Tanken var att den unge Jacob Berzelius (1779–1848) skulle ha blivit präst. Detta hade hans släktingar önskat när Berzelius begav sig till Uppsala hösten 1796 med omdömet ”en yngling av icke föraktligt hopp” från Linköpings gymnasium för att studera på universitetet. Redan under gymnasietiden hade dock hans intresse för naturalhistoria väckts och han hade även beslutat sig för att utbilda sig till läkare. Så efter att han kom till Uppsala universitet slog han in på den banan. Dock var han, av ekonomiska skäl, tvungen att periodvis avbryta sina studier för att kunna försörja sig, huvudsakligen genom att undervisa och våren 1797 tjänstgjorde han, bland annat, som lärare hos en familj på Vikbolandet i Östergötland.
Han läste medicin vid Uppsala 1796-1802 och parallellt med dessa studier började han läsa kemi, som utgjorde en del av den medicinska fakulteten, och var mycket intresserad av att laborera, men studenterna tilläts endast att ägna sig åt enkla laborationer, som att elda kol i en ugn. Därför började Berzelius muta sig i in laboratoriet för att kunna vidare utveckla sina kemiska experiment och inredde sin studentbostad till ett laboratorium. Vid ett experiment lyckades han framställa fritt syre och under den tid han arbetade som läkare i Medevi, genomförde han analyser av brunnsvattnet och berättar i sina självbiografiska anteckningar att han upptäckt att det vattnet ”innehåller klorkalcium och klormagnesium”. Samtidigt undersökte han den galvaniska strömmen (likströmmen) och dess verkningar på den fysiska hälsan och lyckades med hjälp av den ”återställa känsel och rörlighet i handen hos en soldat”. Detta tycks dock ha varit det enda resultatet av den undersökningen.
Upptäckten av cerium och selen
Efter studietiden i Uppsala och tiden i Medevi flyttade Berzelius till Stockholm där han fortsatte ägna sig åt kemin och blev professor i medicin och farmaci vid Kirurgiska skolan, som senare ombildades till Karolinska institutet 1810. I Stockholm mötte han mineralogen Wilhelm Hisinger (1766–1852) och tillsammans undersökte de elektricitetens verkan på saltlösning, vilket resulterade i verket Försök med elektriska stapelns verkan på några salter och några av dess baser år 1803, samt studerade sten från Bastnäs. Det var vid studiet av denna sten som metallen cerium upptäcktes. Hur denna upptäckt gick till skildrar Berzelius själv på följande sätt i sina självbiografiska anteckningar: ”Vi funno däri en kropp, som hade flera af ytterjordens egenskaper, men skilde sig därifrån i andra, hvilket vi ansågo oss böra tillskrifva en främmande inblandning; […] Vi gjorde då en jämförelseundersökning emellan dennas egenskaper och salter med ytterjordens, och detta ledde oss till den öfvertygelsen, att den var ny och förut okänd.”
1808 valdes Berzelius in i Kungliga Vetenskapsakademien och blev, elva år senare, vald till ständig sekreterare. Den posten innehade han fram till sin död.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
