Skip to Content

Miljöpartiet var en gång ett jordnära parti som brydde sig om sin hembygd. Nu är det dock mångkultur, islamism och innerstad som gäller för partiet, menar veckans debattör. På fotot språkrören Gustav Fridolin tillsammans med Isabella Lövin på Pridefestivalen 2015. Foto: Nya Tider
OPINION: JONAS SERNEHOLT

Ett grönt parti som offrade miljön för islamismen

PappersupplaganNya Tider v. 14

Jonas Serneholt lämnade Miljöpartiet i augusti 2017. Han hade då hunnit vara aktiv i partiet i två decennier och har sett dess ideologiska förändring på nära håll. Borta är de idealister som klädda i yllekofta förespråkade en återgång till ett naturnära liv. Nu är det innerstad och islamism som gäller, menar Serneholt, och återger en del anekdoter från sin tid i partiet.

Publicerad: 4 april, 2018, 13:38

  • Svenska

Läs även

En gång i tiden, närmare bestämt år 1981, bildades Miljöpartiet av ett gäng idealister. Det var miljökämpar, fredsaktivister, gröna-vågare, antroposofer och andra. Vad de stod för var i grunden trots allt sunt: Nedrustning från både Natos och Sovjets sida, ett slut på utsugningen av jordens ändliga resurser, jämställdhet mellan kvinnor och män där man verkligen också menade just det: lika villkor och ökad frihet för kvinnor.

Men hur kunde Miljöpartiet, namnet till trots, så fullständigt spåra ur och bli en partimaskin uppfylld av motsägelser? Det blev en tummelplats för vänster- och marknadsliberaler, extremfeminister och islamister. Det sistnämnda har gått så långt att M:et i partinamnet inte längre syftar på sin ursprungliga betydelse, utan snarare betyder Muslimska partiet.

Under cirka 20 år var MP en del av min vardag. Förutom att jag var en medlem bland andra bestod mitt engagemang av att vara förtroendevald i min hemkommuns fullmäktige från 2006 fram till augusti 2018, politisk sekreterare på lokalavdelningens kansli, att periodvis agera representant i regionala organ, samt att då och då åka på diverse kongresser, där sannerligen ett och annat kunde sägas vid kongressmiddagarna… Nåväl, något som var vackert blev stegvis mer och mer fel.

Det som från början lockade mig med MP var deras allmänna livssyn med en naturnära livsstil som mål, och sant är att många aktiva miljöpartister på den tiden faktiskt praktiserade sina livsideal i verkligheten. En sak som Bonnierägda tidningars liberala ledarskribenter ondgjorde sig över var till exempel att det inom MP fanns strömningar som lutade åt det hembygdsromantiska hållet.

Jag hade redan då förstått att en naturtillvänd livssyn passade bra med en sund patriotism. Nu var väl inte patriotismen någon bärande tes inom MP, det skyltade man inte öppet med, men det fanns ändå under ytan hos många aktiva partimedlemmar. Men det var då det.

De medlemmar som öppet vädrat nationella uppfattningar har inget inom dagens ”moderna” MP att hämta. Antingen har de under glåpord och tillmälen uteslutits under förnedrande former, eller också har de i tysthet hoppat av.

För att åskådliggöra hur islamism och feminism inom MP ingått en ohelig allians ska jag försöka fånga situationen i en fiktiv prioritering. Om vi föreställer oss att en kommun i slutet på 1990-talet hade haft att ta ställning till i fall muslimska kvinnor skulle få separata badtider och rätten att bära burkinis i simhallar och på badstränder, eller om kommunen skulle upplåta en strand till naturister, vågar jag gissa hur MP skulle ha röstat då.

I en sådan prioriteringssituation hade de gröna tveklöst stöttat naturisterna. Detta hade inte varit särskilt konstigt ur det dåvarande, gröna perspektivet. De som då fortfarande dominerade MP var före detta gröna-vågare eller åtminstone lärjungar till desamma, och de hade utan överdrift mer gemensamt med naturister än islamister. I dag hade MP gjort en motsatt prioritering, tro mig!

Islamismen har som bekant visat sig på många olika sätt inom MP, både genom att man aktivt vill ha den muslimskt färgade mångkulturalismen som överordnad ideologi i samhället, men också internt på att partiet infiltrerades ju mer tiden gick.

Sakta men säkert började jag inse att många som i ena stunden var miljöpartister strax därefter kunde dyka upp i diverse islamistiska förbund. Under kongresserna varvades nu också kritstrecksrandiga kavajer med muslimska kaftaner och hijaber.

Några yllekoftor eller andra kläder modell antroposof eller skogsmulle var inte längre önskvärda. Nu skulle partiet dels attrahera nya, muslimska invandrargrupper, plus bli mer attraktiva för sossar och ”nya” moderater.

Ibland kan kombinationen av islamist- och feministvurmandet ta sig rent tragikomiska uttryck. Minns en kongress­middag då en ganska överförfriskad dam rakt över bordet började prata engagerat och vilt om hur glad hon var för att hennes dotter hade hittat en arabisk man, att dottern hade konverterat till islam.

Ja, allt kändes bara så berikande – hon var uppenbart exalterad över att ha lyckats kombinera islamismen med sin avsky för svenska män. Hon förklarade: ”Svennekillarna är ju ändå så jävla mesiga och klent utrustade också, he he”! Vad jag vet fanns ingen journalist närvarande som hörde hennes utläggning, men det var ju ändå ett budskap som journalister brukar instämma i.

Ju mer åren gick och ju mer erfarenhet jag fick av MP på alla de plan jag jobbade, desto starkare blev känslan av att jag inte skulle stanna där för evigt. Mångkulturalismen var som sagt överordnad allt annat, och till och med Nato började bli populärt. Och ve den som vågade ifrågasätta huruvida Ryssland var en dum och farlig ockupationsmakt på Krimhalvön eller inte.

Under en sejour på hotell Hilton, där bland annat riksdagsledamöterna kunde frågas ut av lokalavdelningsfolk, lyfte jag just Krimfrågan. Ni skulle ha upplevt hur förbannad och hysterisk den dåvarande utrikespolitiska talespersonen Pernilla Stålhammar blev. Där ifrågasatte man alltså något som var heligt. Västs hela etablissemangs trovärdighet tycktes vila på fröken Stålhammars axlar, och hon blev en rasande tigrinna.

Även på den lokala nivån kunde det förekomma intriger. En av de dåvarande höga potentaterna inom lokalavdelningen var inte särskilt förtjust i att det åtminstone i början gick bra för mig och att jag hade ambitioner för framtiden.

Att komma med gliringar må väl vara en sak, men när jag avslöjade att han använde partikansliet som sitt privata sup-krypin blev det värre repressalier. Då skulle jag plötsligt bara få ett halvårs anställning i taget, trots att det var emot lagen. Nåja, det greppet föll de skyldiga själva på till slut.

Det som nog ändå blev droppen för mig, var att den lokala styrelsen behagade ge mig en skriftlig varning för att jag i en debattartikel i Dagens Samhälle hade kritiserat rikspartiledningen för deras krypande inför sossarna.

Detta var ännu ett av många oroande tecken inom partiet, nämligen att tystnadskulturen bredde ut sig över organisationen. Att ifrågasätta den i partiet helgonförklarade ikonen Gustav Fridolin var en dödssynd. Uppriktigt sagt var det annars inga andra förutom styrelsen och kommunalrådet som förstod sig på varför jag skulle få en varning för att jag kritiserade partiledningen.

Många bäckar små hade nu blivit en stor, brusande flod, och jag förstod att det bara var en tidsfråga innan mina år i MP skulle få ett slut – och vilket slut det blev!

Att delta i diskussionstrådar kan vara en riskabel affär i dagens Sverige, särskilt om man säger vad man tycker om folkgrupper som anses heliga. Nej, svenskar kan man spy galla över, det är helt lagligt. Somalierna däremot är oantastbara, vaktar man inte sin tunga kan man till och med ha lyckan att både medier och justitia dömer en. Och MP och jag ingick definitiv skilsmässa.

Förutom att jag nu är en fri människa och dessutom kan stå och titta på hur MP mer och mer går kräftgång, kan jag med tillfredställelse konstatera en annan sak: Vad rättsväsendet och mainstreammedierna ansåg vara ett brott från min sida, betraktas på rakt motsatt sätt av en förkrossande majoritet av de människor jag mött efter höstens kalabalik.

Jag hoppas att detta svider ordentligt för etablissemangskreaturen, och när det blåser storm är det ju också lätt att se vilka som är riktiga vänner och vilka som kan bli nya dito. De som fnös och tog avstånd på grund av min uppfattning om den muslimska massinvandringen var kort sagt inga riktiga vänner.

Jonas Serneholt

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Gästledare: Erik Almqvist, Exakt24

GÄSTKRÖNIKA

Diktaturer tillåter kritik, men inte handling

DEBATTNär Exakt24 stängdes av på Youtube, så var det förstås väntat. Alternativ svensk media håller i rask takt på att rensas ut från plattformen. Mycket får dock ligga kvar på Youtube, även till synes radikala påståenden och ovårdade nedsättande uttalanden. Veckans debattör, samhällsdebattören och programledaren Magnus Stenlund, resonerar om varför vissa blir censurerade medan andra får vara kvar, och gör en talande jäm­förelse med hur Kinas myndigheter hanterar oppositionen.

Slopa fordonsskatt när fordonet står stilla och inte används

KRÖNIKA

Husbyggen trots stigande hav?

KRÖNIKAJordbruk på den nordfrisiska ön Pellworm riskerar att översvämmas av stigande hav. Åtminstone enligt Dagens Nyheter och andra media.

Danmarks initiativ förändrar spelplanen

LEDAREDanmark har tagit ett historiskt steg då man den 3 juni bestämde sig för att flytta hela asylprocessen till Afrika. Inte ens de som får asyl beviljad kommer att tillåtas invandra till Danmark, utan fristad kommer att erbjudas dem i det afrikanska landet. Det innebär noll asylinvandrare till Danmark så snart det nya systemet är på plats – det första av två nödvändiga steg för att göra Danmark danskt igen.

Danmark lägger asylprocessen i Afrika

DANMARKDanmark tar ett historiskt steg då man som första europeiska land bestämt sig att förlägga hela asylprocessen i ett afrikanskt land istället för på dansk mark. Beslutet röstades igenom av en stor majoritet i folketinget och öppnar för ett avtal med något av de länder man förhandlar med. Antalet asylinvandrare som söker sig till Danmark ska snart hamna på noll, säger danska politiker till Nya Tider.

Den mystiska gravhögen Anundshög

KULTURAnundshög i Västerås är Sveriges största gravhög. Här hölls ting under 1300- och 1400-talen. År 1998 undersöktes en mindre del av högen och sedan 2008 har fler arkeologiska undersökningar gjorts på platsen. Trots detta är Anundshög ännu ett mysterium och relativt okänd för allmänheten.

Frankrike i ett tillstånd av la colère – vrede

OPINION: SOPHIE KIELBOWSKAEfter en tid av upprördhet övergick fransmännens känslor i vrede. I Sverige säger vi ”nu går skam på torra land”, i Frankrike agerar man med värdighet och vrede. I slutet av april och början av maj inträffade en rad händelser som fått fransmännen att visa, att nu går skam på torra land. Och mest en colère är polisen och militären. Det skriver Sophie Kielbowska som följt händelserna genom franska medier och ger här en lägesrapport.

Gå till arkivet

Send this to a friend