Skip to Content

Jomsvikingarna var enligt de isländska sagorna ett brödraskap av krigare i 900-talets Norden.
Kultur

En äkta vikingasaga

Vikingarna i Jomsborg, anförda av hövdingen Palnatoke, hölls för de väldigaste härmän och när de drog i härnad återvände de alltid med ärorikt byte. Vad som är historia och vad som är fiktion i denna isländska saga vet man inte, men tack vare denna nya översättning får vi en unik inblick i dåtidens hjälteideal.

Publicerad: 8 juli, 2015, 09:44

  • Svenska

Läs även

Den isländska Jómsvíkingasagan skrevs kring år 1200, finns i flera versioner, och skildrar personligheter, motsättningar och krigståg i 900-talets Norden. Ordet ”saga” är i ett isländskt sammanhang missvisande begrepp för den moderne läsaren, då de flesta isländska sagor huvudsakligen beskriver faktiska historiska händelser.

Jomsvikingasagan anses dock även innehålla en stor del fiktion.

Denna saga uppstod ursprungligen som en muntlig berättelse och händelserna berörs också delvis i andra sagor från samma tid, som Fagrskinna, Heimskringla, Knytlingasagan, Färingasagan och Njáls saga. Jomsvikingasagan – ett klassiskt fornnordiskt äventyr är en ny svensk översättning från isländska av Lars Ingemarsson. Det är över hundra år sedan den senast översatts, då Albert Ulrik Bååth, docent i fornnordisk litteratur, översatte den år 1887. Den nya översättningen utgörs till viss del av en omarbetning av Bååths översättning.

Det är således ett helt nytt verk som nått dagens svenska publik. Det ger en inblick i hur våra förfäder levde och resonerade, men kanske främst i vad de ansåg hedervärt och hjältemodigt.

Sagan handlar bland annat om Sven Tveskäggs konflikt med sin far, kung Harald Blåtand, samt hans samarbete med den fynske hövdingen Palnatoke. Vidare bjuds vi på en skildring av hur Palnatoke erhåller Joms fylke (i nuvarande norra Tyskland) av den vendiske kungen Burislef. Där uppför Palnatoke i rask takt fästningen Jomsborg och de lagar som där skulle gälla vittnar om vikingaideal från denna tid:

”Ingen fick vistas i Jomsborg som sprang undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den som ensam ryggade för två mans angrepp. Varje man som inträdde i förbundet hade att hämnas envar av de andra som om de varit hans bröder. Ingen skulle där väcka tvedräkt mellan andra. Ej heller fick någon där fara med falska rykten eller osannfärdigt pladder.”

I beskrivningen av Jomsborg möter vi för första gången begreppet ”jomsvikingarna”:

”I god fred satt kämparna i Jomsborg och höll sina lagar väl. Varje sommar drog de i härnad till olika länder och vann sig ett ärorikt rykte. De hölls för de väldigaste härmän, och man ansåg att deras jämlikar knappast fanns i den tiden. De var frejdade över hövan och de kallades jomsvikingarna.”

Kapitlen är korta och texten kan ge ett något fragmentariskt intryck, men läsupplevelsen ligger inte främst på litterär nivå, utan på den inblick läsaren ges i den tidiga nordiska historien och hur den beskrevs under sagornas storhetstid. Historiker tvistar om sanningshalten i de händelser som skildras, där vissa rentav menar att både jomsvikingarna och deras fästning Jomsborg är rena påhitt, men genom bokens omfattande och initierade uppsättning fotnoter får läsaren en djupare förståelse för den historiska bakgrunden.

Berättelsens höjdpunkt kan sägas vara det beryktade sjöslaget vid Hjörungavåg på norska västkusten mellan jomsvikingarna och Norges jarl Håkon Sigurdsson. I skildringen betonas ännu en gång deltagarnas stridsduglighet och hårdhet:

”De följde varsin sida och trängde huggande framåt, så att alla vek undan för dem. Åslak var stark och skallig. Han bar ingen hjälm på hjässan, men trots att han flera gånger fick svärdshugg i skallen bet vapnen inte bättre än om man hade klappat till honom med ett valfiskben.”

Jomsvikingasagans stil är korthuggen och i isländsk sagotradition objektiv, där händelser skildras utan att författaren tar ställning till vem som är ond eller god, även om samtidens ideal tydligt framgår. En läsning av denna bok, eller andra sagor från samma tid, ger en välbehövlig påminnelse om vår egen historia och våra förfäders inställning till livet.

Tobias Svensson

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Svedjeriket Sverige

HISTORIA”Att svedja har varit så vanligt i vårt land sedan urminnes tider och är fortfarande så vanligt”, skrev adelsmannen Schering Rosenhane på 1660-talet, ”att fråga är om icke Svea rike har sitt namn därutav”. Man kan förstås bortse från denna vidlyftiga tolkning av namnet på vårt land, men faktum kvarstår – Sverige har varit ett svedjerike. Svedjebruket har varit oerhört vanligt, sannolikt ända sedan förhistorisk tid fram till mitten av 1800-talet. De sista svedjorna tändes under andra världskriget.

Ales stenar – en svensk världs­attraktion från bronsåldern

INRIKESRECENSION: Amatörforskaren Bob G Linds undersökningar av Ales stenar visar att stensättningen mycket sannolikt är äldre och har haft en annan funktion än vad som hävdats. De arkeologiska och astronomiska bevisen tyder på att detta fornminne snarare är en solkalender och solur från bronsåldern och inte en skeppssättning från järnåldern. I boken Ales stenar – en världsattraktion från bronsåldern jämför Lind de astronomiska kunskaperna hos bronsålderns skandinaver med de antika egyptiernas.

Civilisationernas kamp 1627

RECENSIONDet är välkänt att nordiska sjöfarare under vikinga­tiden gav sig ut på handels- och plundringståg, i­bland så långt bort som till Särkland, det vill säga saracenernas land, de arabiska länderna. Mindre känt är att nordafrikanska, muslimska sjörövare under århundraden gjorde Medelhavet otryggt och ända in på 1800-talet genomförde räder mot Europas kustområden i syfte att plundra och förslava. Vem vet i dag att inte ens ett så avlägset land som Island förskonades från denna sorts våld?

Ernst-Hugo Järegård – en udda figur i finkulturens salonger

KULTUREn Armanibesatt klädsnobb som skildrade mänsklig­hetens skuggsidor på alla samhällsnivåer. För många är Ernst-Hugo Järegård en av Sveriges största skådespelare och han fick också en brokig karriär kantad av kalkonfilmer, Dramatenuppsättningar och skräckskildringar. Men trots att han älskade att stå i centrum plågades han av ångest och sömnsvårigheter.

Yvigt om Sverige från en utlandssvensk

RECENSIONYlva Binder var länge utlandssvensk, och kan därför relatera till både hur Sverige har förändrats från hur hon minns det, men även jämföra med andra länder. Hennes Good Morning Sweden är skriven på engelska och man kan därför utgå ifrån att hon vill beskriva sitt arma land för en internationell publik, men samtidigt känns många problembeskrivningar främst relevanta för någon som bor i Sverige.

Den sista måltiden som blev en början, Om nattvarden, dess symboler och betydelse

PÅSKENNattvarden, som även är känd som den sista måltiden, instiftades av Jesus från Nasaret kvällen innan han fängslades och sedan dess har denna symbolrika rit varit en central del inom den kristna tron. Sättet nattvarden firas på varierar dock bland dagens kristna.

Vikingakvinnorna som reste

INRIKESMånga vikingakvinnor följde sina män på resor. De slog sig ner på olika platser och bildade familjer. De flesta är anonyma, men det finns några som omnämns vid namn. Både i den isländska sagodiktningen och i runristningar.

Thor Modéen – den tragiske komikern

KULTURTa en sup och var som en människa. Det tyckte den bullrige komikern som bötfälldes av ordningsmakten och inlett sin karriär med att få sparken efter att ha lagt häftstift på sin chefs stol. Thor Modéen levde fort och dog ung, innan den rock’n’roll-myten ens dykt upp.

Gå till arkivet

Send this to a friend