”Och sedan nu Nordlund kommit för rätta
Sturskhet mod [mot] han endast vill sätta.
Han ångrar sig ej, han säger, ett grand,
Skulle gärna till mord åter höja sin hand.”
Så lyder en av verserna i skillingtrycket Mälaredramat: En sångbar berättelse om de gräsliga ogerningarna å ångbåten ”Prins Carl” som gavs ut år 1900. De sista verserna i detta skillingtryck är påtagligt präglade av undran och en av dessa inleds med:
”Den mannen han är och förblifver en gåta.
Mänskligt att döma, borde han gråta”.
Orsakerna till denna förundran över Johan Filip Nordlund (1875–1900), som den 17 maj 1900 brutalt mördade fem personer och skadade åtta på ångbåten Prins Carl, var dels för att han inte visade någon ånger och dels för att han inte kommit från ett dysfunktionellt, olyckligt hem. Detta väckte på allvar frågan om huruvida brottslighet verkligen alltid har något med arv och miljö att göra.
Johan Filip Nordlund och hans brottsliga historia
Johan Filip Nordlund hade dock inget fläckfritt förflutet. Enligt honom själv hade han börjat stjäla redan i elvaårsåldern. Han uppger dock att han försökt arbeta hederligt vid först ett sågverk och sedan vid en sulfatfabrik, men förlorade snart jobbet på fabriken efter att det visat sig att han förfalskat en räkning. Efter det började Nordlund stjäla hästar och den ”19 september 1891 dömde häradsrätten mej till straffarbete i fyra månader för stöld av kreatur som gått på bete ute å mark, som det stod i domskälen. Redan samma kväll skjutsades jag till Gävle och togs in på cellfängelset”. Detta var första gången han straffades för något brott.
Efter fängelsetiden levde Nordlund ett kringflackande liv. Han berättar själv om hur han tjänade pengar genom att stjäla får som han sedan ”slaktade och sålde”. Han sålde även hästmanar och hästsvansar som han skurit av ”ungefär 80 hästar som till hörde olika bönder i Villands härad.” Han skar dock av manarna och svansarna ”så tätt att djuren varit utmattade av blodförlust”. Han noterade lätt roat att detta väckte stor vrede bland bönderna och var stolt över tidningsskriverierna som följde. Han greps dock snart igen efter flera stölder och satt fängslad 1892–95.
Kort efter att ha blivit frigiven 1895 hamnade han i fängelse på nytt för stöld och avtjänade sitt straff på fängelset Långholmen i Stockholm från januari 1896 till april 1900. Långholmens fängelsechef Carl Ludvig Palm var dock av åsikten att Nordlund aldrig borde ha släppts fri och uppger själv att han varnade ”detektivpolisen när Nordlund släpptes.”
Under sin tid på Långholmen hade Nordlund anlagt en eldsvåda i sin egen cell i syfte att ta livet av sig, men skall ha gripits av panik istället. Händelsen uppfattades som mordbrand, vilket ledde till att Nordlunds straff förlängdes.
Om den här händelsen kommenterade fängelsechef Palm på följande sätt i sitt bidrag till debatten som följde massmordet på Prins Carl:
”Denna feghet är typisk sådana som Nordlund! Okänslighet för andras liv och lidande kombineras ofta med en otrolig rädsla för fysisk smärta.”
Fängelsechefen noterade även att Nordlund var ”av sällsynt lömsk och kallblodig natur”. Nu var denne brottsling fri på nytt och skaffade sig två revolvrar.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
