En äkta vikingasaga

Den isländska Jómsvíkingasagan skrevs kring år 1200, finns i flera versioner, och skildrar personligheter, motsättningar och krigståg i 900-talets Norden. Ordet ”saga” är i ett isländskt sammanhang missvisande begrepp för den moderne läsaren, då de flesta isländska sagor huvudsakligen beskriver faktiska historiska händelser.

Jomsvikingasagan anses dock även innehålla en stor del fiktion.

Denna saga uppstod ursprungligen som en muntlig berättelse och händelserna berörs också delvis i andra sagor från samma tid, som Fagrskinna, Heimskringla, Knytlingasagan, Färingasagan och Njáls saga. Jomsvikingasagan – ett klassiskt fornnordiskt äventyr är en ny svensk översättning från isländska av Lars Ingemarsson. Det är över hundra år sedan den senast översatts, då Albert Ulrik Bååth, docent i fornnordisk litteratur, översatte den år 1887. Den nya översättningen utgörs till viss del av en omarbetning av Bååths översättning.

Det är således ett helt nytt verk som nått dagens svenska publik. Det ger en inblick i hur våra förfäder levde och resonerade, men kanske främst i vad de ansåg hedervärt och hjältemodigt.

Sagan handlar bland annat om Sven Tveskäggs konflikt med sin far, kung Harald Blåtand, samt hans samarbete med den fynske hövdingen Palnatoke. Vidare bjuds vi på en skildring av hur Palnatoke erhåller Joms fylke (i nuvarande norra Tyskland) av den vendiske kungen Burislef. Där uppför Palnatoke i rask takt fästningen Jomsborg och de lagar som där skulle gälla vittnar om vikingaideal från denna tid:

”Ingen fick vistas i Jomsborg som sprang undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den som ensam ryggade för två mans angrepp. Varje man som inträdde i förbundet hade att hämnas envar av de andra som om de varit hans bröder. Ingen skulle där väcka tvedräkt mellan andra. Ej heller fick någon där fara med falska rykten eller osannfärdigt pladder.”

I beskrivningen av Jomsborg möter vi för första gången begreppet ”jomsvikingarna”:

”I god fred satt kämparna i Jomsborg och höll sina lagar väl. Varje sommar drog de i härnad till olika länder och vann sig ett ärorikt rykte. De hölls för de väldigaste härmän, och man ansåg att deras jämlikar knappast fanns i den tiden. De var frejdade över hövan och de kallades jomsvikingarna.”

Kapitlen är korta och texten kan ge ett något fragmentariskt intryck, men läsupplevelsen ligger inte främst på litterär nivå, utan på den inblick läsaren ges i den tidiga nordiska historien och hur den beskrevs under sagornas storhetstid. Historiker tvistar om sanningshalten i de händelser som skildras, där vissa rentav menar att både jomsvikingarna och deras fästning Jomsborg är rena påhitt, men genom bokens omfattande och initierade uppsättning fotnoter får läsaren en djupare förståelse för den historiska bakgrunden.

Berättelsens höjdpunkt kan sägas vara det beryktade sjöslaget vid Hjörungavåg på norska västkusten mellan jomsvikingarna och Norges jarl Håkon Sigurdsson. I skildringen betonas ännu en gång deltagarnas stridsduglighet och hårdhet:

”De följde varsin sida och trängde huggande framåt, så att alla vek undan för dem. Åslak var stark och skallig. Han bar ingen hjälm på hjässan, men trots att han flera gånger fick svärdshugg i skallen bet vapnen inte bättre än om man hade klappat till honom med ett valfiskben.”

Jomsvikingasagans stil är korthuggen och i isländsk sagotradition objektiv, där händelser skildras utan att författaren tar ställning till vem som är ond eller god, även om samtidens ideal tydligt framgår. En läsning av denna bok, eller andra sagor från samma tid, ger en välbehövlig påminnelse om vår egen historia och våra förfäders inställning till livet.