Skip to Content

Miljöpartiet var en gång ett jordnära parti som brydde sig om sin hembygd. Nu är det dock mångkultur, islamism och innerstad som gäller för partiet, menar veckans debattör. På fotot språkrören Gustav Fridolin tillsammans med Isabella Lövin på Pridefestivalen 2015. Foto: Nya Tider
OPINION: JONAS SERNEHOLT

Ett grönt parti som offrade miljön för islamismen

PappersupplaganNya Tider v. 14

Jonas Serneholt lämnade Miljöpartiet i augusti 2017. Han hade då hunnit vara aktiv i partiet i två decennier och har sett dess ideologiska förändring på nära håll. Borta är de idealister som klädda i yllekofta förespråkade en återgång till ett naturnära liv. Nu är det innerstad och islamism som gäller, menar Serneholt, och återger en del anekdoter från sin tid i partiet.

Publicerad: 4 april, 2018, 13:38

  • Svenska

Läs även

En gång i tiden, närmare bestämt år 1981, bildades Miljöpartiet av ett gäng idealister. Det var miljökämpar, fredsaktivister, gröna-vågare, antroposofer och andra. Vad de stod för var i grunden trots allt sunt: Nedrustning från både Natos och Sovjets sida, ett slut på utsugningen av jordens ändliga resurser, jämställdhet mellan kvinnor och män där man verkligen också menade just det: lika villkor och ökad frihet för kvinnor.

Men hur kunde Miljöpartiet, namnet till trots, så fullständigt spåra ur och bli en partimaskin uppfylld av motsägelser? Det blev en tummelplats för vänster- och marknadsliberaler, extremfeminister och islamister. Det sistnämnda har gått så långt att M:et i partinamnet inte längre syftar på sin ursprungliga betydelse, utan snarare betyder Muslimska partiet.

Under cirka 20 år var MP en del av min vardag. Förutom att jag var en medlem bland andra bestod mitt engagemang av att vara förtroendevald i min hemkommuns fullmäktige från 2006 fram till augusti 2018, politisk sekreterare på lokalavdelningens kansli, att periodvis agera representant i regionala organ, samt att då och då åka på diverse kongresser, där sannerligen ett och annat kunde sägas vid kongressmiddagarna… Nåväl, något som var vackert blev stegvis mer och mer fel.

Det som från början lockade mig med MP var deras allmänna livssyn med en naturnära livsstil som mål, och sant är att många aktiva miljöpartister på den tiden faktiskt praktiserade sina livsideal i verkligheten. En sak som Bonnierägda tidningars liberala ledarskribenter ondgjorde sig över var till exempel att det inom MP fanns strömningar som lutade åt det hembygdsromantiska hållet.

Jag hade redan då förstått att en naturtillvänd livssyn passade bra med en sund patriotism. Nu var väl inte patriotismen någon bärande tes inom MP, det skyltade man inte öppet med, men det fanns ändå under ytan hos många aktiva partimedlemmar. Men det var då det.

De medlemmar som öppet vädrat nationella uppfattningar har inget inom dagens ”moderna” MP att hämta. Antingen har de under glåpord och tillmälen uteslutits under förnedrande former, eller också har de i tysthet hoppat av.

För att åskådliggöra hur islamism och feminism inom MP ingått en ohelig allians ska jag försöka fånga situationen i en fiktiv prioritering. Om vi föreställer oss att en kommun i slutet på 1990-talet hade haft att ta ställning till i fall muslimska kvinnor skulle få separata badtider och rätten att bära burkinis i simhallar och på badstränder, eller om kommunen skulle upplåta en strand till naturister, vågar jag gissa hur MP skulle ha röstat då.

I en sådan prioriteringssituation hade de gröna tveklöst stöttat naturisterna. Detta hade inte varit särskilt konstigt ur det dåvarande, gröna perspektivet. De som då fortfarande dominerade MP var före detta gröna-vågare eller åtminstone lärjungar till desamma, och de hade utan överdrift mer gemensamt med naturister än islamister. I dag hade MP gjort en motsatt prioritering, tro mig!

Islamismen har som bekant visat sig på många olika sätt inom MP, både genom att man aktivt vill ha den muslimskt färgade mångkulturalismen som överordnad ideologi i samhället, men också internt på att partiet infiltrerades ju mer tiden gick.

Sakta men säkert började jag inse att många som i ena stunden var miljöpartister strax därefter kunde dyka upp i diverse islamistiska förbund. Under kongresserna varvades nu också kritstrecksrandiga kavajer med muslimska kaftaner och hijaber.

Några yllekoftor eller andra kläder modell antroposof eller skogsmulle var inte längre önskvärda. Nu skulle partiet dels attrahera nya, muslimska invandrargrupper, plus bli mer attraktiva för sossar och ”nya” moderater.

Ibland kan kombinationen av islamist- och feministvurmandet ta sig rent tragikomiska uttryck. Minns en kongress­middag då en ganska överförfriskad dam rakt över bordet började prata engagerat och vilt om hur glad hon var för att hennes dotter hade hittat en arabisk man, att dottern hade konverterat till islam.

Ja, allt kändes bara så berikande – hon var uppenbart exalterad över att ha lyckats kombinera islamismen med sin avsky för svenska män. Hon förklarade: ”Svennekillarna är ju ändå så jävla mesiga och klent utrustade också, he he”! Vad jag vet fanns ingen journalist närvarande som hörde hennes utläggning, men det var ju ändå ett budskap som journalister brukar instämma i.

Ju mer åren gick och ju mer erfarenhet jag fick av MP på alla de plan jag jobbade, desto starkare blev känslan av att jag inte skulle stanna där för evigt. Mångkulturalismen var som sagt överordnad allt annat, och till och med Nato började bli populärt. Och ve den som vågade ifrågasätta huruvida Ryssland var en dum och farlig ockupationsmakt på Krimhalvön eller inte.

Under en sejour på hotell Hilton, där bland annat riksdagsledamöterna kunde frågas ut av lokalavdelningsfolk, lyfte jag just Krimfrågan. Ni skulle ha upplevt hur förbannad och hysterisk den dåvarande utrikespolitiska talespersonen Pernilla Stålhammar blev. Där ifrågasatte man alltså något som var heligt. Västs hela etablissemangs trovärdighet tycktes vila på fröken Stålhammars axlar, och hon blev en rasande tigrinna.

Även på den lokala nivån kunde det förekomma intriger. En av de dåvarande höga potentaterna inom lokalavdelningen var inte särskilt förtjust i att det åtminstone i början gick bra för mig och att jag hade ambitioner för framtiden.

Att komma med gliringar må väl vara en sak, men när jag avslöjade att han använde partikansliet som sitt privata sup-krypin blev det värre repressalier. Då skulle jag plötsligt bara få ett halvårs anställning i taget, trots att det var emot lagen. Nåja, det greppet föll de skyldiga själva på till slut.

Det som nog ändå blev droppen för mig, var att den lokala styrelsen behagade ge mig en skriftlig varning för att jag i en debattartikel i Dagens Samhälle hade kritiserat rikspartiledningen för deras krypande inför sossarna.

Detta var ännu ett av många oroande tecken inom partiet, nämligen att tystnadskulturen bredde ut sig över organisationen. Att ifrågasätta den i partiet helgonförklarade ikonen Gustav Fridolin var en dödssynd. Uppriktigt sagt var det annars inga andra förutom styrelsen och kommunalrådet som förstod sig på varför jag skulle få en varning för att jag kritiserade partiledningen.

Många bäckar små hade nu blivit en stor, brusande flod, och jag förstod att det bara var en tidsfråga innan mina år i MP skulle få ett slut – och vilket slut det blev!

Att delta i diskussionstrådar kan vara en riskabel affär i dagens Sverige, särskilt om man säger vad man tycker om folkgrupper som anses heliga. Nej, svenskar kan man spy galla över, det är helt lagligt. Somalierna däremot är oantastbara, vaktar man inte sin tunga kan man till och med ha lyckan att både medier och justitia dömer en. Och MP och jag ingick definitiv skilsmässa.

Förutom att jag nu är en fri människa och dessutom kan stå och titta på hur MP mer och mer går kräftgång, kan jag med tillfredställelse konstatera en annan sak: Vad rättsväsendet och mainstreammedierna ansåg vara ett brott från min sida, betraktas på rakt motsatt sätt av en förkrossande majoritet av de människor jag mött efter höstens kalabalik.

Jag hoppas att detta svider ordentligt för etablissemangskreaturen, och när det blåser storm är det ju också lätt att se vilka som är riktiga vänner och vilka som kan bli nya dito. De som fnös och tog avstånd på grund av min uppfattning om den muslimska massinvandringen var kort sagt inga riktiga vänner.

Jonas Serneholt

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Anders Lindh

    Stiligt skrivet Jonas! Intressant att få en liten inblick i hur Muslimpartiet det Gröna fungerar internt, även fast jag nog redan visste hur det stod till!

  • steffenc

    Tack, mycket intressant läsning. Ju fortare detta parti åker ur riksdagen, desto mer hopp om framtiden.

  • latmask

    Jag tackar Serneholt för beskrivningen av MP inifrån. Det styrker mig i tron att man ska lyssna på avgående politiker. De behöver få tala ut efter åren av tystnad inne i partiet.
    Men, Jonas; tror du inte att det är mer eller mindre likadant inom andra partier? När kommer t ex nästa SD-politiker att emigrera till Ungern för att de känner sig säkrare där?

  • RollingHand

    Det är lättare at bli Stor Fisk i en liten damm, än stor fisk i en Stor Damm….
    (mp) har idag helt spårat ur just pga ovanstående…

  • lisa a

    Bra skrivit. Muslimpartiet (MP) kanske inte åker ut om alla moskéer slår ihop sig dock som de brukar göra? Till slut om 20 år har de majoritet i riksdagen? Nog säkrast att de åker ut redan nu då?

Expressen och konsten att fuska med rubriker

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETExpressenkrönikören Fredrik Sjöshult vill påskina att invandringen inte har något samband med gängbrottsligheten genom att citera polisens siffror om att ingen av de kriminella gängledare man har under uppsikt är nyanländ. Det enda han lyckas visa är att invandringen var en katastrof för Sverige redan innan migrationsvågen 2015. Hundra procent av gängledarna har nämligen utländsk bakgrund.

SYRIEN: Aleppo säkrat efter regeringsseger

INRIKESOmrådena kring Syriens tidigare finanscentrum Aleppo har befriats efter en blixtkrigsliknande syrisk offensiv där, som tvingade islamisterna att fly hals över huvud. Internationella flygplatsen har nu öppnat efter att ha varit stängd i nästan åtta år. Trump försökte efter ett telefonsamtal med Erdogan, som han prisade, att sätta press på Syrien och Ryssland att avbryta offensiven mot terroristerna i Idlib. Moskva har helt avfärdat dessa utspel från Washington och Ankara. Situationen är nu så pressad för terroristerna i al-Qaida att Turkiet inte längre har tid att dölja vapenleveranserna till dem, som nu sker helt öppet.

Agenda 23 februari 2020 – ”Operation Dimridå”

KRÖNIKASom om det var en ödesfråga för hela landet, tas de sjunkande opinionssiffrorna för Stefan Löfven och hans parti upp i Agenda. Det är precis så här det går till hos etablissemangets mediehus. Nu beställer S-aktivister kraftfulla åtgärder av sina trogna drabanter. Det är bråttom.

Sveriges överlevnad kräver skalpellhand!

KRÖNIKAKenneth Sandberg arbetade under 1990-talet på Statens Invandrarverk, det som i dag bytt namn till Migrationsverket. Han såg redan då det ohållbara i utvecklingen och larmade genom inlägget i dagspressen om situationen. Resultatet var att han fick sparken från sitt jobb. Nu summerar han utvecklingen sedan dess och föreslår vad som måste göras.

Kritisk forskarrapport: Dubbla signaler skapar oreda i migrationspolitiken

INRIKESDubbla signaler som skapar oreda i migrationspolitiken. Det är det beska omdömet som det svenska, politiska etablissemanget får i en färsk rapport från Delmi, Delegationen för migrationsstudier, som släpptes den 4 februari. Rapporten handlar om att ett fåtal av de asylsökande som fått avslag i praktiken återvandrar, men tar även upp de olika undantag som ger vissa grupper som fått nej ändå möjlighet att stanna i Sverige. Författaren menar att det just nu i huvudsak är Miljöpartiet som bidrar till de senaste årens dubbla signaler och oreda.

När ett hedrande av oskyldigas död känns ruttet och falskt

KRÖNIKADen 13 februari 2020 var det 75 år sedan terrorbombningarna av den tyska kulturstaden Dresden inleddes av både britter och amerikaner i andra världskrigets slutskede. Staden, som hittills hade klarat sig från att bombas till ruiner, utsattes nu för en av andra världskrigets värsta bombkatastrofer. Hela den gamla stadskärnan brann ner, och tiotusentals oskyldiga tyska liv offrades.

Kulturdebatt: Musiken och eliten

INRIKESJust nu pågår Melodifestivalen, SVT:s mest populära program. Cirka tre miljoner svenskar bänkar sig framför programmet på lördagkvällarna. Vi bad musikern Fredrik Larson skriva om detta fenomen i svensk kultur, hur det hela började och vad det utvecklats till.

Kommunernas situation avslöjar lögnerna

KOMMENTAR

Gå till arkivet

Send this to a friend