Skip to Content

Jomsvikingarna var enligt de isländska sagorna ett brödraskap av krigare i 900-talets Norden.
Kultur

En äkta vikingasaga

Vikingarna i Jomsborg, anförda av hövdingen Palnatoke, hölls för de väldigaste härmän och när de drog i härnad återvände de alltid med ärorikt byte. Vad som är historia och vad som är fiktion i denna isländska saga vet man inte, men tack vare denna nya översättning får vi en unik inblick i dåtidens hjälteideal.

Publicerad: 8 juli, 2015, 09:44

  • Svenska

Läs även

Den isländska Jómsvíkingasagan skrevs kring år 1200, finns i flera versioner, och skildrar personligheter, motsättningar och krigståg i 900-talets Norden. Ordet ”saga” är i ett isländskt sammanhang missvisande begrepp för den moderne läsaren, då de flesta isländska sagor huvudsakligen beskriver faktiska historiska händelser.

Jomsvikingasagan anses dock även innehålla en stor del fiktion.

Denna saga uppstod ursprungligen som en muntlig berättelse och händelserna berörs också delvis i andra sagor från samma tid, som Fagrskinna, Heimskringla, Knytlingasagan, Färingasagan och Njáls saga. Jomsvikingasagan – ett klassiskt fornnordiskt äventyr är en ny svensk översättning från isländska av Lars Ingemarsson. Det är över hundra år sedan den senast översatts, då Albert Ulrik Bååth, docent i fornnordisk litteratur, översatte den år 1887. Den nya översättningen utgörs till viss del av en omarbetning av Bååths översättning.

Det är således ett helt nytt verk som nått dagens svenska publik. Det ger en inblick i hur våra förfäder levde och resonerade, men kanske främst i vad de ansåg hedervärt och hjältemodigt.

Sagan handlar bland annat om Sven Tveskäggs konflikt med sin far, kung Harald Blåtand, samt hans samarbete med den fynske hövdingen Palnatoke. Vidare bjuds vi på en skildring av hur Palnatoke erhåller Joms fylke (i nuvarande norra Tyskland) av den vendiske kungen Burislef. Där uppför Palnatoke i rask takt fästningen Jomsborg och de lagar som där skulle gälla vittnar om vikingaideal från denna tid:

”Ingen fick vistas i Jomsborg som sprang undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den som ensam ryggade för två mans angrepp. Varje man som inträdde i förbundet hade att hämnas envar av de andra som om de varit hans bröder. Ingen skulle där väcka tvedräkt mellan andra. Ej heller fick någon där fara med falska rykten eller osannfärdigt pladder.”

I beskrivningen av Jomsborg möter vi för första gången begreppet ”jomsvikingarna”:

”I god fred satt kämparna i Jomsborg och höll sina lagar väl. Varje sommar drog de i härnad till olika länder och vann sig ett ärorikt rykte. De hölls för de väldigaste härmän, och man ansåg att deras jämlikar knappast fanns i den tiden. De var frejdade över hövan och de kallades jomsvikingarna.”

Kapitlen är korta och texten kan ge ett något fragmentariskt intryck, men läsupplevelsen ligger inte främst på litterär nivå, utan på den inblick läsaren ges i den tidiga nordiska historien och hur den beskrevs under sagornas storhetstid. Historiker tvistar om sanningshalten i de händelser som skildras, där vissa rentav menar att både jomsvikingarna och deras fästning Jomsborg är rena påhitt, men genom bokens omfattande och initierade uppsättning fotnoter får läsaren en djupare förståelse för den historiska bakgrunden.

Berättelsens höjdpunkt kan sägas vara det beryktade sjöslaget vid Hjörungavåg på norska västkusten mellan jomsvikingarna och Norges jarl Håkon Sigurdsson. I skildringen betonas ännu en gång deltagarnas stridsduglighet och hårdhet:

”De följde varsin sida och trängde huggande framåt, så att alla vek undan för dem. Åslak var stark och skallig. Han bar ingen hjälm på hjässan, men trots att han flera gånger fick svärdshugg i skallen bet vapnen inte bättre än om man hade klappat till honom med ett valfiskben.”

Jomsvikingasagans stil är korthuggen och i isländsk sagotradition objektiv, där händelser skildras utan att författaren tar ställning till vem som är ond eller god, även om samtidens ideal tydligt framgår. En läsning av denna bok, eller andra sagor från samma tid, ger en välbehövlig påminnelse om vår egen historia och våra förfäders inställning till livet.

Tobias Svensson

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Kräftor i sommaraftonen

KULTUR OCH TRADITIONAtt tända lyktor och tillsammans äta kräftor med dill och västerbottenpaj i augustikvällen är en utbredd och omtyckt tradition här i Sverige. Vad som däremot inte är så känt är att kräftor har ätits i Sverige sedan slutet av 1560-talet, men att kräftskivor i vår bemärkelse endast har hållits sedan 1900-talets första årtionden.

Rutger Hauer död

KULTURVi nåddes nyligen av budet att den internationellt kände skådespelaren Rutger Hauer lämnat oss. Han föddes i januari 1944 och avled den 19 juli 2019 och blev alltså 75 år. Under 1980-talet gjorde han intryck i filmer som Blade Runner, Ladyhawke och Liftaren. Han fick roller både som skurk och hjälte och gjorde ett ganska stort intryck som ”en något udda Hollywoodstjärna”.

Bjärehalvön, ett sommarparadis

RESMÅLUppifrån åsen ser vi ut över det kulliga landskapet. Ängar och hagar inramas av lövträdsridåer. Kossorna betar lojt den frodiga grönskan. Den smala asfaltvägen slingrar sig mjukt och smidigt som en orm genom landskapet. Norrut ser vi Laholmsbukten, som denna vackra sommardag lyser blå tack vare himlen. I väster sticker det vita kyrktornet i Hov upp över trädtopparna. Ett rådjur i sädesfältet springer förskräckt mot närmaste dunge.

Panteon – Fascinerande idéroman

KULTUREn tämligen nyutgiven fantastikroman tar med sig läsaren på en resa hon sent ska glömma. André Iskra Jönsson, känd från sajten Motpol, har i Panteon (Books on Demand, 2017) skapat en sällsamt fascinerande gobeläng av idéer, händelser och karaktärer. Romanen ger kanske prov på en del typiska nybörjarfel, men det är egentligen inte så det stör. Nya Tiders recensent känner sig positivt utmanad av detta verk. Undrens tid är inte förbi; man kan som läsare fortfarande bli glatt överraskad, även av debutromaner.

Donald Trump i svensk media

KULTURDonald Trump har varit kontroversiell i svensk media sedan han påbörjade sin kampanj för att bli USA:s president. Nu har författaren Michael Nystås analyserat hundratals tidningsartiklar och inslag i radio och tv, där han metodiskt kartlägger Trump-fientligheten. ”Det är hög tid att nyansera bilden av USA:s president”, skriver han, och vill varna allmänheten för att låta sig luras av en agendadrivande journalistkår.

Gatukonstnären Dan Park: Kulturen som globalismens vapen

KULTURGlobalism är centralisering av ekonomisk och politisk makt till global nivå. Det är en pågående process där det nationella självbestämmandet successivt förs över till internationella organ, till exempel EU och FN. Denna process, som sker och har skett med ett litet steg i taget, innebär att en liten global maktelit har fått allt mer makt på bekostnad av den nationella suveräniteten och demokratin. Detta skriver gatukonstnären Dan Park.

Spökenas berömda hus, om spökerierna i Borgvattnets prästgård

RESMÅLBorgvattnets prästgård i Jämtland, som byggdes 1876, är Sveriges mest berömda spökhus som sedan år 1947 varit rikskänt för sina osynliga inneboende efter att prästen Erik Lindgren talat ut om sina upplevelser. Han installerades som präst i Borgvattnet 1945 och förevigade sina upplevelser i anteckningar. Prästgården är i dag ett vandrarhem och hit reser tusentals människor för att bli skrämda.

Überfolk – Music For Nations

MUSIKDuon Überfolk består av sångerskan Cat Weiss och musikern George Burdi. Burdis engagemang har alltid haft en spirituell ådra och hans andligt etniska övertygelse lyser igenom även här. Han är mest känd för att ha spelat i metalbandet RaHoWa (Racial Holy War) på 1980-talet, men har nu, över 30 år senare, börjat spela neofolk som är tänkt att låta storslagen, men missar målet.

Gå till arkivet

Send this to a friend