Skip to Content

Miljöpartiet var en gång ett jordnära parti som brydde sig om sin hembygd. Nu är det dock mångkultur, islamism och innerstad som gäller för partiet, menar veckans debattör. På fotot språkrören Gustav Fridolin tillsammans med Isabella Lövin på Pridefestivalen 2015. Foto: Nya Tider
OPINION: JONAS SERNEHOLT

Ett grönt parti som offrade miljön för islamismen

PappersupplaganNya Tider v. 14

Jonas Serneholt lämnade Miljöpartiet i augusti 2017. Han hade då hunnit vara aktiv i partiet i två decennier och har sett dess ideologiska förändring på nära håll. Borta är de idealister som klädda i yllekofta förespråkade en återgång till ett naturnära liv. Nu är det innerstad och islamism som gäller, menar Serneholt, och återger en del anekdoter från sin tid i partiet.

Publicerad: 4 april, 2018, 13:38

  • Svenska

Läs även

En gång i tiden, närmare bestämt år 1981, bildades Miljöpartiet av ett gäng idealister. Det var miljökämpar, fredsaktivister, gröna-vågare, antroposofer och andra. Vad de stod för var i grunden trots allt sunt: Nedrustning från både Natos och Sovjets sida, ett slut på utsugningen av jordens ändliga resurser, jämställdhet mellan kvinnor och män där man verkligen också menade just det: lika villkor och ökad frihet för kvinnor.

Men hur kunde Miljöpartiet, namnet till trots, så fullständigt spåra ur och bli en partimaskin uppfylld av motsägelser? Det blev en tummelplats för vänster- och marknadsliberaler, extremfeminister och islamister. Det sistnämnda har gått så långt att M:et i partinamnet inte längre syftar på sin ursprungliga betydelse, utan snarare betyder Muslimska partiet.

Under cirka 20 år var MP en del av min vardag. Förutom att jag var en medlem bland andra bestod mitt engagemang av att vara förtroendevald i min hemkommuns fullmäktige från 2006 fram till augusti 2018, politisk sekreterare på lokalavdelningens kansli, att periodvis agera representant i regionala organ, samt att då och då åka på diverse kongresser, där sannerligen ett och annat kunde sägas vid kongressmiddagarna… Nåväl, något som var vackert blev stegvis mer och mer fel.

Det som från början lockade mig med MP var deras allmänna livssyn med en naturnära livsstil som mål, och sant är att många aktiva miljöpartister på den tiden faktiskt praktiserade sina livsideal i verkligheten. En sak som Bonnierägda tidningars liberala ledarskribenter ondgjorde sig över var till exempel att det inom MP fanns strömningar som lutade åt det hembygdsromantiska hållet.

Jag hade redan då förstått att en naturtillvänd livssyn passade bra med en sund patriotism. Nu var väl inte patriotismen någon bärande tes inom MP, det skyltade man inte öppet med, men det fanns ändå under ytan hos många aktiva partimedlemmar. Men det var då det.

De medlemmar som öppet vädrat nationella uppfattningar har inget inom dagens ”moderna” MP att hämta. Antingen har de under glåpord och tillmälen uteslutits under förnedrande former, eller också har de i tysthet hoppat av.

För att åskådliggöra hur islamism och feminism inom MP ingått en ohelig allians ska jag försöka fånga situationen i en fiktiv prioritering. Om vi föreställer oss att en kommun i slutet på 1990-talet hade haft att ta ställning till i fall muslimska kvinnor skulle få separata badtider och rätten att bära burkinis i simhallar och på badstränder, eller om kommunen skulle upplåta en strand till naturister, vågar jag gissa hur MP skulle ha röstat då.

I en sådan prioriteringssituation hade de gröna tveklöst stöttat naturisterna. Detta hade inte varit särskilt konstigt ur det dåvarande, gröna perspektivet. De som då fortfarande dominerade MP var före detta gröna-vågare eller åtminstone lärjungar till desamma, och de hade utan överdrift mer gemensamt med naturister än islamister. I dag hade MP gjort en motsatt prioritering, tro mig!

Islamismen har som bekant visat sig på många olika sätt inom MP, både genom att man aktivt vill ha den muslimskt färgade mångkulturalismen som överordnad ideologi i samhället, men också internt på att partiet infiltrerades ju mer tiden gick.

Sakta men säkert började jag inse att många som i ena stunden var miljöpartister strax därefter kunde dyka upp i diverse islamistiska förbund. Under kongresserna varvades nu också kritstrecksrandiga kavajer med muslimska kaftaner och hijaber.

Några yllekoftor eller andra kläder modell antroposof eller skogsmulle var inte längre önskvärda. Nu skulle partiet dels attrahera nya, muslimska invandrargrupper, plus bli mer attraktiva för sossar och ”nya” moderater.

Ibland kan kombinationen av islamist- och feministvurmandet ta sig rent tragikomiska uttryck. Minns en kongress­middag då en ganska överförfriskad dam rakt över bordet började prata engagerat och vilt om hur glad hon var för att hennes dotter hade hittat en arabisk man, att dottern hade konverterat till islam.

Ja, allt kändes bara så berikande – hon var uppenbart exalterad över att ha lyckats kombinera islamismen med sin avsky för svenska män. Hon förklarade: ”Svennekillarna är ju ändå så jävla mesiga och klent utrustade också, he he”! Vad jag vet fanns ingen journalist närvarande som hörde hennes utläggning, men det var ju ändå ett budskap som journalister brukar instämma i.

Ju mer åren gick och ju mer erfarenhet jag fick av MP på alla de plan jag jobbade, desto starkare blev känslan av att jag inte skulle stanna där för evigt. Mångkulturalismen var som sagt överordnad allt annat, och till och med Nato började bli populärt. Och ve den som vågade ifrågasätta huruvida Ryssland var en dum och farlig ockupationsmakt på Krimhalvön eller inte.

Under en sejour på hotell Hilton, där bland annat riksdagsledamöterna kunde frågas ut av lokalavdelningsfolk, lyfte jag just Krimfrågan. Ni skulle ha upplevt hur förbannad och hysterisk den dåvarande utrikespolitiska talespersonen Pernilla Stålhammar blev. Där ifrågasatte man alltså något som var heligt. Västs hela etablissemangs trovärdighet tycktes vila på fröken Stålhammars axlar, och hon blev en rasande tigrinna.

Även på den lokala nivån kunde det förekomma intriger. En av de dåvarande höga potentaterna inom lokalavdelningen var inte särskilt förtjust i att det åtminstone i början gick bra för mig och att jag hade ambitioner för framtiden.

Att komma med gliringar må väl vara en sak, men när jag avslöjade att han använde partikansliet som sitt privata sup-krypin blev det värre repressalier. Då skulle jag plötsligt bara få ett halvårs anställning i taget, trots att det var emot lagen. Nåja, det greppet föll de skyldiga själva på till slut.

Det som nog ändå blev droppen för mig, var att den lokala styrelsen behagade ge mig en skriftlig varning för att jag i en debattartikel i Dagens Samhälle hade kritiserat rikspartiledningen för deras krypande inför sossarna.

Detta var ännu ett av många oroande tecken inom partiet, nämligen att tystnadskulturen bredde ut sig över organisationen. Att ifrågasätta den i partiet helgonförklarade ikonen Gustav Fridolin var en dödssynd. Uppriktigt sagt var det annars inga andra förutom styrelsen och kommunalrådet som förstod sig på varför jag skulle få en varning för att jag kritiserade partiledningen.

Många bäckar små hade nu blivit en stor, brusande flod, och jag förstod att det bara var en tidsfråga innan mina år i MP skulle få ett slut – och vilket slut det blev!

Att delta i diskussionstrådar kan vara en riskabel affär i dagens Sverige, särskilt om man säger vad man tycker om folkgrupper som anses heliga. Nej, svenskar kan man spy galla över, det är helt lagligt. Somalierna däremot är oantastbara, vaktar man inte sin tunga kan man till och med ha lyckan att både medier och justitia dömer en. Och MP och jag ingick definitiv skilsmässa.

Förutom att jag nu är en fri människa och dessutom kan stå och titta på hur MP mer och mer går kräftgång, kan jag med tillfredställelse konstatera en annan sak: Vad rättsväsendet och mainstreammedierna ansåg vara ett brott från min sida, betraktas på rakt motsatt sätt av en förkrossande majoritet av de människor jag mött efter höstens kalabalik.

Jag hoppas att detta svider ordentligt för etablissemangskreaturen, och när det blåser storm är det ju också lätt att se vilka som är riktiga vänner och vilka som kan bli nya dito. De som fnös och tog avstånd på grund av min uppfattning om den muslimska massinvandringen var kort sagt inga riktiga vänner.

Jonas Serneholt

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Anders Lindh

    Stiligt skrivet Jonas! Intressant att få en liten inblick i hur Muslimpartiet det Gröna fungerar internt, även fast jag nog redan visste hur det stod till!

  • steffenc

    Tack, mycket intressant läsning. Ju fortare detta parti åker ur riksdagen, desto mer hopp om framtiden.

  • latmask

    Jag tackar Serneholt för beskrivningen av MP inifrån. Det styrker mig i tron att man ska lyssna på avgående politiker. De behöver få tala ut efter åren av tystnad inne i partiet.
    Men, Jonas; tror du inte att det är mer eller mindre likadant inom andra partier? När kommer t ex nästa SD-politiker att emigrera till Ungern för att de känner sig säkrare där?

  • RollingHand

    Det är lättare at bli Stor Fisk i en liten damm, än stor fisk i en Stor Damm….
    (mp) har idag helt spårat ur just pga ovanstående…

  • lisa a

    Bra skrivit. Muslimpartiet (MP) kanske inte åker ut om alla moskéer slår ihop sig dock som de brukar göra? Till slut om 20 år har de majoritet i riksdagen? Nog säkrast att de åker ut redan nu då?

Hög tid att reparera gammalt misstag

OPINION: ANTON STIGERMARKHemlöshet är ett stort problem i Sverige, vilket delvis beror på 1995 års stora psykiatrireform där många kroniskt sjuka skrevs ut till egna boenden. Många kunde inte hantera friheten utan hamnade i problem med hemlöshet som följd. Samhället bör därför återta ansvaret för de som inte klarar av att ta hand om sig själva, argumenterar Anton Stigermark, konservativ debattör och pol.mag. vid Uppsala Universitet.

Ingen politisk förändring utan kraftsamling

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETMånga trodde att det skulle bli lättare när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, att det politiska klimatet skulle bli friare och diskussionen öppnare. I dag kan vi se att etablissemanget tvärtom svarat med mer repression, allt eftersom folkviljan blivit tydligare. Nu har de verkligen något att frukta, och för att få till en förändring krävs att alla goda krafter hjälps åt.

”Näthatsgranskaren” förföljer pensionärer för pengar

INRIKESTomas Åberg, en misslyckad före detta polis som numera agerar statligt avlönad angivare på nätet, har hittat ett sätt att tjäna ännu mer pengar genom att förfölja pensionärer: Han stämmer gamla och sjuka människor som delat artiklar om honom på skadestånd. Nya Tider har talat med medborgarjournalisten Kjell Böhlin och juristen Ola Bengtsson som tagit på sig uppgiften att avslöja Åberg och försvara hans offer.

Nedgång och återfödelse

OPINIONÖsterrikiska FPÖ led en historisk förlust vid det nationella valet den 29 september. Andreas Mölzer, partiets före detta chefsideolog och tidigare ledamot i Europaparlamentet, förklarar i en exklusiv kommentar till Nya Tider hur FPÖ ska bära sig åt för att förnyas.

Nu får det vara nog!

Brottslingar som begått de vidrigaste rån och våldtäkter får kantänka inte utvisas! Och när detta någon enstaka gång inträffar är de välkomna tillbaka om fem eller tio år. Varför i herrans namn? Det kan ju inte finnas någon vettig förklaring till att på nytt välkomna oefterrättliga förbrytare som man lyckats bli kvitt. Det är väl inte utvisningar enligt ishockeyreglerna som skall tillämpas? Riksdagens viktigaste uppgift är att stifta lagar. Sätt i gång och sluta hitta på undanflykter!

Krav på att kunna ta ut och sätta in kontanter – men inte på att kunna använda dem

ANALYSRegeringen har nu lagt fram en proposition till riksdagen som syftar till att säkerställa möjligheten att ta ut kontanter samt att sätta in dagskassor, i hela landet. Förslaget gäller enbart banker med en mycket hög inlåning.

Somalier och syrier rånade svenskar – båda får stanna

INRIKESEn somalier boende i Filipstad dömdes i februari i år för flera brott: rån, ringa narkotikabrott och brott mot knivlagen. Rånet genomfördes tillsammans med en syrisk migrant. Rånoffren var två svenskar, som tvingades lämna ifrån sig sina tillhörigheter under pistolhot. Men trots att brottslingarna var utländska medborgare utvisades ingen av dem. Åklagaren är missnöjd med domen och berättar för Nya Tider att den ska överklagas.

Bokmässan – en döende koloss

OPINION: KATERINA JANOUCHNej, jag åkte inte till Bokmässan i Göteborg i år. Jag är absolut inte ”portad” på mässan, som någon försökt göra gällande, och jag hade kunnat delta om jag hade velat. Men lusten att besöka landets största litterära event har de senaste åren krympt i takt med att Bokmässan blivit alltmer av ett politiskt ställningstagande för det vänsterliberala etablissemanget. Framför allt för att mässan blivit ett sorgligt flaggskepp för strypt svensk yttrandefrihet, och därmed grovt polariserande i ett samhälle som redan är splittrat och som bara går sönder alltmer. Det skriver veckans debattör Katerina Janouch.

Gå till arkivet

Send this to a friend