Det kristna dopet

Dessa ord utgör dopbefallningen och är hämtade från Matteusevangeliet kap. 28 vers. 18-20.

Det ska bli dop i familjen och både släkt och vänner är inbjudna. Själva dopet blir i kyrkan och sedan blir det dopkalas i församlingshemmet. Iris som är den äldsta damen i släkten har fått förtroendet att förvara dopklänningen. Den är av vit brodyr med utbytbara sidenband, rosa för flickor och blå för pojkar. Nedtill på klänningen finns alla namn på de barn som har burit denna klänning broderade. Klänningen är en släktklenod som så fint och varsamt ligger inbäddad i silkespapper. Nu är det dags att använda den igen.

Dopet är inom de flesta kristna samfund ett sakrament och är nödvändigt för att en person ska upptas i den kristna gemenskap, få del av den helige Ande och syndernas förlåtelse. Genom dopet blir människan född på nytt i Jesu namn.

Dopet har en lång historia som tar sin början före kristendomen. I Mose lag, som finns i Gamla testamentet, kan man läsa en bestämmelse som handlar om hur personer och föremål skulle ”renas” genom att under en särskild ceremoni doppas i vatten. De hedningar som ville be till Israels Gud nedsänktes i vatten för att ”tvätta bort” den hedniska orenheten. En hedning som övergått till judendomen kallades proselyt. För att få bli proselyt krävdes att man höll Mose lag, offrade och döptes. (Faktaordbok till Bibeln av Herbert Sundemo 1979)

Vattnet är avgörande vid dopet. Vatten står för liv, rening och död. Vi kan ta berättelsen om Noa och syndafloden som exempel. Gud lät det regna oavbrutet i 40 dagar och 40 nätter så att hela jorden översvämmades. Varför lät Gud en sådan sak ske? Gud som ska vara så kärleksfull? Syndafloden drog människan över sig själv på grund av all ondska som de sysslade med. Vattenmassorna renade jorden. Men som de flesta vet, eller åtminstone har hört talas om, räddades ett par av varje djurart samt Noa och hans familj i den skyddande Arken. Allt utrotades inte. När vattnet sjönk undan var det bara att börja om på nytt.

När Israels folk lämnade Egypten gick de igenom Röda havet som delade sig så att folket kunde gå fram över havsbotten. När faraos armé försökte hindra israeliternas flykt slog vattnet tillbaka och armén dränktes. Israels folk lämnade det gamla livet bakom sig och gick in i något nytt genom havet.

Omkring år 28 e. Kr. uppträdde så profeten Johannes i Palestinas ökenområde. Han fördömde det moraliska förfallet som rådde i landet. Johannes predikade bot och bättring. Med andra ord handlade det om att man skulle ändra sitt sätt att leva. I Markus evangelium kap. 1 verserna 4-5 kan vi läsa följande: ”… så uppträdde Johannes döparen ute i öknen och förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Och hela Judéen och alla i Jerusalem kom dit ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan”. Det var mängder av människor som vandrade till Jordans stränder och lät sig sänkas ner i vattnet, symboliskt dog de då från det gamla livet och uppstod till det nya.

Johannes dop var omskakande, ja rent av chockerande, eftersom hans predikan riktades till alla, både judar och hedningar och alla samhällsklasser. Det spelade ingen roll vilken bakgrund man hade. Jesus själv lät döpa sig av Johannes!

Som vi ser har dopet en lång tradition. Dopet knyter samman nutid med det förgångna och varje döpt person ingår som en del av en lång traditionskedja. Genom dopet sluter Gud ett förbund med människan. Dopet är Guds omfamning av människan, som Martin Modéus uttrycker det i boken Tradition och Liv (Verbum förlag, 2000). Dopet ger tillhörighet till Guds rike och till den kyrka man döps i.

Iris vecklar upp dopklänningen. Den är väldigt lång, vilket symboliserar att man ska växa i sitt dop. Växandet innebär inte enbart att man växer på längden, utan också om den undervisning som behövs för att vi ska förstå de gåvor som vi får i dopet. Nästa steg är konfirmationstiden som undervisar den unga människan om den kristna tron in i vilken han eller hon är döpt. Dop och konfirmation hör ihop. Dopklänningens vita färg påminner om förlåtelse och renhet.

Dopklänningen i Iris famn syddes för nästan hundra år sedan och det är många som har burit den, även Iris själv. Iris man Henning, Iris dotter Karin och hennes son Tor är alla döpta som barn. Det är däremot inte Karins man, Tors pappa Erik. Nej, han döptes som tonåring i Pingstkyrkan. ”Mitt dop är ett troendedop”, brukar han säga. De samfund som förespråkar vuxendop kallar dessa dop för troendedop. En vuxen kan nämligen själv säga ja till Jesus och tro på Honom. Det kan inte en liten bebis, och det är föräldrarna som bestämmer om barnet ska döpas eller inte. Det är också föräldrarna som svarar på prästens fråga om de vill att barnet ska döpas i den kristna tron.

Barndopet har varit föremål för diskussion. De samfund som praktiserar vuxendop glömmer dock inte bort barnen. De små barnen blir välsignade. Man stöder barnvälsignelsen på Markusevangeliet kap. 10 verserna 13-16: ”Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ’Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.’ Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. ”

Jesus säger inte till barnens mödrar att de ska låta döpa sina barn. Men den här texten ligger också till grund för barndopet.