Ute i den grönskande naturen, stående till vänster om ett större hus i trä, står en ung kvinna med en katt i famnen. I bakgrunden kan man ana lövträd och himlen är klar. Detta är en beskrivning av ett av de många fotografier som togs av Edith Södergran.

I boken Som en eld över askan: Edith Södergrans fotografier konstaterar Agneta Rahikainen i kapitlet ”Edith Södergran och kameran” att de fotografier som finns bevarade sannolikt togs under åren 1910–1917.

Rahikainen nämner även att Edith Södergran hade, under sin sista vinter i livet, bränt ”alla brev hon hade fått och de flesta av sina diktmanuskript”. Rahikainen återger också förklaringen till varför Södergran gjorde detta: I ett brev hon skrev till författaren Elmer Diktonius klargör hon ”att hon inte ville lämna något åt ’likmaskarna som skriver biografier’.”
Till följd av att hon brände så många brev och manuskript blir hennes bevarade fotografier betydande då de kan ses som inblickar i hennes liv och vardag.
Även Rahikainen noterar detta i sitt kapitel: ”När man ser på dem [Södergrans fotografier] är det som att betrakta hennes värld genom ett nyckelhål”. Detta nyckelhål blir betydande då så lite skriftlig dokumentation finns bevarad idag.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.