”Det var en äventyrlig affär jag vågade mig in på då jag den 27 april 1886 alldeles ensam, utan tjänare och utan egen häst och därtill med en alltför klen kassa lämnade Teheran för att korsa schahens [shahens] land ända ned till persiska viken.” Så skildrar Sven Hedin själv början på sin allra första resa genom Persien i sin bok Karavan och tarantass: Med hästar genom Asien. Året innan hade han blivit erbjuden en tjänst som informator åt en svensk ingenjörsson i Balakhani i Georgien.
Under den tid han tjänstgjorde som informator lärde han sig ryska, persiska, tatariska och azeriska då han sedan länge velat resa och göra expeditioner, och Persien hade fångat hans intresse. När hans lärjunge tog sin examen i april 1886 begav Hedin sig därför till Teheran tillsammans med sin reskamrat Baki Khanov. Dock blev Khanov sjuk i Teheran och återvände till Georgien, varför Hedin fick resa ensam. Han tog sig fram genom Persien till Bagdad genom att rida olika hyrda hästar som byttes ut allteftersom under resan, han red således inte på samma häst hela tiden.
Han började dock få ekonomiska svårigheter i juni då han, av säkerhetsskäl, slagit följde med en karavan, vilket kostat honom en stor del av reskassan. Han tvingades även betala en avgift för att få komma in i Osmanska riket. Då de kommit in i den muslimska fastemånaden färdades karavanen endast under natten, vilket gjorde att resan mot staden Kirmanshah vid persiska viken tog längre tid. Hedin ville resa fortare och under dagtid. Därför hyrde han både ett vitt fullblod och dess arabiske ryttare, vilket kostade honom resten av reskassan. Hedin red på fullblodet medan araben fick nöja sig med en åsna. Han förlorade dock det vita fullblodet i närheten av Kirmanshah, men när han väl kom till staden fick han ekonomisk hjälp av köpmannen Aga Muhammed Hassan som, på grund av sin hängivna beundran av Karl XII, mer än gärna hjälpte den svenske upptäcktsresanden.
Den 16 juni lämnade Hedin Kirmanshah med en eskort som utgjordes av en kurir och tre soldater med avsikt att återvända till Teheran. Återresan blev påfrestande för både människor och djur. Hedin berättar att under resan ”hade fyra hästar stupat med mig, dock utan att skada mig. Blott en gång fick jag ena benet klämt under hästen. En annan gång slungades jag vid kullerbyttan över hästens huvud och ådrog mig några lindriga skrubbsår.” Under de femtiofem timmar som ritten till Teheran tog bytte Hedin häst inte mindre än nio gånger.
Denna första resa genom Persien resulterade i Hedins första bok Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien: reseminnen, som gavs ut 1887.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
