Den Eldrökta – en historisk fantasyroman i Sveriges forntid

Sedan jag fastnade för Tol­kiens böcker för närmare fyra decennier sedan, har jag då och då återkommit till fantasygenren. En del av de fantasyromaner jag läst har varit bra, andra mindre bra, men endast ett fåtal böcker kan jag påstå har imponerat på mig.

Magnus Stenlunds Den Eldrökta imponerar. Rejält. Faktum är att det­ta är det bästa jag läst i genren sedan Tolkien. Den enda komplikationen är att jag inte är säker på om boken verkligen ska klassas som fantasy. En tydligare benämning hade varit ”en historisk roman med fantasyinslag”, där myt blandas med verklighet på ett sätt som få författare försökt sig på och ännu färre lyckats med.

Den Eldrökta har två parallella handlingar som är kopplade till var­andra. Den första utspelar sig under den äldre järnåldern mot slutet av folkvandringstiden, alltså några år­hundraden innan vikingatiden tog sin början, under samma tid som Beowulfkvädet. Här får vi följa poj­ken Yngve, som tillsammans med sin lillebror Emund hittar en kista infru­sen i isen på Mälaren. Vid kistan sit­ter en död kropp fastkedjad och inuti kistan ligger en bok. Den är skriven inte bara med runor utan även med märkliga skrivtecken som bara trä­len Tjalve, som förts dit från södern, kan tyda. Det visar sig att boken innehåller hemligheter som mäktiga män vill ha för sig själva, och snart befinner sig Yngve på flykt undan den hänsynslöse kung Åles män.

Den andra handlingen berättas växelvis med den första, men utspe­lar sig tusen år tidigare, i slutet av bronsåldern. Den berättar om Alva, dotter till Hågarikets konung Atta­lon, som även hon tvingas på flykt då hennes far blir mördad. Med sig får hon en bok, eller en tavla som den kallas i hennes tid, som ska leda hen­ne på ett långt sökande till Alvhem och vidare.

Boken är alltså det som knyter samman de båda berättelserna och flätar samman huvudpersonernas öden, trots att de är åtskilda av tu­sen år. Boken rymmer enligt sägnen mäktig magi och kallas Me, Ödets källa. Att avslöja mer vore att förstö­ra läsupplevelsen.

I Den Eldrökta knyter Magnus Stenlund samman nordiska och ger­manska myter med fornpersiska och vediska dito, asatro med gnosticism och zoroastrism. Resultatet är nå­got så unikt som en helt egen sam­manhängande mytvärld som är fast förankrad i de historiska källorna. Medan Tolkien använde (till stor del samma) historiska urkunder för att skapa en fantasivärld grundad på vår egen, har Stenlund båda fötterna kvar i vår egen historia och har på ett skickligt sätt vävt samman den med myter och legender. Alltsam­mans underbyggt av ett index på hela 56 sidor i slutet av boken där en mängd historiska och mytologiska termer och namn får översiktliga beskrivningar. Detta saknades i bo­kens första utgåva till förfång för his­toriskt intresserade läsare. Det ska dock påpekas att om man läser Den Eldrökta som en ren fantasyroman är indexet inte nödvändigt – ända sedan Tolkien har det varit vanligt inom genren att berättelserna kryd­das med namn på gudar, myter och historiska händelser utan att dessa får någon närmare förklaring, bara för att ge känslan av att berättelsen utspelar sig i en levande värld som både huvudpersonerna och läsaren endast ser en liten del av. Skillnaden här är att det faktiskt är så också, all­ting har en reell historisk och/eller mytisk bakgrund.

Vilket ju ofta är samma sak. Som det heter i den stämningsfulla inled­ningen av Sagan om Ringen-filmer­na: ”Historien blev till legend. Legen­den blev till myt.” Dessa ord skrevs faktiskt inte av Tolkien själv, men är en utmärkt sammanfattning av ett tema i Tolkiens verk som är ännu mer närvarande hos Stenlund: Våra myter är i själva verket vår historia.

Förutom den unika mytvärld som möter läsaren, slås jag också av Sten­lunds språkbruk och uppenbara bild­ning. Flera gånger stöter jag på ord som jag inte känt till tidigare, trots att jag anser mig hyggligt beläst när det gäller nordisk historia. Jag visste exempelvis att ordet herse beroende på sammanhang kan betyda krigare eller storman (här används det i den förstnämnda bemärkelsen), men när jag stöter på ordet barun undrar jag om Stenlund fallit i samma fälla som vissa andra fantasyförfattare och helt enkelt stavat ”baron” annorlun­da för att få det att låta exotiskt – men icke, det visar sig vara en fornsvensk form av ordet som jag inte kände till tidigare. När det berättas om några pojkar som ”jumpar” på isflak und­rar jag om Stenlund, helt malplace­rat i det eljest starkt nordiskt prägla­de språket, har kastat in ett engelskt låneord – men icke, det visar sig att ”jumpa” är ett gammalt ord som be­tyder just att hoppa mellan isflak. Nu hämtades antagligen ordet till Sve­rige via engelskan på 1800-talet, men å andra sidan har det troligen nord­germanskt ursprung. Och vad mera är, med tanke på Stenlunds sinne för detaljer är jag faktiskt övertygad om att han kollat upp ordets historia inn­an han bestämde sig för att använda det, trots att det förekommer exakt två gånger i boken. På den nivån är det med noggrannheten, detta verk är grundligt genomarbetat och det märks.

När det gäller ord som man kan misstänka att en del läsare inte kän­ner till måste man även ge Stenlund en extra eloge för att han lyckats se till att man förstår betydelsen av sammanhanget. Är man då en språknörd som undertecknad slår man upp ordet och har lärt sig något nytt, är man inte det kan man utan problem läsa vidare utan dylika ut­svävningar.

Sinnet för detaljer gäller inte bara sådant som att beskriva arkitektur, fartyg och vardagsföremål på ett övertygande sätt, utan även i rena actionscener. Den Eldrökta innehål­ler episka och hjältemodiga strider, men också naket våld som stundtals blir både närgånget och realistiskt.

Vivil drog raskt vaktens svärd ur skidan och rände det med våldsam kraft in i mannens ryggslut. Krop­pen spratt till och armarna och be­nen fortsatte att rycka kraftigt, flera gånger. Dådet fullbordades med yt­terligare två brutala stötar, efter det låg mannen helt orörlig. I det kalla månljuset vällde en svart flod av blod ut ur såren. Hjärtat måste ha slutat pumpa, för flödet var jämnt och stilla.

Bara i denna korta sekvens lyckas Stenlund få med nervryckningar och att blodflödet blir jämnt när hjärtat slutat slå, detaljer som framstår som trovärdiga för den som närvarat då ett djur slaktats.

Eller varför inte blanda in kärn­fulla beskrivningar av arkitekturen i actionscenerna?

Stridsyxor började snart slå och hamra mot porten, men den var av gedigen ek och två tvärhänder tjock – huggen gjorde den knappt någon åverkan alls. Det blev tyst efter en stund. Strax därpå gav sig männen på väggarna i stället.

Ett vanligt långhus hade väggstol­par med upp till en alns mellanrum och mellan dessa brukade vidjor flä­tas som bindemedel. Här kunde en yxa tämligen enkelt och snabbt ar­beta sig in. Men kungens sal var mer robust byggd. Stolparna stod så tätt att man nätt och jämnt kunde sticka in vidjorna emellan dem. Männen insåg snart att även detta företag var en dryg och arbetsam metod att ta sig in. Slit och tålamod kännetecknade dem inte. Huggandet upphörde. Ale och Alva väntade andlöst, medan männen utanför rådslog om vad som nu skulle ske. Det dröjde bara några ögonblick. Sedan kände de den omisskännliga doften av brandrök.

Efter den första publiceringen av Den Eldrökta kom Stenlunds trilogi av historiska faktaböcker, En ny men gammal historia om Sverige, där han tagit hjälp av allt från våra äldsta skriftkällor till de senaste arkeolo­giska och arkeogenetiska rönen för att teckna en banbrytande bild av svensk historia. Den bildning han skaffat sig på området skiljer ut ho­nom från andra författare i genren på ett avgörande sätt. För att ta bara ett litet exempel, är det en vanlig missuppfattning att järn var över­lägset brons som material för vapen och rustningar (något som exempel­vis går igen i Johanne Hildebrants bokserie Sagan om Valhalla). I själva verket var brons på många sätt över­lägset, åtminstone under övergångs­tiden innan järnsmidet förfinats, men järnet var mycket enklare och billigare att framställa – och i Sten­lunds bok är det förstås så det fram­ställs.

Denna noggrannhet gör det också lättare att acceptera de detaljer som är mer spekulativa i Den Eldrökta, som hur myter från utanför det ger­manska kulturområdet vävts in i handlingen. Man lär sig helt enkelt att lita på att Stenlund har fog för det han skriver, även när det blandas in rena fantasyinslag med magi, alver, jötnar och thursar – där det hela ti­den är tvetydigt om detta ska ses som hur berättelsens människor ser sin omvärld, att exempelvis främmande folkslag uppfattas som icke-mänskli­ga, eller hur den faktiskt är beskaf­fad.

Den Eldrökta är inte det minsta politiskt korrekt, vilket mer eller mindre tycks vara ett krav för att ges ut på de stora förlagen idag. Men Stenlund har inte heller fallit i fällan att predika mot politisk korrekthet i protest; han struntar helt enkelt i de rådande trenderna och går in för att skriva en berättelse som känns äkta. Främmande folkslag är annorlunda, men varken svartmålas eller skön­målas. De traditionella könsrollerna är bara där och när enskilda indivi­der går utanför dem är det ingenting det görs en stor sak av.

Ale tog sig alltid tid med Alva. Det hade han gjort ända sedan Alva varit liten. Han hade lärt henne sådant som egentligen bara pojkar skulle kunna: fiska, jaga och rida. Hon förstod inte varför flickor inte skulle göra sådant. Det var ju så roligt!

Egentligen borde det förstås inte behöva påpekas, men att Alva är en pojkflicka åtföljs alltså inte av att hon växer upp till en mäktig krigare som slår ihjäl klasar av män medan hon motarbetas av ett illasinnat patriar­kat. Inte heller görs någon poäng av den grekiske trälen Tjalves skrift­lärdhet. Verket känns helt enkelt opåverkat av den politiska korrekt­hetens krav, och av moderniteten över huvud taget, vilket är en befri­ande upplevelse. De övertygande skildringarna av vardagliga platser, handlingar och även tankar bidrar till att det känns som om man är där med forntidens människor.

Stenlund väjer inte för att skildra aspekter av våra förfäders liv som är direkt obehagliga jämfört med det långt mycket bekvämare liv den tekniska utvecklingen har gett oss. På denna punkt skiljer han sig från många fantasyförfattare, inklusive Tolkien. Till och med många histo­riska romaner förbigår att majorite­ten av alla barn som föddes dog långt innan de hunnit bli vuxna. Stenlund vet däremot att förtälja att Yngve haft en yngre syster, Sunna, som drunknade av en olyckshändelse vid en höstblotsmarknad. Hon skildras med stor värme och hinner få en egen personlighet trots att hon bara är ett minne som beskrivs på några korta rader.

Yngve undrade om även flickor kunde komma till Valhall för när han väl kom dit skulle han hemskt gärna vilja träffa henne igen. Men ännu hade han inte kommit sig för med att fråga fadern om det var på det viset. Yngve hade också haft andra syskon, men de var också döda. De hade varit så små när de dog att Yngves minne var sud­digt av dem och vad som hänt. Men han kom ihåg att det hade känts kon­stigt och ovant att höra Ulfrún gråta och Brodds långa stumma tystnad efteråt hade varit som en ogenom­tränglig mur. Det var mörka, olustiga episoder han inte ville uppleva igen.

I några stycken är likheterna med Tolkien påfallande, antingen det nu beror på att gamle J R R utgjort den direkta inspirationskällan eller på att Stenlund utgått från samma käll­material. En viss konungs död i bo­ken påminner mycket om Boromirs sista strid i Sagan om Ringen. Jag är nog inte heller ensam om att få vissa associationer av det omaka par som beskrivs i nedanstående stycken, som även tjänar som exempel på de fina miljöbeskrivningarna:

Runt omkring den ask som ännu hade sin sista dag att leva, var fälten öde. Ris, pinnar och döda växter dan­sade omkring och mindre buskar och gräs låg tätt lutade intill marken i den tilltagande blåsten. I blixtarnas sken över de vindpiskade markerna kunde siluetterna av två män nätt och jämnt urskiljas. Med vinden snett i sidan förflyttade sig vandrarna sakta och mödosamt. Redan på håll gav de ett egendomligt intryck. Men för den som fick chansen att granska dem närma­re skulle detta framstå som en under­drift. De var varandras kroppsliga motsatser. Den ene kort och mycket kompakt. Huvudet sköt bara helt obe­tydligt upp över de breda skuldrorna. Hjälmen verkade vila direkt på en nästan kubiskt formad och onaturligt kraftfull bål. Den andre var finlem­mad, ansiktet var vackert och gav ett nästan kvinnligt intryck. Snudd på en och en halv gång så lång som sin föl­jeslagare såg han tunn och gänglig ut i jämförelse.

…

”Zervan, urelden”, nickade hon belåtet. På samma sätt fortsatte hon för varje sotfläck att stanna upp och fundera. Hon följde ringen innanför den första motsols, innan hon åter vände riktning i den tredje cirkelns fält. Det mönster som sotfläckarna givit föreföll ibland förbrylla henne, annars nickade hon för sig själv och skrockade. I mitten av skålen delades cirkeln i åtta trekantiga bitar, flera av dem hade också svarta sotfläckar.

Så började Uksakka berätta vad hon såg:

”Tre vägar att vandra, tre ting att välja.

Om tre brott i din linje runorna sjunger: Tyd dem väl.

Valaskialf ser dig, Lidskialf söker dig.

Var hård mot svärdet när Skialf slår dig: Stenen helar.

Ringen sällspord gör red-eden osvuren.

Sanningen, guldet och guden framför dig: Väg dem noga.”

Tre gånger upprepades besvärjelsen, som sejdkvinnan tveklöst var mycket nöjd med, för hon smackade förtjust medan hennes ögon var stint fästade i skålens botten.

…

Det blev åter tyst i stugan. Vinden tilltog igen. Ännu en regnskur tycktes tveka att fälla sin last över dem, enstaka droppar föll över taket. I övrigt var mössens rasslanden i takhalmen allt som hördes. Det var då Alva bestämde sig.

”Kung Attalon, min far, ägnade sitt liv åt att hålla en ed. Han skulle aldrig ha frivilligt lämnat Me till främlingar om det skulle ha inneburit att eden därmed bröts. Ändå tror jag alltså att det var just hans avsikt: allt tyder för mig på att han var beredd att överlämna tavlan till de båda sändebuden. Därför är jag också övertygad om att överlåtelsen till dessa män inte utgjorde ett brott mot eden. Utan själva syftet med den.”

”Han såg också som sin främsta uppgift att skydda Högariket med alla de medel han hade till sitt förfogande. Tavlan – Me – är ett sådant medel. Varför skulle han lämna ifrån sig den när riket är i fara?”

Ida såg på henne med vemod och med sorg, men Alva fortsatte.

”Jag kan bara se ett skäl. Tavlan måste vara förbunden med ett öde som är större än min ätts och större än den Yttersta Nordens. Det är inte bara Ales gissning utan även min.”

Utöver allt detta bjuder Den Eldrökta på mängder av spänning och ett antal klassiska berättarknep: cliffhangers, både gradvisa och plöts­liga avslöjanden och överraskande vändningar. Jag tänker dock inte av­slöja mer av den.

Har inte boken några svagheter, då? Tja, jag hade kanske inte rekom­menderat den för helt ovana läsare av skönlitteratur. Det tar ett tag inn­an man förstår den övergripande handlingen, och om man inte är upp­märksam kan man lätt missa vilka av alla namngivna personer som är värda att hålla reda på och vilka som bara passerar för att aldrig mer åter­komma.

Har du det minsta intresse för fan­tasy och/eller nordisk fornhistoria och mytologi så är Den Eldrökta helt enkelt ett måste. Hade det funnits någon rättvisa här i världen så hade detta varit en bästsäljare i Sverige och översättningar hade getts ut på de stora förlagen i andra europeiska länder.

Magnus Stenlund utlovar dessut­om att detta bara är den första delen, och skriver för närvarande på del två, Den Rasande.

Köp boken här: Den Eldrökta