Skip to Content

Kultur

Ett liv som ett konstverk: Prins Eugen Bernadotte (1865–1947)

Den kungliga familjen Bernadotte har varit viktiga understödjare av svensk konst och själva uppvisat talanger i denna riktning. Den i särklass viktigaste Bernadotten i detta avseende, både som konstnär och mecenat, var utan tvivel prins Eugen. Sina ägor inklusive rika konstsamlingar på Waldemarsudde skänkte prinsen till svenska folket, som i dag berömmer sig om att vara Sveriges vackraste konstmuseum.

Publicerad: 16 juni, 2015, 08:19

  • Svenska

Läs även

Molnet, av prins Eugen. Helt underbar i sin komposition och harmoni, som en kontrast till Strindbergs dramatiska landskapsmåleri. En av undertecknads lärare i konstvetenskap, professor Teddy Brunius, brukade säga: ”Titta alltid på himlen, där finns tavlans stämning!” ”Molnet” har också en gåta, den slingrande stigen. Vart leder den? Tavlans behagliga färgkontrast mellan himmelsblått och den djupa grönskan är en superb estetisk upplevelse.

Molnet, av prins Eugen. Helt underbar i sin komposition och harmoni, som en kontrast till Strindbergs dramatiska landskapsmåleri. En av undertecknads lärare i konstvetenskap, professor Teddy Brunius, brukade säga: ”Titta alltid på himlen, där finns tavlans stämning!” ”Molnet” har också en gåta, den slingrande stigen. Vart leder den? Tavlans behagliga färgkontrast mellan himmelsblått och den djupa grönskan är en superb estetisk upplevelse.

Många inom familjen Bernadotte visade tydliga konstnärliga anlag, från sångarprinsen Gustaf (d. 1852) till formgivaren Sigvard Bernadotte (1907-2002). Det är även känt att prinsens far, Oskar II, skaldade till husbehov och den djupt religiösa faster Eugénie (d. 1889) var en begåvad tecknare och skulptris.

Den mest kände konstnären i familjen var prins Eugen, som tidigt slog in på den konstnärliga banan. Hans gebit kom att bli landskapsmålningar, men han var även en lysande formgivare och bland annat de vackra waldermarsuddekrukorna är berömda.

Som konstmecenat gjorde prins Eugen en viktig insats och hjälpte mindre bemedlade konstnärer att verka och presentera sina verk. Han köpte själv in konst, mestadels tavlor, inte som många andra samlare verk av utländska konstnärer som ett sätt att samla förmögenhet, utan av svenska målare i syfte att understödja dessa.

Han omgav sig med sin tids viktigaste konstnärer, som Carl Larsson och Anders Zorn, men det är viktigt att understryka att han själv skall räknas till denna skara – till en av de stora av sin tid. Mången konsthistoriker menar att prinsen skulle ha fått ett högre erkännande, vore det inte för att han var av kunglig börd.

Prins Eugen föddes på Drottningholms slott den 1 augusti 1865 som yngste son till kung Oskar II och drottning Sophie (Sophia) av Nassau. Nassau var ett litet tyskt hertigdöme som senare blev en del av Preussen.

Gossen döptes till Eugen Napoleon Nikolaus och en av dopfaddrarna var Napoleon III av Frankrike.

Under tidiga tonåren, då prinsen och hans mor vistades i tyska Heidelberg, fick han undervisning i målning som en del i allmän bildning. Även på Slottet i Stockholm blev faster Eugénie en hängiven lärare i teckning och skulptur.

Kröningsporträtt av  Oscar II, av Oscar Björck. Kröningen ägde rum den 12 maj 1873 i Storkyrkan och var den sista kröning som förekommit i Sverige. Därefter, den 18 juli 1873, i Trondheims domkyrka.

Kröningsporträtt av
Oscar II, av Oscar Björck. Kröningen ägde rum den 12 maj 1873 i Storkyrkan och var den sista kröning som förekommit i Sverige. Därefter, den 18 juli 1873, i Trondheims domkyrka.

Den klarsynta hertiginnan (Karl XV var fortfarande kung) Sophia insåg vikten av en bra undervisning för sina söner och pojkarna sändes till den av pastor Gustaf Beskow nybildade privatskolan. Tanken var att Gustav (senare Gustav V), Oscar, Carl och Eugen skulle träffa andra elever och ej utveckla högfärdighet.

Eugen föddes som arvfurste av Sverige och Norge och tillbringade därför en termin vid universitetet i Christiania (dåtidens benämning på Oslo). Unionen upplöstes som bekant 1905, något som prinsens far, som då hade hunnit bli kung Oskar II efter sin bror Karl XV, tog ganska hårt.

Den unge prinsen reste sedan till Uppsala där han valde att studera för den kände landskapsmålaren Wilhelm von Gegerfelt som hade en ateljé på Uppsala slott, mycket beroende på att en av prinsens goda vänner redan var elev där.

Efter studentexamen i Uppsala blev en militär bana en självklarhet, som för alla andra män inom den kungliga ätten, men redan på ett tidigt stadium utvecklades mellan mor och son en förtrolig diskussion angående prinsens konstnärliga intressen.

Drottning Sophia, av Anders Zorn. Porträttet målades 1909, fyra år före hennes död. Drottningen var redan svårt sjuk. Det är människan Sophia som konstnären vill framhäva, inte hennes jordiska, kungliga attribut. Trots att han var oerhört skicklig på att återge tygens lyster och nyanser (den siste som avlade det så kallade sidenprovet) väljer han att ge tygen en underordnad roll. Se på drottningens hand – man ser tydligt blodådror, och ansiktet som utstrålar mildhet och tålamod. Efter Sophias död den 30 december 1913 placerades hennes porträtt på en central plats i stora salongen, alltid med blå blommor på byrån nedanför. Den traditionen fortsätter än i dag.

Drottning Sophia, av Anders Zorn. Porträttet målades 1909, fyra år före hennes död. Drottningen var redan svårt sjuk. Det är människan Sophia som konstnären vill framhäva, inte hennes jordiska, kungliga attribut. Trots att han var oerhört skicklig på att återge tygens lyster och nyanser (den siste som avlade det så kallade sidenprovet) väljer han att ge tygen en underordnad roll. Se på drottningens hand – man ser tydligt blodådror, och ansiktet som utstrålar mildhet och tålamod. Efter Sophias död den 30 december 1913 placerades hennes porträtt på en central plats i stora salongen, alltid med blå blommor på byrån nedanför. Den traditionen fortsätter än i dag.

Modern Sophias djupa religiösitet och en stark medkänsla för svaga och sjuka resulterade i en ekonomisk gåva när de första sjuksköterskorna – efter engelsk förebild – skulle utbildas i Sverige. År 1887 lades därmed grundstenen till det som i dag är Sophiahemmet på Valhallavägen. Byggnaden uppfördes helt på konung Oscars och drottning Sophias egen bekostnad.

Besöken i England (Bournemouth) där familjen vistades vid flera tillfällen gav impulser till en förbättrad sjukvård i Sverige och inspirerade till att anlägga vackra trädgårdar i engelsk stil. Slottet Sofiero utanför Helsingborg med sin fantastiska trädgård med rosor och rododendron blev en av många inspirationskällor när prins Eugen skulle utveckla sitt eget hem, Waldemarsudde på Kungliga Djurgården i Stockholm, till ett blomsterparadis med eget trädgårdsmästeri som finns än i dag.

Själva slottet, egentligen en större villa, ritades av gode vännen, arkitekten Ferdinand Boberg. Samme arkitekt ritade Thielska galleriet på Djurgården, det pampiga Posthuset på Vasagatan, Rosenbad som i dag är regeringens säte och slottet Oakhill. Oakhill, numera italienska ambassaden, byggdes helt för ryska pengar åt prinsens brorsson Wilhelm när denne förmäldes med storfurstinnan Maria Pavlovna av Ryssland. Deras ende son Lennart blev ju blomstergreven på Mainau.

Nyligen avslutades den unika utställningen ”Prins Eugen 150 år – Facetter ur ett liv” på Waldemarsudde med många inlånade och aldrig förr visade verk av prinsen och andra konstnärer, vilket vi skrev om i NyT v 15/2015. Samtidigt startade dock en ny utställning på Sofiero som har öppet hela sommaren. Den spinner vidare på relationen mellan mor och son i den fantastiska trädgårdsmiljön.

Brevkontakter mellan drottning Sophia och sonen Eugen var ganska omfattande; hon var den som han kunde rådfråga och diskutera med (Oskar II dog 1907). År 1942 gav Eugen ut en bok på Norsteds förlag med titeln ”Breven berätta” som är prinsens hyllning till sin kloka mor. Det är också känt att prinsen och modern hade många gemensamma intressen och politiska ställningstaganden. Att han av vissa kallades för ”röde prinsen” kan komma från hans tolerans, hjälpsamhet och generösa stöd till dem som behövde hjälp.

Så här skriver konstnären Carl Larsson i sin självbiografi ”JAG”:

Eugen i arbete. Foto taget omkring 1905.

Eugen i arbete. Foto taget omkring 1905.

”Men en dag kom Vallgren upp till oss och berättade att Josephson blivit ’skvatt galen’. Han var just kommen till Paris och det visade sig att det rysliga var sant. Österlind fortsatte med stackars, stackars präktige Joseph till Sverige. Det grep djupt oss alla. Han som varit spiritus rector bland oss, själen på vinkrogen ’Jesus Syrach’ … Den tiden kom prins Eugen till Paris; han gick på – jag tror – Colarossis målarskola. Han slog varmt an på oss alla, älskvärd och kamratlig, som han var.”

Prins Eugens landskapsmålningar kan även ses som fresker ibland annat Operans foajé och Norra Latins aula, då prinsen själv ville bidra till Föreningen för skolornas prydande. Inom ramen för Folkbildningsförbundet, där han var hedersordförande, ordnades sommarkurser i måleri och konst för ledare och utbildare inom förbundet med en trevlig avslutning på Waldemarsudde.

Prins Eugens insatser och bidrag till att sprida estetisk kunskap genom uppmuntran och bildning kan beläggas med att han vid sin bortgång 1947 efterlämnade Sveriges största privata konstsamling. Allt inklusive hela Waldemarsudde testamenterades till svenska folket.

Nedanför sluttningen mot vattnet ligger en enkel grav; det är inte Riddarholmens kyrka eller den kungliga begravningsplatsen på Haga, utan naturen på udden som omfamnar prinsens kvarlevor och minne efter honom.

Waldemarsudde..Prinsen testamenterade hela området till svenska staten, vilket numera är ett museum med en rik samling av svensk konst.

Waldemarsudde. Prinsen testamenterade hela området till svenska staten, vilket numera är ett museum med en rik samling av svensk konst.

Blomsterrummet, alltid med stora mängder av blommor från eget trädgårdsmästeri.

Blomsterrummet, alltid med stora mängder av blommor från eget trädgårdsmästeri.

Prins Eugens grav på Waldemarsudde. Ingen pampig röd eller svart granit med förgylld text, utan en enkel grav var vad han föredrog. Han var den första kungliga personen i Sverige som lät sig kremeras.

Prins Eugens grav på Waldemarsudde. Ingen pampig röd eller svart granit med förgylld text, utan en enkel grav var vad han föredrog. Han var den första kungliga personen i Sverige som lät sig kremeras.

Sophie Kielbowska

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Hackerör och berättelsen om drottning Hacka

KULTURI syd- och mellansvenska ängar, hagar och utmarker i höglänt terräng, där det enligt äldre kartor inte har varit åkermark, finns ändå hundratusentals flacka odlingsrösen, så kallade hackerör. Dessa representerar en lång och komplex odlingshistoria från stenålderns hällkisttid för 4 000 år sedan ända fram till 1700- och 1800-talens svedjebruk och tillfälligt uppbrutna åkrar i ängar och hagar, med nyckelord som ”uppbrott” och ”återkomst”.

Mellan hägg och syren

KULTURDe flesta människor har någon form av relation till träd. Kanske var det barndomens klättervänliga fruktträd som på våren stod i en fager sky av mild blom och på hösten gav sin frukt till allehanda godsaker. Vad det än var för träd, så kretsar våra liv kring dessa vackra skapelser. Vi kan inte leva på jorden utan träd. Den här berättelsen utgår ifrån träd som betyder mycket för oss nordbor. Dels inom den fornnordiska seden och dels inom den kristna tron.

Fredrik Lindström: Det fanns ett politiskt program för att göra Sverige mindre vitt

DIGITAL FÖRELÄSNINGPå 1960-talet fick Sverige helt nya värderingar som fortfarande råder i samhället. Det hela bottnade i en ”identitetskris” som gjorde att Sverige på mycket kort tid ”slängde ut hela vår gamla historia”. Det menar historikern och författaren Fredrik Lindström, som även säger att det fanns ett ”politiskt program som handlade om att göra Sverige mindre vitt”. Han redogör kritiskt och med en del humor för hur Sverige hanterat sin historia och trott att man skulle bli världens modernaste land – men blev ett av de mest udda.

Den mystiska gravhögen Anundshög

KULTURAnundshög i Västerås är Sveriges största gravhög. Här hölls ting under 1300- och 1400-talen. År 1998 undersöktes en mindre del av högen och sedan 2008 har fler arkeologiska undersökningar gjorts på platsen. Trots detta är Anundshög ännu ett mysterium och relativt okänd för allmänheten.

Fira moderskapet på Mors dag!

INRIKESMitt i försommartidens spirande och löftesrika grönska firas mor. En dag för gratulationer, framtidshopp och minnen. En dag när generationernas band stärks. Vi hyllar mödrarnas erfarenhet, livsvisdom och kunskap. Traditionen att fira Mors dag såg dagens ljus i början av 1900-talet i USA. En dam vid namn Ann Jarvis ville med Mors dag se till att familjerna bevarade sin sammanhållning även när barnen hade flyttat hemifrån. År 1920 kom traditionen att fira Mors dag till Sverige.

Mjöldryga – en ovälkommen gäst i rågen

KULTURSvedjandet med odling av råg har under långa tider varit oerhört vanligt i Sverige. Oftast fick man enastående skörderesultat, men vissa år, så kunde svedjerågen (och även övriga rågåkrar) få en ovälkommen gäst – mjöldrygan.

Pilsnerkorv – Mytologisk folkhälsokorv på burk

KULTURPå nätforumet Flashback finns en tråd om hur man bäst tillagar pilsnerkorv. Tråden, som startades 2009 och har inlägg ända fram till idag, sladdar senare in i en analys av korvens ingredienser innan den detonerar i en dråplig samtidsironi där även Pridefestivalen flyger förbi. Sveriges mest mytologiska charkprodukt har en speciell historia och den är inte slut än.

Henrik Paetau: Läsarresponsen inspirerade till bok

KULTURPaetau är känd för Nya Tiders läsare som en återkommande krönikör som sätter olika aspekter av det svenska samhället i blixtbelysning. Med bakgrund i Finland och med stora erfarenheter från and­ra länder kan han peka på företeelser i Sverige som sticker ut och skärskåda dem. Många läsare har reagerat på hans iakttagelser, något som inspirerat honom till att skriva en bok.

Gå till arkivet

Send this to a friend