återigen titulerade sig själv historiker, trots att han saknar en utbildning som skulle ge honom den rätten.

Det går att lägga fram många synpunkter på Arnstad och hans arbete. Trots flitiga upprepningar av formuleringar som ”internationell demokratiforskning” eller ”samtida fascismforskning” kan det knappast råda någon tvekan om att Arnstad själv i första hand är aktivist och forskare först därefter. Därmed inte sagt att allting han producerar håller låg kvalité. Vad man däremot får räkna med är att han alltid driver en tes, för vars bekräftande han mobiliserar sitt insamlade faktamaterial.

Arnstads grepp är att presentera sin ansträngning som en historievetenskaplig översikt; en sammanfattning som binder ihop olika forskningsansatser utan att för den sakens skull göra anspråk på att komma med några egna bidrag. Sådana bildningsinsatser ska på intet sätt förringas.

Det är ofta dylika böcker som kan komma att bli en länk mellan den intresserade allmänheten och bildningsresurser som ofta kan upplevas som svårtillgängliga av de som själva inte är fackmän inom ett område.

Problemet är att hans ambition inte slutar vid detta syfte. Återkommande är att han samtidigt driver en tes som har mer att göra med hans egen politiska inriktning än vad den har att göra med något som är historievetenskapligt intressant.

I boken Älskade fascism gällde det att bevisa att Sverigedemokraterna ska förstås som ett fascistiskt, eller neo-fascistiskt, politiskt parti. I boken om demokrati gäller det istället att driva en tes om att det finns någonting sådant som demokratisk ideologi, vilken har ”inkludering” som sitt kärnvärde och nästan framstår som någonting annat än demokrati som organisationsform.

I skolan får man ofta lära sig om Atens tidiga demokrati och att det demokratiska sättet att fatta beslut och styra ett land är överlägset – eller åtminstone mycket fredligare – än kungafejder och tyranni. Sett ur denna aspekt borde Schweiz vara den mest demokratiska staten på planeten, där befolkningen folkomröstar titt som tätt i alla möjliga frågor.

Så ser dock inte det svenska etablissemanget det hela, och man kallade till exempel resultatet av den schweiziska folkomröstningen om minaretförbud för ”odemokratiskt”, eftersom folket ansåg att minareter inte skulle tillåtas. Ett ja till minareter skulle med den logiken vara ”demokratiskt”. I stället för en metod för hur man beslutar, har den politiskt korrekta synen på demokrati blivit vad som beslutas.

I det ljuset blir Arnstads bok väldigt intressant för att förstå denna nya definition av ordet, som dagens makthavare vill införa. Först har man upphöjt demokrati till en helig status, nu fyller man det med en ideologi.

Om demokrati avser ”inkludering”, så blir motsatsen till detta de som vill se exkludering av grupper man av en eller annan anledning inte anser passar in. Syftet med detta är uppenbart: de som argumenterar för någon form av exkludering ska underkännas som odemokratiska och nekas alla anspråk att presentera sig själva som demokratins förespråkare.

Det spelar på den punkten ingen roll att man står upp för traditionellt demokratiska praktiker som allmänna val, majoritetsbeslut, medborgerlig representation, maktindelning och så vidare. Det är svårt att se detta som någonting annat än en udd riktad mot exempelvis Sverigedemokraterna och andra vilka inte hur som helst vill utdela medborgarskap och därmed släppa in utlänningar i Sveriges politiska processer. Arnstads demokratibegrepp exkluderar definitionsmässigt nationalister från att kunna göra anspråk på att vara demokrater.

Min uppfattning – och denna slutsats drar jag utifrån Arnstads empiriska material – är att hans slutsats inte verkar rimlig. Arnstad skriver demokratins historia från början till samtiden och det blir därför en berättelse som sträcker sig över årtusenden.

Ämnet är onekligen intressant och det är givande med en snabbkurs i det. Det som framträder är emellertid en bild där kärnan i demokratin är just förhandlingen om vilka som ska tillåtas delta och under vilka förutsättningar. Jag kan inte hitta något exempel i vilket det förekommer helt gränslös och ovillkorad inkludering. I Aten fick bara fria män rösta.

Lika rösträtt infördes i Storbritannien först 1948. I USA får brottslingar som sitter i fängelse inte rösta. Det stämmer att demokratin typiskt sett är mer inkluderande än andra statsskick, men det verkar alltid nödvändigt med någon form av gränsdragning. Det är en omöjlighet att låta alla delta.

Också bokens disposition ger upphov till funderingar. Dess omfång är förhållandevis ringa, bara 300 sidor, vilket kan jämföras med Älskade fascism som var betydligt tjockare. Det som framför allt stör är att demokratins historia klaras av på ungefär 200 sidor och att de 100 sidor som följer tar sikte på demokratins fiender. Dessa är två till antalet: rasismen och antifeminismen.

Efter genomgång av dessa anländer Arnstad vid slutsatsen att ultranationalismen är vår tids stora hot mot demokratin – utan att egentligen belägga tesen på något sätt. En annan sak som förvånar är att Arnstad inte med ett ord nämner den företeelse som borde betraktas som det allra största hotet mot demokratin i vår tid: expertväldet.

Det är en modern företeelse att allt mer makt flyttas över till storskaliga organisationer som verkar både på nationell och internationell nivå. EU är det kanske bästa exemplet på detta. I dessa fall är det fråga om maktutövning av tjänstemän vilka står bortom all form av demokratisk kontroll och där processen kan rationaliseras genom att dessa anses vara experter på de komplicerade funktioner som utmärker ett modernt samhälle. Farorna med expertväldet berättade vi om i Nya Tider v. 36/2018.

En annan företeelse som också börjat träda fram som ett demokratiskt problem är att de storföretag som kontrollerar internetinfrastrukturen har börjat med att exkludera personer som upplevs som politiskt misshagliga. Det gäller stora plattformar som Google och Youtube, men också företag som Airbnb samt kort- och banktjänster. Sådant nämner inte Arnstad med ett ord, trots att det just handlar om exkludering och alltså av Arnstad borde klassas som odemokratiskt.

Mitt slutomdöme blir att Hatade demokrati kan vara en givande bok för den som snabbt vill bilda sig om demokratins historia. Det går emellertid inte att komma ifrån att den är skriven av en vänsteraktivist som vill begagna sig av en agendasättande historieskrivning. Europeisk historia pekas genomgående ut som närmast unikt våldsam och rasistisk, trots att det var här demokratin uppfanns.

Arnstad producerar sin vana trogen populärhistoria med politiska förtecken, men vill man få en inblick i hur politiskt korrekta människor omdefinierar begrepp för att passa deras syften är det nyttig läsning.

Uppdatering: Henrik Arnstad har sedan den 15 november 2016 en filosofie kandidatexamen från Stockholms universitet. När han uppdaterade sin CV på nätet med denna information, erkände han därmed samtidigt att han alltså inte hade en kandidatexamen år 2012, så som han påstått.

Anton Stigermark

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • David

    Intressant läsning, man tackar.

  • Momma Hägg

    Arnstad är en sjuk jävel. Skit i honom!

Vårens ankomst – bokstavligt talat ett ljus i mörkret

HEMMAGlad såsom fågeln i morgonstunden helsar jag våren i friska naturn, lärkan mig ropar och trasten i lunden, ärlan på åkern och orren i fur’n. Se hur de silfrade bäckarna små, hoppa och slå, hoppa och slå vänliga armar kring tufvor och stenar, se hur det spritter i buskar och grenar af lif och af dans, af lif och af dans i den herrliga vårsolens glans! – Vårsång, av Herman Sätherberg

Tidig demokrati i Norden

KULTURDe nordiska vikingasamhällena var mer demokratiska än vi kanske tror. Då vi läser om vikingar och deras härjningar i världen, kanske vi tänker att de var mycket ociviliserade och våldsamma. Men det är inte hela sanningen om vikingar. Det fanns samtidigt med våldet en kultur med etablerad ordning för ett demokratiskt beslutsfattande bland fria män, som handlade om lag och rätt, konfliktlösning, sociala frågor och politik, det vill säga maktfrågor.

Schack med döden och djävulsutdrivning, Max von Sydows karriär

KULTURDen 8 mars avled den svenske skådespelaren Max von Sydow. Han blev 90 år och elva månader gammal. Under sin sjuttioåriga skådespelarkarriär spelade han bland annat schack med döden och kämpade för att rädda en demonbesatt flicka, samt vann två Oscar. Han var en av de största svenska skådespelarna och hans verk lever än.

Runar Søgaard talar med Nya Tider inför Alternativa bokmässan

KULTURRunar Søgaard har varit en känd person i vårt land åtminstone sedan han 1990 gifte sig med Carola Häggkvist, och har en lång erfarenhet av Sverige och inte minst av svenska medier. På 1990-talet var han verksam som predikant, men arbetar numera med bland annat ledarskapsutveckling och motivationsföreläsningar. Hans senaste bok Om allt går åt helvete, så följ inte efter! gavs ut i år och författaren kommer att delta på Alternativa bok- och mediemässan i Stockholm den 28 mars. I boken reflekterar Søgaard kring samhälle och politik i Skandinavien, och går till attack mot polarisering, åsiktskorridorer och det mediala etablissemanget. OBS! Datumet för bomässan har flyttats fram!

En tiggares vadmalsrock

LITTERATURJag kan faktiskt inte minnas när jag första gången kom i kontakt med den svenske nationalromantikern och poeten Vilhelm Mobergs texter, men jag gissar på att det var i åttonde klass, då vi fick som hemläxa att läsa kulturskatten Utvand­rarna. Och visst minns jag hur stort eftertrycket på mitt hugade intresse för litteratur blev efter detta.

Det självständiga Jämtland

KULTURDet är nog inte så många som känner till att under vikingatiden var Jämtland en självstyrande bonderepublik. De hade stor självständighet med ett eget ”parlament”. Även under senare tider fick de tidvis uppleva självständighet på grund av ett maktvakuum, då varken Danmark/Norge eller Sverige hade herravälde. I dag har Jämtland sedan år 1983 en egen flagga med blåa, vita och gröna fält. Egen president och egen ”armé”, JRA!

Boken Sju år som spionchef – om den danska underrättelsetjänsten

KULTURNär mörkret upptar större delen av dygnet är det lämpligt att läsa något riktigt spännande och dessutom inga fantasier. Vad journalisten Morten Skjoldagers bok handlar om är kal­la fakta. Och fakta fick han från den danske PET-chefen Jakob Scharf, som talar ingående om inrikes och utrikes operationer för att stoppa islamiska terrordåd. För sin frispråkighet blev Scharf för ett år sedan dömd till fyra månaders fängelse. Flera fall har kopplingar till Sverige.

Den känslige naivisten – Olle Olsson Hagalund (1904-1972) – och det nya Sverige

KULTURDet är inte många i dagens Sverige som har hört talas om eller har sett hans tavlor, men Olle Olssons konst är ett historiskt dokument över ett samhälle som inte längre finns. Förnöjsamma, vänliga medborgare i ett Sverige som, trots en lägre levnadsstandard än i dag, visade ett kultiverat yttre och uppträdde belevat mot varandra. Det är den bilden som Olle Olsson Hagalund iakttog under sina promenader i Stockholm och speciellt i Hagalund, den stadsdel där han var född och bodde under hela sitt liv.

Gå till arkivet

Send this to a friend