Skip to Content

Jomsvikingarna var enligt de isländska sagorna ett brödraskap av krigare i 900-talets Norden.
Kultur

En äkta vikingasaga

Vikingarna i Jomsborg, anförda av hövdingen Palnatoke, hölls för de väldigaste härmän och när de drog i härnad återvände de alltid med ärorikt byte. Vad som är historia och vad som är fiktion i denna isländska saga vet man inte, men tack vare denna nya översättning får vi en unik inblick i dåtidens hjälteideal.

Publicerad: 8 juli, 2015, 09:44

  • Svenska

Läs även

Den isländska Jómsvíkingasagan skrevs kring år 1200, finns i flera versioner, och skildrar personligheter, motsättningar och krigståg i 900-talets Norden. Ordet ”saga” är i ett isländskt sammanhang missvisande begrepp för den moderne läsaren, då de flesta isländska sagor huvudsakligen beskriver faktiska historiska händelser.

Jomsvikingasagan anses dock även innehålla en stor del fiktion.

Denna saga uppstod ursprungligen som en muntlig berättelse och händelserna berörs också delvis i andra sagor från samma tid, som Fagrskinna, Heimskringla, Knytlingasagan, Färingasagan och Njáls saga. Jomsvikingasagan – ett klassiskt fornnordiskt äventyr är en ny svensk översättning från isländska av Lars Ingemarsson. Det är över hundra år sedan den senast översatts, då Albert Ulrik Bååth, docent i fornnordisk litteratur, översatte den år 1887. Den nya översättningen utgörs till viss del av en omarbetning av Bååths översättning.

Det är således ett helt nytt verk som nått dagens svenska publik. Det ger en inblick i hur våra förfäder levde och resonerade, men kanske främst i vad de ansåg hedervärt och hjältemodigt.

Sagan handlar bland annat om Sven Tveskäggs konflikt med sin far, kung Harald Blåtand, samt hans samarbete med den fynske hövdingen Palnatoke. Vidare bjuds vi på en skildring av hur Palnatoke erhåller Joms fylke (i nuvarande norra Tyskland) av den vendiske kungen Burislef. Där uppför Palnatoke i rask takt fästningen Jomsborg och de lagar som där skulle gälla vittnar om vikingaideal från denna tid:

”Ingen fick vistas i Jomsborg som sprang undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den som ensam ryggade för två mans angrepp. Varje man som inträdde i förbundet hade att hämnas envar av de andra som om de varit hans bröder. Ingen skulle där väcka tvedräkt mellan andra. Ej heller fick någon där fara med falska rykten eller osannfärdigt pladder.”

I beskrivningen av Jomsborg möter vi för första gången begreppet ”jomsvikingarna”:

”I god fred satt kämparna i Jomsborg och höll sina lagar väl. Varje sommar drog de i härnad till olika länder och vann sig ett ärorikt rykte. De hölls för de väldigaste härmän, och man ansåg att deras jämlikar knappast fanns i den tiden. De var frejdade över hövan och de kallades jomsvikingarna.”

Kapitlen är korta och texten kan ge ett något fragmentariskt intryck, men läsupplevelsen ligger inte främst på litterär nivå, utan på den inblick läsaren ges i den tidiga nordiska historien och hur den beskrevs under sagornas storhetstid. Historiker tvistar om sanningshalten i de händelser som skildras, där vissa rentav menar att både jomsvikingarna och deras fästning Jomsborg är rena påhitt, men genom bokens omfattande och initierade uppsättning fotnoter får läsaren en djupare förståelse för den historiska bakgrunden.

Berättelsens höjdpunkt kan sägas vara det beryktade sjöslaget vid Hjörungavåg på norska västkusten mellan jomsvikingarna och Norges jarl Håkon Sigurdsson. I skildringen betonas ännu en gång deltagarnas stridsduglighet och hårdhet:

”De följde varsin sida och trängde huggande framåt, så att alla vek undan för dem. Åslak var stark och skallig. Han bar ingen hjälm på hjässan, men trots att han flera gånger fick svärdshugg i skallen bet vapnen inte bättre än om man hade klappat till honom med ett valfiskben.”

Jomsvikingasagans stil är korthuggen och i isländsk sagotradition objektiv, där händelser skildras utan att författaren tar ställning till vem som är ond eller god, även om samtidens ideal tydligt framgår. En läsning av denna bok, eller andra sagor från samma tid, ger en välbehövlig påminnelse om vår egen historia och våra förfäders inställning till livet.

Tobias Svensson

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Advent – en tid av hopp och glädje

KULTUR

”EU-kartellen glömmer och förlåter inte”

INTERVJUFörfattaren, tv-regissören och grävande journalisten Guido Grandt har publicerat en ny bok om Jörg Haiders död i oktober 2008. Grandt tror inte på olycksteorin – han är övertygad om att Haider blev mördad.

Världsundergång à la Wilderäng

KULTURLars Wilderäng är författare, bloggare och föredragshållare. Han må i vid mening tillhöra etablissemanget, men han är förhållandevis väl påläst och han har en del kritiska saker att säga om den svenska samtiden. Han debuterade med romanen Midvintermörker (2011) där Ryssland anföll Sverige. Därefter har han skrivit en hel trilogi med sci-fi-inslag där det krisar till sig ordentligt, med Stjärnklart (Massolit förlag, 2014) som första del och följt av Stjärnfall och Stjärndamm (2015-2016). Här bjuds både samhällskritik och underhållning.

”Dalby” runt om i världen

KULTUROrtsnamnet Dalby klingar väldigt nordiskt, och det finns mycket riktigt flera orter i både Sverige, Danmark och ett par i Norge med det namnet. Men det visar sig att Dalby även finns som ortsnamn i andra delar av världen.

O, vad det låter bra!

RECENSIONMånga organisationer, i synnerhet inom det offentliga, ägnar sig allt mer åt floskler, värdegrund och styrdokument kring till exempel jämställdhet och kulturell mångfald. Byråkrati och konsulter tar allt mer plats på bekostnad av kärnverksamheten. Professor Mats Alvesson kal­lar det funktionell dumhet, och menar att det påfallande är hur många smarta människor som ägnar sig åt detta.

Slottsfrun som hämtades av Djävulen

KULTUREnligt legenden drack denna slottsfru blod och galla, var mycket hård mot sina underordnade och fördes till sist av Djävulen själv till helvetet. Det är så man kan summera legenden om Pintorpafrun. Det har berättats om flera olika Pintorpafruar, men de mest berömda är Anna Karlsdotter (Vinstorpaätten) och Beata von Yxkull.

Oden – en arketyp som formar vår samtid

KULTURDen brittiske författaren Richard Rudgley spinner vidare på Carl Gustav Jungs tankar om Oden som en kollektiv arketyp i västvärlden. I boken The Return of Odin förklarar han historiska skeenden med Allfaderns intryck på germanernas sinnelag, men skissar även en tänkbar framtid.

Smilande Limfjordlandet

INRIKESVid färjan i Göteborg står ett gäng med motorcyklar och väntar på att få köra ombord på katamaranen till Frederikshavn. Vi är ett litet gäng arbetskamrater, som ska göra en weekendtur till Jylland. Katamaranen seglar under Göteborgs broar och genom skärgården innan vi kommer ut på öppet hav. Vi sitter ute på däck och tar en öl. Luften är mild för årstiden. Havet ligger blått och stilla. Vita måsar seglar i skyn tillsammans med lite stackmoln.

Gå till arkivet

Send this to a friend