Skip to Content

Miljöpartiet var en gång ett jordnära parti som brydde sig om sin hembygd. Nu är det dock mångkultur, islamism och innerstad som gäller för partiet, menar veckans debattör. På fotot språkrören Gustav Fridolin tillsammans med Isabella Lövin på Pridefestivalen 2015. Foto: Nya Tider
OPINION: JONAS SERNEHOLT

Ett grönt parti som offrade miljön för islamismen

PappersupplaganNya Tider v. 14

Jonas Serneholt lämnade Miljöpartiet i augusti 2017. Han hade då hunnit vara aktiv i partiet i två decennier och har sett dess ideologiska förändring på nära håll. Borta är de idealister som klädda i yllekofta förespråkade en återgång till ett naturnära liv. Nu är det innerstad och islamism som gäller, menar Serneholt, och återger en del anekdoter från sin tid i partiet.

Publicerad: 4 april, 2018, 13:38

  • Svenska

Läs även

En gång i tiden, närmare bestämt år 1981, bildades Miljöpartiet av ett gäng idealister. Det var miljökämpar, fredsaktivister, gröna-vågare, antroposofer och andra. Vad de stod för var i grunden trots allt sunt: Nedrustning från både Natos och Sovjets sida, ett slut på utsugningen av jordens ändliga resurser, jämställdhet mellan kvinnor och män där man verkligen också menade just det: lika villkor och ökad frihet för kvinnor.

Men hur kunde Miljöpartiet, namnet till trots, så fullständigt spåra ur och bli en partimaskin uppfylld av motsägelser? Det blev en tummelplats för vänster- och marknadsliberaler, extremfeminister och islamister. Det sistnämnda har gått så långt att M:et i partinamnet inte längre syftar på sin ursprungliga betydelse, utan snarare betyder Muslimska partiet.

Under cirka 20 år var MP en del av min vardag. Förutom att jag var en medlem bland andra bestod mitt engagemang av att vara förtroendevald i min hemkommuns fullmäktige från 2006 fram till augusti 2018, politisk sekreterare på lokalavdelningens kansli, att periodvis agera representant i regionala organ, samt att då och då åka på diverse kongresser, där sannerligen ett och annat kunde sägas vid kongressmiddagarna… Nåväl, något som var vackert blev stegvis mer och mer fel.

Det som från början lockade mig med MP var deras allmänna livssyn med en naturnära livsstil som mål, och sant är att många aktiva miljöpartister på den tiden faktiskt praktiserade sina livsideal i verkligheten. En sak som Bonnierägda tidningars liberala ledarskribenter ondgjorde sig över var till exempel att det inom MP fanns strömningar som lutade åt det hembygdsromantiska hållet.

Jag hade redan då förstått att en naturtillvänd livssyn passade bra med en sund patriotism. Nu var väl inte patriotismen någon bärande tes inom MP, det skyltade man inte öppet med, men det fanns ändå under ytan hos många aktiva partimedlemmar. Men det var då det.

De medlemmar som öppet vädrat nationella uppfattningar har inget inom dagens ”moderna” MP att hämta. Antingen har de under glåpord och tillmälen uteslutits under förnedrande former, eller också har de i tysthet hoppat av.

För att åskådliggöra hur islamism och feminism inom MP ingått en ohelig allians ska jag försöka fånga situationen i en fiktiv prioritering. Om vi föreställer oss att en kommun i slutet på 1990-talet hade haft att ta ställning till i fall muslimska kvinnor skulle få separata badtider och rätten att bära burkinis i simhallar och på badstränder, eller om kommunen skulle upplåta en strand till naturister, vågar jag gissa hur MP skulle ha röstat då.

I en sådan prioriteringssituation hade de gröna tveklöst stöttat naturisterna. Detta hade inte varit särskilt konstigt ur det dåvarande, gröna perspektivet. De som då fortfarande dominerade MP var före detta gröna-vågare eller åtminstone lärjungar till desamma, och de hade utan överdrift mer gemensamt med naturister än islamister. I dag hade MP gjort en motsatt prioritering, tro mig!

Islamismen har som bekant visat sig på många olika sätt inom MP, både genom att man aktivt vill ha den muslimskt färgade mångkulturalismen som överordnad ideologi i samhället, men också internt på att partiet infiltrerades ju mer tiden gick.

Sakta men säkert började jag inse att många som i ena stunden var miljöpartister strax därefter kunde dyka upp i diverse islamistiska förbund. Under kongresserna varvades nu också kritstrecksrandiga kavajer med muslimska kaftaner och hijaber.

Några yllekoftor eller andra kläder modell antroposof eller skogsmulle var inte längre önskvärda. Nu skulle partiet dels attrahera nya, muslimska invandrargrupper, plus bli mer attraktiva för sossar och ”nya” moderater.

Ibland kan kombinationen av islamist- och feministvurmandet ta sig rent tragikomiska uttryck. Minns en kongress­middag då en ganska överförfriskad dam rakt över bordet började prata engagerat och vilt om hur glad hon var för att hennes dotter hade hittat en arabisk man, att dottern hade konverterat till islam.

Ja, allt kändes bara så berikande – hon var uppenbart exalterad över att ha lyckats kombinera islamismen med sin avsky för svenska män. Hon förklarade: ”Svennekillarna är ju ändå så jävla mesiga och klent utrustade också, he he”! Vad jag vet fanns ingen journalist närvarande som hörde hennes utläggning, men det var ju ändå ett budskap som journalister brukar instämma i.

Ju mer åren gick och ju mer erfarenhet jag fick av MP på alla de plan jag jobbade, desto starkare blev känslan av att jag inte skulle stanna där för evigt. Mångkulturalismen var som sagt överordnad allt annat, och till och med Nato började bli populärt. Och ve den som vågade ifrågasätta huruvida Ryssland var en dum och farlig ockupationsmakt på Krimhalvön eller inte.

Under en sejour på hotell Hilton, där bland annat riksdagsledamöterna kunde frågas ut av lokalavdelningsfolk, lyfte jag just Krimfrågan. Ni skulle ha upplevt hur förbannad och hysterisk den dåvarande utrikespolitiska talespersonen Pernilla Stålhammar blev. Där ifrågasatte man alltså något som var heligt. Västs hela etablissemangs trovärdighet tycktes vila på fröken Stålhammars axlar, och hon blev en rasande tigrinna.

Även på den lokala nivån kunde det förekomma intriger. En av de dåvarande höga potentaterna inom lokalavdelningen var inte särskilt förtjust i att det åtminstone i början gick bra för mig och att jag hade ambitioner för framtiden.

Att komma med gliringar må väl vara en sak, men när jag avslöjade att han använde partikansliet som sitt privata sup-krypin blev det värre repressalier. Då skulle jag plötsligt bara få ett halvårs anställning i taget, trots att det var emot lagen. Nåja, det greppet föll de skyldiga själva på till slut.

Det som nog ändå blev droppen för mig, var att den lokala styrelsen behagade ge mig en skriftlig varning för att jag i en debattartikel i Dagens Samhälle hade kritiserat rikspartiledningen för deras krypande inför sossarna.

Detta var ännu ett av många oroande tecken inom partiet, nämligen att tystnadskulturen bredde ut sig över organisationen. Att ifrågasätta den i partiet helgonförklarade ikonen Gustav Fridolin var en dödssynd. Uppriktigt sagt var det annars inga andra förutom styrelsen och kommunalrådet som förstod sig på varför jag skulle få en varning för att jag kritiserade partiledningen.

Många bäckar små hade nu blivit en stor, brusande flod, och jag förstod att det bara var en tidsfråga innan mina år i MP skulle få ett slut – och vilket slut det blev!

Att delta i diskussionstrådar kan vara en riskabel affär i dagens Sverige, särskilt om man säger vad man tycker om folkgrupper som anses heliga. Nej, svenskar kan man spy galla över, det är helt lagligt. Somalierna däremot är oantastbara, vaktar man inte sin tunga kan man till och med ha lyckan att både medier och justitia dömer en. Och MP och jag ingick definitiv skilsmässa.

Förutom att jag nu är en fri människa och dessutom kan stå och titta på hur MP mer och mer går kräftgång, kan jag med tillfredställelse konstatera en annan sak: Vad rättsväsendet och mainstreammedierna ansåg vara ett brott från min sida, betraktas på rakt motsatt sätt av en förkrossande majoritet av de människor jag mött efter höstens kalabalik.

Jag hoppas att detta svider ordentligt för etablissemangskreaturen, och när det blåser storm är det ju också lätt att se vilka som är riktiga vänner och vilka som kan bli nya dito. De som fnös och tog avstånd på grund av min uppfattning om den muslimska massinvandringen var kort sagt inga riktiga vänner.

Jonas Serneholt

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Anders Lindh

    Stiligt skrivet Jonas! Intressant att få en liten inblick i hur Muslimpartiet det Gröna fungerar internt, även fast jag nog redan visste hur det stod till!

  • steffenc

    Tack, mycket intressant läsning. Ju fortare detta parti åker ur riksdagen, desto mer hopp om framtiden.

  • latmask

    Jag tackar Serneholt för beskrivningen av MP inifrån. Det styrker mig i tron att man ska lyssna på avgående politiker. De behöver få tala ut efter åren av tystnad inne i partiet.
    Men, Jonas; tror du inte att det är mer eller mindre likadant inom andra partier? När kommer t ex nästa SD-politiker att emigrera till Ungern för att de känner sig säkrare där?

  • RollingHand

    Det är lättare at bli Stor Fisk i en liten damm, än stor fisk i en Stor Damm….
    (mp) har idag helt spårat ur just pga ovanstående…

  • lisa a

    Bra skrivit. Muslimpartiet (MP) kanske inte åker ut om alla moskéer slår ihop sig dock som de brukar göra? Till slut om 20 år har de majoritet i riksdagen? Nog säkrast att de åker ut redan nu då?

Konjunkturbarometern sjunker – sämre tider väntar

ANALYSSveriges BNP sjönk med 0,1 procent under det and­ra kvartalet, vilket skapat oro bland nationalekonomerna. Vi är inne i en recession, en ekonomisk tillbakagång, om utvecklingen fortsätter under det tredje kvartalet. Recession är en av de situationer som anses vara mest negativ för den ekonomiska utvecklingen, kanske den allra värsta. Samtidigt ökar försörjningsbördan för migrationen och bostadsbubblan växer. Ändå ser vi inga tecken på skarpa åtgärder från regeringen.

Filosofi är kulturens grundbult

KRÖNIKAFör den som söker ett filosofiskt perspektiv rekommenderar jag Huston Cumming Smiths (1919-2016) bok, ”BEYOND the POSTMODERN MIND – The Place of Meaning in a Global Civilisation”. (”BORTOM det POSTMODERNA MEDVETANDET – Din plats i den Globala Civilisationen”). Smith gör upp med vetenskap, naturalism och evolutionsteorin och dessutom skärskådar han historiska ”framsteg”. Han lotsar oss ut ur vad E.F. Schumacher beskriver som total förvirring. Istället för att ge efter för alienation och fragmentering, andas boken upptäckarglädje och en formuleringsförmåga utöver det vanliga.

Att straffa förrädare

OPINIONI Nya Tider v. 31/2019 tar Dan Ahlmark upp frågan om personligt ansvar för politiker som säljer ut sitt land. Att frågan är aktuell är politikernas eget fel. De rundar demokratin och försöker permanenta sitt maktinnehav genom att öppna gränserna för massor av oidentifierade utlänningar i full medvetenhet om att många inom den tilltänkta valboskapen kommer att begå grova brott mot det egna folket. Man godtar lagbrott bland myndigheterna och beordrar sina tjänstemän att strunta i både utlänningslagen och brottsbalken – allt för att gynna sina partier, sina internationella kontakter och i slutändan sig själva.

Nationell vrede efter invand­rares sexualbrottslighet lyfte Sannfinländarna

FINLANDSannfinländarnas exempellösa ökning i opinionen inleds i slutet av förra året, och i riksdagsvalet i april i år är partiet bara några tusen röster från att bli största parti. Därefter har tillväxten fortsatt och de är i dag Finlands klart största parti i opinionen. Kronologiskt sammanfaller startskottet för ökningen med uppdagandet av en brutal sexualbrottshärva i Uleåborg, där invand­rare våldtagit finska minderåriga flickor. Händelserna ledde till en nationell debatt om invand­rares brottslighet och var en starkt bidragande orsak till Sannfinländarnas succéval.

Så blev Sannfinländarna Finlands största parti

REPORTAGEFör bara ett år sedan var Sannfinländarna ett sargat parti som spåddes tappa hälften av sitt stöd i riksdagsvalet. Men partiet överraskade genom att stiga som en raket i opinionen, och var bara en hårsmån från att bli Finlands största parti i valet. Sedan dess har Sannfinländarna fortsatt att växa och är nu landets klart största parti enligt flera opinionsundersökningar. Nya Tider har träffat Olli Kotro (bilden) i Helsingfors, som berättar om hur partisplittringen innebar en nystart för partiet under partiledaren Jussi Halla-aho.

Fyra frågor kring fallet ASAP Rocky

OPINION: ROLF HILLEGRENFallet med rap-artisten ASAP Rocky har väckt stort intresse och till och med engagerat presidenter och ministrar. Detta trots att fallet är relativt trivialt, enligt veckans debattör, före detta kammaråklagare Rolf Hillegren. Många har velat kommentera rättsprocessen innan saken var avgjord i domstol, men mest visat sin egen okunnighet, menar han.

Jeffrey Epstein död – påstås ha tagit sitt liv

USAJeffrey Epstein, en 66-årig miljardär och dömd sexförbrytare som länge rört sig i Washingtons elitkretsar, påträffades död den 10 augusti i ett häkte i New York. Åtalet mot honom gällde prostitutionsverksamhet med minderåriga flickor, och flera mäktiga män hade precis pekats ut som hans kunder när han, enligt myndigheterna, begick självmord. Många uttrycker tvivel över dödsorsaken.

Ett återbesök i eländet

RECENSIONFör några år sedan gjorde Thomas Nydahl tämligen stort intryck med sin essä Black Country (2012). Det var en svidande vidräkning med mångkulturens haveri i det engelska post-industriella hjärtlandet. Nu är han tillbaks med en ny kombinerad essä, reseskildring och debattskrift om ett engelskt landskap, betitlad Från All My Loving till Allahu Akbar (2019).

Gå till arkivet

Send this to a friend