Tidigare i år skrev jag om ett svenskt litterärt verk som kunde kallats konservativt, P. D. A. Atterboms Lycksalighetens ö (”Lycksalighetens ö – den svenska litteraturens största idédikt”, NyT v.24/2022). Ett utländskt arbete som möjligen skulle kunna placeras i samma kategori är Giueseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden (”Il Gattopardo”, 1959). Lampedusas verk om en siciliansk furstes svårigheter att finna sig till rätta under det italienska enandet är en återkommande referenspunkt, när det gäller att exemplifiera en konservativ livshållning. Samtidigt är det inget entydigt verk, inget manifest för konservativa politiker, utan ett mångtydigt verk som öppnar upp sig i många olika riktningar.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
