I takt med att det svenska samhället digitaliseras i en rasande fart har en grundläggande statlig funktion tyst och diskret privatiserats. Det handlar om rätten till vår egen identitet. År 2025 använder hela 95 procent av svenskarna e-legitimation, en siffra som tydligt visar hur beroende vi har blivit av digital identifiering för att kunna fungera i vardagen. Men till skillnad från pass eller nationella ID-kort, som utfärdas av staten, ligger kontrollen över vår digitala existens i händerna på ett konsortium av privata storbanker. Detta har skapat en situation där privata vinstintressen dikterar villkoren för medborgarnas tillgång till allt från myndighetstjänster till sjukvård, vilket reser allvarliga frågor om rättssäkerhet och demokratisk kontroll.
Bankernas totala makt över medborgarens digitala identitet
Det som började som en smidig lösning för internetbanker har idag växt till ett samhällsbärande system som genomsyrar varje aspekt av våra liv. Bankernas grepp om infrastrukturen är totalt, och deras tekniska lösning har blivit den enda nyckeln som passar i samhällets alla digitala lås. Systemet är så heltäckande att det används för allt från deklarationer hos Skatteverket till snabb verifiering på casinon med Pay N Play funktion, vilket visar hur djupt integrerad denna privata lösning har blivit i vår vardag. Att en och samma privata applikation krävs för både myndighetsutövning och nöjeskonsumtion illustrerar tydligt vidden av monopolet.
Denna dominans innebär att bankerna i praktiken agerar som grindvakter till den svenska välfärden. Om en bank bedömer att en kund utgör en ”risk” – en definition som är godtycklig och ofta baserad på interna algoritmer för penningtvättskontroll – kan de spärra personens BankID. Konsekvensen blir inte bara att kunden inte kan betala räkningar, utan personen kan inte heller logga in på 1177, se sina recept, kommunicera med Försäkringskassan eller komma åt sin digitala brevlåda. Det är en form av digital landsförvisning som sker helt utan rättegång eller möjlighet till statlig överprövning, vilket är djupt problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv.
Kritiker menar att det är orimligt att privata företag ska ha makten att stänga ner en medborgares civila liv. Bankernas primära uppgift är att tjäna pengar åt sina aktieägare, inte att värna om medborgerliga rättigheter eller se till att demokratin fungerar. När dessa två intressen krockar är det alltid vinstintresset och bankens egen riskminimering som väger tyngst. Att staten har tillåtit denna maktkoncentration att fortgå under så lång tid är ett tecken på en naivitet inför marknadskrafternas vilja att ta över offentliga funktioner.
Uteslutning från systemet får förödande konsekvenser
Trots att användningen är extremt utbredd finns det grupper som systematiskt lämnas utanför, vilket skapar ett digitalt A- och B-lag. Statistiken talar sitt tydliga språk gällande klyftorna i samhället. Även om användandet är högt generellt, visar undersökningar att bland 76-plussare använder endast 74 procent e-legitimation, vilket innebär att en fjärdedel av de äldsta stängs ute från viktiga samhällstjänster. Dessa äldre medborgare tvingas förlita sig på anhöriga eller krångliga analoga alternativ som ständigt monteras ner av myndigheter som förutsätter att alla är digitala.
Problematiken sträcker sig även utanför landets gränser och drabbar utlandssvenskar hårt. Utan ett aktivt konto i en svensk bank är det nästintill omöjligt att skaffa eller förnya ett BankID. Detta har lett till absurda situationer där svenska medborgare bosatta utomlands inte kan deklarera eller komma åt sina svenska pensionsbesked eftersom de saknar den bankrelation som krävs. Det privata monopolet har här skapat ett byråkratiskt moment 22 där medborgarskapet i sig inte längre räcker för att få tillgång till sina rättigheter; man måste också vara en lönsam bankkund.
För personer med funktionsnedsättningar eller de som av olika skäl har svårt att hantera tekniken blir bankernas dominans ett direkt hinder för delaktighet. När bankkontor stänger och personlig service ersätts av appar, ökar isoleringen för de som inte kan eller får använda tekniken. Det digitala utanförskapet är inte bara en fråga om teknik, utan en fråga om demokrati. Att göra tillgången till samhället beroende av en kommersiell produkt som inte alla kan få tillgång till är ett svek mot principen om alla människors lika värde och rättigheter.
Bekvämlighetens pris i en alltmer digitaliserad vardag
Vi har sålt vår säkerhet för bekvämlighet, och notan kan bli dyr. Det svenska samhällets totala beroende av en enda teknisk lösning utgör en enorm sårbarhet. Om systemet skulle slås ut, antingen genom tekniska fel eller fientliga angrepp, stannar Sveri<ge. Betalningar skulle upphöra, receptförskrivning stoppas och myndighetsutövning förlamas. Riksbanken har lyft varningens finger och påpekat att en statlig e-legitimation kan stärka motståndskraften i det finansiella systemet, då dagens situation med en ”single point of failure” är ohållbar ur ett beredskapsperspektiv.
Säkerhetsaspekten handlar inte bara om driftstörningar utan också om bedrägerier. BankID är visserligen tekniskt säkert, men dess allestädesnärvaro har gjort det till det främsta verktyget för bedragare som lurar äldre och sårbara att ”logga in” och därmed tömma sina konton. Eftersom verktyget har en sådan enorm juridisk tyngd – en underskrift med BankID smäller ofta högre än en fysisk namnteckning – blir konsekvenserna av ett missbruk katastrofala för den enskilde. Bankerna har ofta svurit sig fria från ansvar genom att hävda att kunden varit ”oaktsam”, trots att det är bankerna själva som tvingat in kunderna i detta sårbara system.
Det är också värt att reflektera över integriteten. Genom att en privat aktör hanterar alla identifieringar skapas enorma mängder data om medborgarnas beteenden. Varje gång du legitimerar dig lämnar du ett digitalt fotavtryck. Att samla denna data hos privata aktörer, vars lojalitet ligger hos aktieägarna snarare än hos folket, är en risk som sällan diskuteras. I en tid av ökad övervakning och datainsamling borde rätten att identifiera sig gentemot staten vara en mellanhavande enbart mellan medborgaren och staten, utan privata mellanhänder som ser och registrerar allt.
Kravet på en statlig och oberoende e-legitimation
Efter år av utredningar och passivitet verkar dock en förändring äntligen vara i sikte. Regeringen gav under 2025 Polismyndigheten i uppdrag att utveckla en statlig e-legitimation på högsta tillitsnivå. Detta är ett direkt svar på de brister som blivit alltmer uppenbara i det nuvarande systemet, samt ett krav för att möta EU:s reviderade eIDAS-förordning om en europeisk digital identitetsplånbok. Tanken är att staten ska återta kontrollen och erbjuda en identifieringshandling som är oberoende av vilken bank du har, eller om du ens har en bank.
En statlig e-legitimation skulle fungera som det fysiska passet: en rättighet för alla medborgare, utfärdad av en myndighet och garanterad av staten. Detta skulle lösa problemen för utlandssvenskar och de som nekats banktjänster, och det skulle drastiskt minska bankernas makt över individen. Det handlar om att återupprätta principen att medborgarskapet är den enda kvalifikation som ska krävas för att få tillgång till sina rättigheter.
Det återstår dock att se hur snabbt och effektivt denna lösning kan rullas ut. Banklobbyn är stark och har inget intresse av att släppa sitt monopol frivilligt. Men för medborgarnas rättssäkerhet och för nationens oberoende är det avgörande att arbetet inte drar ut på tiden. Vi kan inte längre acceptera en ordning där privata företag håller nycklarna till det offentliga rummet. Det är dags att staten tar sitt ansvar och garanterar en säker, inkluderande och offentlig digital identitet för alla svenskar.
