Sanna Hill med Hatune Foundation i Irak: En resa i krigets brutala verklighet

Den gröna vägskylten blänkte i solen. Mosul, Islamiska statens starkaste fäste i Irak. Staden har kontrollerats av terrorgruppen sedan 2014, en stad som varje person med rätta undviker. För att komma till bergen i Sinjar, via den kurdiskdominerade staden Dohuk, måste vi dock passera det fruktade området. Bilen vi åker i har hål i golvet, dörren får man hålla i så att den inte öppnar sig under färd. Man kan inte låta bli att fundera vad som skulle hända om vi får motorstopp. Till vänster om mig tornar berg upp sig. Lastbilar med olja åker ut från Mosul.

Syster Hatune påpekar vikten av att inte dra till sig någon uppmärksamhet, särskilt inte när vi passerar kontrollstationerna. Rykten sprider sig fort, och någon kanske känner någon som sympatiserar med Islamiska staten, och då blir hemresan mindre angenäm. Något ironiskt är dock att syster Hatune själv vevar ned rutan med ett decimeterstort träkors runt halsen.

Bergsstaden Sinjar

Vi passerar Mosul utan problem och spenderar natten hos en kristen familj i Dohuk innan vi ger oss av mot sönderbombade gränsstaden Sinjar. I staden skedde en massaker för två år sedan, när den strategiskt viktiga staden intogs av Islamiska staten som slaktade civila, planterade minor och sprängde sönder stadens kyrka och stadskärna. Flera tusen personer från den jezidiska minoriteten miste livet, man talar om mellan 4 000 och 5 000 personer.

Ett par månader tidigare hade den kurdiska militären Peshmerga hjälpt jeziderna att ta tillbaka staden tillsammans med kurdiska YGP och PKK. Islamiska staten har dock inte velat släppa greppet om staden och de kringliggande områdena, och strider har förts i området sporadiskt sedan dess. En av dem som var med och slogs i Sinjar var svenske Tony, som jag några månader senare besökte i staden Daquq. Han tillhör Peshmergas frivilligstyrka.

Att ta sig in i Sinjar var inte det lättaste. Syster Hatunes främsta mål med resan upp var att ta med förnödenheter till de många jezidiska familjer som sitter fast i flyktingläger i de kyliga bergen. För detta behövde hon tillåtelse att köra in med en stor lastbil, och i kontrollstationen innan Sinjar ställde man frågor. Visste syster Hatune om faran med att åka dit? Om hon är kristen nunna, varför vill hon då riskera livet för att hjälpa en minoritet med en annan religionstillhörighet? Vad finns det i lastbilen? Efter en timme fick vi dock passera.

Vi var glada, vägen var öppen, vi var på väg. Vår förare, Falah, var en tystlåten man, allvarligt lagd och broder till en jezidihjälte som stridit mot IS och vunnit. Falah skruvade upp den arabiskinfluerade musiken i bilen, syster Hatune skrattade och vevade ned rutan. Synen som mötte oss var dock inte en munter sådan. Vi kantades av minor, som hade märkts ut med röda pinnar. Ingen byggnad var intakt. Jag kunde se krigsscenerna utspela sig i mitt huvud – soldater som skrek, tog skydd bakom en fasad, såg sina kamrater bli sårade och dödade. Order som gavs, vapen som avfyrades. Krigets brutala verklighet.

– Från det där berget kastade sig 20 jezidiska unga kvinnor ut mot sin död. De klarade inte av våldtäkterna längre, sa vår chaufför och pekade. Berget var vackert, högt och täckt av morgonsolen. Att den här vackra platsen hade blivit skådeplatsen för så mycket ondska och sorg tycktes ofattbart.

Vi stannade bilen. Hälsade på några soldater. En av dem kom fram till syster Hatune och visade ett svårläkt sår på huvudet. Förmodligen ett resultat av Islamiska statens kemiska vapen. Hatune gav soldaten en tub med kortisonsalva. Här kunde jag ta av mig slöjan, vinden svalkade. Det var kyligt uppe i bergen.

Flyktingläger på bägge sidor om oss. Vi hade åkt några kilometer upp för bergskedjan, barn sprang vid sidorna och vinkade till oss. På nätterna blev det minusgrader, och i tälten blev det kallt. Därför hade Hatune packat lastbilen full av extra varma filtar, tillsammans med tvättmedel och tvål. Barnen lekte glatt med kartongerna som tvålarna hade legat i. Skratten ekade i bergen.

Vi blev inbjudna att äta tillsammans med Falahs broder, hans livvakt och soldater. Med benen i kors satte vi oss på marken – i dag hade jeziderna slaktat ett lamm så att vi skulle få något extra gott att äta. De jezidiska soldaterna pockade fram sina cigaretter efter maten, drog ett bloss och började prata om Europa. De tyckte att det var lustigt att vi inte kontrollerade vilka vi släpper in i landet, och undrade varför vi släpper in faran när de kämpar mot den varje dag. Förstod vi inte vad som skulle hända om grupper likt Islamiska staten skulle växa sig starka i de europeiska städerna? Samtidigt passade man på att ge en känga åt USA, som man menade ”spelar på bägge sidor” i kriget för att hålla igång en konflikt man ser som ekonomiskt fördelaktig.

Massgravar och förstörd stadskärna

Vår chaufför ville visa oss stadskärnan. Det var en surrealistisk syn, alla byggnader var sönderbombade, barrikaderna var kvar och däck låg vid vägarna. Ingen civil bor kvar, istället rör sig soldater på gatorna, äter mat på plaststolar vid en bombad byggnad som fick fungera som kök. Framför oss, kanske sex kilometer bort, ser vi svart rök stiga mot skyn. Islamiska staten hade skickat in en bomb, troligen en kemisk sådan, en timme tidigare.
Falah sa åt oss att vara tysta. Vi befann oss precis vid frontlinjen mot IS, och passerade jezidernas fästningar där de höll span.

Vi stannade bilen vid en stor byggnad som tidigare hade tjänat som badhus. Här hade 400 kvinnor och barn gömt sig när IS intog staden. De som vägrade konvertera på plats dödades. Delar av huvuden och hår stack upp ur den gräsbeklädda marken. Vi åkte till en annan massgrav två kilometer bort. Tankarna som for genom huvudet var hur viktigt det är att kämpa för det goda i tider av vidrig ondska, att det onda först kan segra när goda män inte gör någonting. Falah blev otålig, om vi bli påkomna av fel personer skulle vi sluta våra dagar som personerna i massgraven.