Den hundraåriga kampen om oljan i Iran

Att Iran spelar en nyckelroll för världens tillgång till olja har bli­vit allmän kunskap på kort tid. Men att den iranska oljan varit i politikens centrum många gånger tidigare är mindre känt. I början av 1900-talet stod det klart att de fram­växande industrisamhällena i väst­världen var helt beroende av tillgång till olja för att kunna upprätthålla och utveckla sin samhällsmodell. Det brittiska imperiet genomförde prospektering runtom i världen i hopp om att hitta fler fyndigheter. Den brittisk-australiske affärsman­nen William Knox D’Arcy, som hade blivit rik på guldgruvor i Australien, sökte nya stora projekt och hade hört rykten om olja i Persien (1935 bytte landet namn till Iran).

År 1901 tog han sig till landet, med den brittiska regeringens stöd, och lyckades ingå ett avtal med shahen (kungen) Mozaffar ad-Din Qajar – som gav D’Arcy rätt att prospektera och, om det hittades, exportera olja från landet i 60 år framöver. Avtalet var extremt fördelaktigt för D’Arcy och den brittiska oljeindustrin. Sha­hen, vars land fortfarande var agrart och fattigt, förstod inte oljans värde och nöjde sig med en engångssum­ma: han var själv pank och behövde ständigt nytt kapital från utländska finansiärer. Landet var på pappe­ret självständigt, men i praktiken inte: Storbritannien och Ryssland hade sinsemellan delat upp landet i två intressesfärer, där britterna tog södra delen och ryssarna den norra, medan den centrala delen var mer neutral.

Då hittades olja i Iran

De första sju åren var prospekte­ringen en ekonomisk katastrof. Ter­rängen och väderförhållandena var svåra, vägar och annan infrastruk­tur närmast obefintliga. Efter flera år med höga kostnader, tvingades D’Arcy sälja sina majoritetsrätter till det brittiska oljebolaget Burmah Oil Company för att få in mer kapital. Tre år senare, 1908, var pengarna slut igen, och bolaget skickade ett telegram om att han skulle avveckla verksamheten och resa hem. Enligt vissa källor ignorerade D’Arcy och hans borrledare George Reynolds beslutet, enligt andra hann telegram­met inte fram i tid, men klart är att D’Arcy och Reynolds fick jackpot i sista sekund. Oljan sprutade upp från sluttningarna av Zagrosbergen i sydvästra delen av landet. Det fyndet skulle komma att förändra regionen och världen för all framtid.

Som följd av fyndet grundade brit­terna Anglo-Persian Oil Company året därpå med syfte att exploatera de nya massiva fälten. Brittiska sta­ten köpte 51 procent av aktierna sommaren 1914, bara några veckor innan första världskriget bröt ut. Till­gången till olja gav enorma fördelar både militärt och civilt.

På bara några år hade bolaget byggt ett 200 kilometer långt rör­ledningssystem och ett enormt raf­finaderi och exportinfrastruktur på ön Abadan i Persiska viken. Det är fortfarande ett av Irans största raf­finaderier och viktig hamn för olje­export. På ön finns nu en stad med hundratusentals invånare. Den iran­ska oljan blev central för det brit­tiska imperiet som behövde fartyg, bilar och fabriker för att dominera världen. Winston Churchill, som vid denna tid var ett slags minister för brittiska flottan, beslutade att farty­gen skulle drivas på olja i stället för kol. Han beskrev oljefynden i Iran med följande ord i sin bok The World Crisis från 1923:

”Lyckan belönade det kontinuer­liga och ståndaktiga mötet med dessa svårigheter, och gav oss ett pris från sagovärlden långt bortom våra ljus­aste förhoppningar.”

Under 1920-talet, när det brittiska imperiet var på sin höjd, genom­fördes mängder med marknadsföringskampanjer i tidningar och filmer. Mest känd är Persian Series, en serie på tolv delar i London News. Den visade hur brittiska ingenjörer kämpade i det geografiskt avlägsna, territoriellt ogynnsamma och kultu­rellt underutvecklade landet för att leverera bränsle till bilismen och in­dustrierna på de brittiska öarna, och därmed välstånd till hela samhället. Det var en viktig del i att stärka all­mänhetens uppfattning att den brit­tiska närvaron i Mellanöstern var nödvändig och moraliskt försvarbar. Dåtidens iranier var reducerade till marginalfigurer i sammanhanget, antingen som billig arbetskraft eller lokala skurkar och vildar, ofta fram­ställda tillsammans med djur.

Mosaddegh nationaliserar oljan

Redan i slutet av 1800-talet var miss­nöjet med monarkin stort och år 1906 kokade det över då mullor och köpmän samlade till stora demon­strationer som drev igenom en kon­stitutionell demokrati. Med den nya grundlagen bildades parlamentet majlis som innehade den lagstiftan­de makten.

År 1925 inrättades landets moder­na kungadöme, med Pahlavi-dynasti. Förste kung var Reza Shah Pahlavi, som var far till den senare mer kän­de shahen Mohammad Reza Pahlavi.

Reza Shah var tyskvänlig och tillät tyska tekniker och rådgivare att verka i landet. När Sovjet och väst­makterna gemensamt invaderade Iran år 1941 tvingades han till abdi­kering och landsflykt, och dog några år senare i Sydafrika.

Sonen, som var i 20-årsåldern, be­traktades som lättkontrollerad och svag, och installerades därför år 1941 som ny shah enligt sovjetisk-ameri­kanska krav. Sonen påbörjade ome­delbart en process för att förtala sin egen far och städa bort hans namn ur historien. Till exempel påstod so­nen att Pahlavi-dynastin i själva ver­ket hade inrättats med honom själv år 1941, en uppgift som fortfarande florerar.

Efter andra världskriget påbör­jade många av västmakternas kolo­nier en frihetskamp, och även i Iran växte det folkliga motståndet mot den utländska koloniseringen och exploateringen.

Mohammad Mosaddegh hette mannen som ledde nationaliströrel­sen: han krävde full nationalisering av oljeindustrin och menade att det var en förutsättning för verklig själv­ständighet. Han avvisade förslag om att Iran skulle nöja sig med lite högre royalty från britterna.

År 1951 beslutade parlamentet att nationalisera oljan och samtidigt välja Mosaddegh till ny premiärmi­nister. Shahen, Mohammed Reza Pahlavi, som var lojal med USA, tvingades motvilligt godkänna valet av den populäre Mosaddegh. Brit­terna svarade med ekonomisk krig­föring: iranska tillgångar frystes, ex­port till landet förbjöds, och import av iransk olja bojkottades – vilket gjorde att oljeproduktionen föll till ett minimum. Målet var att skapa ekonomisk kris i landet och därige­nom sänka det folkliga förtroendet för Mosaddegh. Kris blev det också, och Mosaddeghs tidigare starka ställ­ning försvagades gradvis. I augusti år 1953 var det dags för Väst att slut­ligen skrida till verket.

Den brittiska säkerhetstjänsten MI6, i samarbete med CIA, skulle störta den folkvalde Mosaddegh i en statskupp (känd som ”Operation Ajax”).

Den USA-lojala shahen Pahlavi ut­färdar då dekret om att Mosaddegh ska avsättas och gripas i sitt hem. Mosaddegh vägrar – och får snabbt stöd av militären som skyddar ho­nom. Shahen flyr landet, först till Bagdad och sedan till Rom. Men bara några dagar senare görs ett nytt för­sök. CIA och MI6 mutar soldater och betalar våldsamma demonstranter som tar kontroll över radio, stormar regeringsbyggnader och tar sig in i Mosaddeghs hem. Hundratals dödas i kuppen, men denna gång vinner de utlandsstödda upprorsmakarna. Mosaddegh döms till tre års fängelse och sedan husarrest på livstid. Han dör 1967.

Kort efter kuppen flygs shahen tillbaka till Iran och tar över de be­fogenheter som premiärministern haft. Han river upp nationalisering­en av oljan och ett konsortium teck­nas. Väst vill undvika grogrund för nytt motstånd, så Iran får behålla 50 procent av intäkterna – men 50 procent går till västerländska oljebolag: främst British Petroleum (som nu bytt namn från det tidigare Anglo-Persian Oil Company), samt de amerikanska bolagen Exxon, Mobil, Standard Oil of California, Texaco och Gulf Oil. Även Royal Dutch Shell och franska Compagnie Française des Pétroles (senare Total) ingår i konsortiet.

Av befolkningen uppfattades det hela som en fortsättning på den ko­lonialism och exploatering som va­rat sedan 1900-talets början, om än i mer förklädd form.