Digital euro – EU:s sätt att ta kontroll över betalningarna

Central Bank Digital Currency, CBDC, på svenska ”digital centralbanksvaluta”, är idag en allt hetare fråga. Man sä­ger ofta ”digital euro” respektive ”e-krona”, trots att termerna egentli­gen är missvisande. De flesta pengar idag är ju redan digitala, ofta i form av en siffra på ett bankkonto. En CBDC skiljer sig genom att det är sta­ten som ger ut och garanterar dessa pengar, till skillnad från privata banker, som kan gå i konkurs och orsaka förluster för kontoinsättarna. Det innebär också att staten, eller snarare centralbanken, skapar den infrastruktur som krävs för att han­tera de konton som insättarna behö­ver. Detta kan sedan hanteras genom att man skapar olika typer av appar, ”digitala plånböcker”, betalkort och andra tjänster som i slutändan regle­rar transaktionerna gentemot centralbankernas kontodatabas.

CBDC säljs in med argumentet att staten garanterar överföringen, vil­ket är säkert till skillnad från en pri­vat bank som i teorin kan gå i kon­kurs innan överföringen är klar. Ett annat argument är att privata aktö­rers betallösningar, som MasterCard och Visa, tar ut en avgift, både av köparen men främst av säljaren. En statlig betallösning skall, enligt ECB:s preliminära specifikation, inte ta ut några avgifter från slutanvändaren. Däremot får aktörer som förmed­lar denna tjänst genom sina betal­lösningar kunna ta ut avgifter från handlare som använder dem.

Vem har kontrollen?

Kärnpunkten är konkurrens om kontrollen över betalningssystemen runt om i världen. Mycket förenk­lat kan man säga att centralbanker och regeringar börjar bli oroliga på riktigt för att tappa kontrollen över betalningssystemen. Redan idag går en stor majoritet av betalningarna generellt utanför centralbankernas direkta inblandning, till exempel genom privata betallösningar som MasterCard och Visa. Indirekt finns det dock en viktig funktion för centralbankerna, som de privata aktö­rerna inte har löst, nämligen trans­aktionsavveckling eller clearing av överföringar av större belopp mellan olika finansiella institut.

I Sverige hanterar Riksbanken denna funktion genom sin tjänst RIX, som också är kopplad till ECB:s motsvarighet TIPS för att kunna han­tera och verifiera omedelbara stora betalningar, även till utländska ban­ker. Till exempel hanteras samtliga Swish-betalningar genom RIX-TIPS när transaktionen gäller en överfö­ring mellan två olika banker. Sker transaktionen mellan två konton i samma bank hanteras den helt in­ternt av banken. Bankgirot har också en sådan clearingfunktion, utanför Riksbanken, för så kallade massbetalningar som vanligen handlar om i detta sammanhang relativt små belopp.

Att transaktioner mellan olika banker hanteras i ett system som kontrolleras av en centralbank beror på att bankerna behöver vara helt säkra på att transaktionen inte stop­pas på vägen, till exempel genom en konkurs eller av andra orsaker. Den tidigare Riksbankschefen, Stefan Ingves, brukade förklara detta för­hållande med att konstatera att ”ban­kerna litar inte på varandra”, vilket resulterar i att Riksbanken behöver agera säker bank under transaktio­nens genomförande. Det är givetvis en kraftigt förenklad bild, men säger en del om vad det handlar om.

I en kommentar efter ett toppmöte med euroländernas regeringschefer den 13 juli skriver Irlands finansminister och Eurogruppens ordförande, Pascal Donohoe:

”Vi konstaterade återigen att be­talningsbeteendet förändras snabbt och att användningen av kontanter fortsätter att minska. En rad olika mobila betalningslösningar tar nu fart. I avsaknad av en digital euro fortsätter konsumenternas använd­ning av internationella betalnings­metoder att öka. Ju längre vi håller oss vid sidan av, desto svårare blir det för oss att komma i kapp.”

I denna kommentar sammanfat­tas orsakerna till att regeringar och centralbanker världen över agerar för att etablera egna CBDC-lösningar. Man vill helt enkelt ha mer kontroll över de nationella betalningssyste­men, genom centralbankerna och andra relevanta myndigheter, vilket är nödvändigt för att kunna hantera arbetet med finansiell stabilitet på ett bra sätt.

Svaret på den ökande använd­ningen av privata digitala betal­ningslösningar som sträcker sig över nationsgränserna blir allt oftare att ”springa med” utvecklingen och eta­blera digitala centralbanksvalutor, som komplement till befintliga kon­tanter.

För svensk del var Riksbanken ti­digt ute och startade upp ett utred­ningsprojekt 2017, E-kronan. Syftet med det var att utreda och förbereda en etablering av en svensk digital centralbanksvaluta. Projektet kom så långt att man genomförde ett test med en utvecklad teknikplattform för betalningar, men därefter lades det på is 2023. Orsaken till att man inte gick vidare var den rekommen­dation om att inte etablera en digital E-krona som Betalningsutredningen levererade 2023, som ”bedömde” att det inte fanns tillräckliga skäl att gå vidare just då. I stället bevakar Riks­banken den fortsatta utvecklingen av en digital euro som ECB håller på med.

Riksbanken har uttalat att om EU lanserar en digital euro, så kommer behovet av att ha en svensk E-krona att öka, vilket också Betalningsutred­ningen kom fram till. Det betyder att den dag som EU beslutar om att eta­blera och ge ut en digital euro som CBDC, så kan vi förvänta oss att Riks­banken plockar upp sitt E-kronapro­jekt igen.