Den socialistiska diktaturen Sverige

Vart fjärde år väljer man socialism i Sverige. En migrationsvurmande, verklighetsfrånvänd socialism som högaktningsfullt struntar i vad folket vill och istället kör samhället i botten. Ja, så drastiskt skulle man kunna sammanfatta det som just nu sker framför våra ögon.

Jag syftar givetvis på den så kal­lade regeringsbildningen, den farsartade politiska cirkus som de senaste månaderna utspelat sig framför våra ögon och där man i princip har sett till att avskaffa demokratin. Det började redan i oktober när Jan Björklund och hans lilla marginella parti Liberalerna stoppade en borgerlig regering ledd av Moderaternas Ulf Kristersson.

Tillsammans med Centerledaren Annie Lööf har de blivit socialismens nyttiga idioter, numera i gott sällskap med Vänsterpartiet. Sverige går därmed i motsatt riktning från andra skandinaviska länder, som börjar ta konsekvenserna av en alltför generös flyktinginvandring. Där våra skandinaviska grannar vidtar åtgärder för att skydda sina medborgare och samhällen, beter sig Sverige i stället som en narkotikapåverkad familjemedlem som i psykos slår sönder inredningen i sitt hem.

Som väljare har jag fått lära mig att jag lever i en demokrati i Sverige. Att landet dessutom är en feministisk, humanitär stormakt. Att jag har fri- och rättigheter och att jag via röstsedeln kan säga min mening om vem som ska få förtroendet att styra landet. Men med facit i hand är allt det där mer eller mindre lögn och vi är med raska steg på väg mot en socialistisk enpartistat. Det som inte passar agendan ser man till att stöpa om, så att resultatet blir det önskade.

Jag har långt innan valet varnat för att de som kal­lar sig liberaler och centerpartister egentligen är socialdemokrater, och att en röst på Centern eller Liberalerna egentligen är en röst på Stefan Löfven. Samma sak gäller Miljöpartiet och nu även Vänstern, vilket är både väntat och samtidigt oväntat.