Det innebär en renässans för konventionella kärnkraftverk efter 30 år av stagnation. Olyckorna vid Three Mile Island (USA) 1979 och Tjernobyl (Ukraina) 1986 var hårda slag mot kärnkraftens trovärdighet och utlöste ett starkt motstånd från de ”gröna” partierna i många länder.
År 2000, efter en förhandling i Bryssel, beslöt EU att inte behålla kärnkraften som en framtida energikälla. Detta följde på den tyske förbundskanslern Schröders beslut 1998 om att avveckla kärnkraften under 20 år och de franska besluten att lägga ned bridreaktorsatsningen 1997.
Fukushima-incidenten i Japan 2011 ledde till politiska beslut om att stoppa kärnkraften, särskilt i Europa: Tyskland, Schweiz och Belgien. 2015 accepterade Frankrike den tyska begäran om att stänga de två reaktorerna i Fessenheim-kraftverket, ett rent politiskt beslut, tvärt mot landets intresse. I EU har kärnkraftens nedgång också återspeglat kontroversen om klassificeringen av kärnkraft i elmixen. Tyskland ville undergräva en konkurrensfördel för den franska industrin, och man genomdrev att EU inte erkände kärnkraften som ”koldioxidfri” eller dess roll för att minska utsläppen av kolväten. Vändpunkten kom 2022-2023: Europeiska kommissionen, följt av parlamentet, beslutade då att klassificera kärnkraft och gas som ”gröna” energikällor.
Tack vare detta har kärnkraftsprojekt i Europa, liksom i USA, varit sällsynta: bara de första enheterna av den nya franska EPR-reaktorn, i Flamanville, Finland och Storbritannien. Detsamma gäller för USA (7 år försenat och 18 miljarder dollar i extra kostnader för Plant Vogtle). Bristen på projekt har lett till en stor förlust av know-how i Frankrike (och därmed i Europa) både när det gäller den industriella biten (svetsning etc.) och ledning av dessa stora projekt. Följden av detta blev kraftiga förseningar och kostnadsöverskridanden för EPR-projekten: 12 år och 10 miljarder euro för Flamanville och 18 år och 11 miljarder euro för Olkiluoto 3 i Finland.
Samtidigt pågår konstruktionen av ett antal nya kärnkraftverk, främst i Kina och i Ryssland. 2023 var det 60 stycken, varav mer än 2/3 är i Kina eller använder rysk teknik. Kina bygger mest för sin inhemska marknad, medan Ryssland också exporterar till Kina, Mellanöstern, Afrika och Östeuropa. Dessa projekt verkar inte lida av de budget- och tidsplansproblem som drabbar de amerikanska och franska projekten.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
