Skip to Content

Kultur

Ett liv som ett konstverk: Prins Eugen Bernadotte (1865–1947)

Den kungliga familjen Bernadotte har varit viktiga understödjare av svensk konst och själva uppvisat talanger i denna riktning. Den i särklass viktigaste Bernadotten i detta avseende, både som konstnär och mecenat, var utan tvivel prins Eugen. Sina ägor inklusive rika konstsamlingar på Waldemarsudde skänkte prinsen till svenska folket, som i dag berömmer sig om att vara Sveriges vackraste konstmuseum.

Publicerad: 16 juni, 2015, 08:19

  • Svenska

Läs även

Molnet, av prins Eugen. Helt underbar i sin komposition och harmoni, som en kontrast till Strindbergs dramatiska landskapsmåleri. En av undertecknads lärare i konstvetenskap, professor Teddy Brunius, brukade säga: ”Titta alltid på himlen, där finns tavlans stämning!” ”Molnet” har också en gåta, den slingrande stigen. Vart leder den? Tavlans behagliga färgkontrast mellan himmelsblått och den djupa grönskan är en superb estetisk upplevelse.

Molnet, av prins Eugen. Helt underbar i sin komposition och harmoni, som en kontrast till Strindbergs dramatiska landskapsmåleri. En av undertecknads lärare i konstvetenskap, professor Teddy Brunius, brukade säga: ”Titta alltid på himlen, där finns tavlans stämning!” ”Molnet” har också en gåta, den slingrande stigen. Vart leder den? Tavlans behagliga färgkontrast mellan himmelsblått och den djupa grönskan är en superb estetisk upplevelse.

Många inom familjen Bernadotte visade tydliga konstnärliga anlag, från sångarprinsen Gustaf (d. 1852) till formgivaren Sigvard Bernadotte (1907-2002). Det är även känt att prinsens far, Oskar II, skaldade till husbehov och den djupt religiösa faster Eugénie (d. 1889) var en begåvad tecknare och skulptris.

Den mest kände konstnären i familjen var prins Eugen, som tidigt slog in på den konstnärliga banan. Hans gebit kom att bli landskapsmålningar, men han var även en lysande formgivare och bland annat de vackra waldermarsuddekrukorna är berömda.

Som konstmecenat gjorde prins Eugen en viktig insats och hjälpte mindre bemedlade konstnärer att verka och presentera sina verk. Han köpte själv in konst, mestadels tavlor, inte som många andra samlare verk av utländska konstnärer som ett sätt att samla förmögenhet, utan av svenska målare i syfte att understödja dessa.

Han omgav sig med sin tids viktigaste konstnärer, som Carl Larsson och Anders Zorn, men det är viktigt att understryka att han själv skall räknas till denna skara – till en av de stora av sin tid. Mången konsthistoriker menar att prinsen skulle ha fått ett högre erkännande, vore det inte för att han var av kunglig börd.

Prins Eugen föddes på Drottningholms slott den 1 augusti 1865 som yngste son till kung Oskar II och drottning Sophie (Sophia) av Nassau. Nassau var ett litet tyskt hertigdöme som senare blev en del av Preussen.

Gossen döptes till Eugen Napoleon Nikolaus och en av dopfaddrarna var Napoleon III av Frankrike.

Under tidiga tonåren, då prinsen och hans mor vistades i tyska Heidelberg, fick han undervisning i målning som en del i allmän bildning. Även på Slottet i Stockholm blev faster Eugénie en hängiven lärare i teckning och skulptur.

Kröningsporträtt av  Oscar II, av Oscar Björck. Kröningen ägde rum den 12 maj 1873 i Storkyrkan och var den sista kröning som förekommit i Sverige. Därefter, den 18 juli 1873, i Trondheims domkyrka.

Kröningsporträtt av
Oscar II, av Oscar Björck. Kröningen ägde rum den 12 maj 1873 i Storkyrkan och var den sista kröning som förekommit i Sverige. Därefter, den 18 juli 1873, i Trondheims domkyrka.

Den klarsynta hertiginnan (Karl XV var fortfarande kung) Sophia insåg vikten av en bra undervisning för sina söner och pojkarna sändes till den av pastor Gustaf Beskow nybildade privatskolan. Tanken var att Gustav (senare Gustav V), Oscar, Carl och Eugen skulle träffa andra elever och ej utveckla högfärdighet.

Eugen föddes som arvfurste av Sverige och Norge och tillbringade därför en termin vid universitetet i Christiania (dåtidens benämning på Oslo). Unionen upplöstes som bekant 1905, något som prinsens far, som då hade hunnit bli kung Oskar II efter sin bror Karl XV, tog ganska hårt.

Den unge prinsen reste sedan till Uppsala där han valde att studera för den kände landskapsmålaren Wilhelm von Gegerfelt som hade en ateljé på Uppsala slott, mycket beroende på att en av prinsens goda vänner redan var elev där.

Efter studentexamen i Uppsala blev en militär bana en självklarhet, som för alla andra män inom den kungliga ätten, men redan på ett tidigt stadium utvecklades mellan mor och son en förtrolig diskussion angående prinsens konstnärliga intressen.

Drottning Sophia, av Anders Zorn. Porträttet målades 1909, fyra år före hennes död. Drottningen var redan svårt sjuk. Det är människan Sophia som konstnären vill framhäva, inte hennes jordiska, kungliga attribut. Trots att han var oerhört skicklig på att återge tygens lyster och nyanser (den siste som avlade det så kallade sidenprovet) väljer han att ge tygen en underordnad roll. Se på drottningens hand – man ser tydligt blodådror, och ansiktet som utstrålar mildhet och tålamod. Efter Sophias död den 30 december 1913 placerades hennes porträtt på en central plats i stora salongen, alltid med blå blommor på byrån nedanför. Den traditionen fortsätter än i dag.

Drottning Sophia, av Anders Zorn. Porträttet målades 1909, fyra år före hennes död. Drottningen var redan svårt sjuk. Det är människan Sophia som konstnären vill framhäva, inte hennes jordiska, kungliga attribut. Trots att han var oerhört skicklig på att återge tygens lyster och nyanser (den siste som avlade det så kallade sidenprovet) väljer han att ge tygen en underordnad roll. Se på drottningens hand – man ser tydligt blodådror, och ansiktet som utstrålar mildhet och tålamod. Efter Sophias död den 30 december 1913 placerades hennes porträtt på en central plats i stora salongen, alltid med blå blommor på byrån nedanför. Den traditionen fortsätter än i dag.

Modern Sophias djupa religiösitet och en stark medkänsla för svaga och sjuka resulterade i en ekonomisk gåva när de första sjuksköterskorna – efter engelsk förebild – skulle utbildas i Sverige. År 1887 lades därmed grundstenen till det som i dag är Sophiahemmet på Valhallavägen. Byggnaden uppfördes helt på konung Oscars och drottning Sophias egen bekostnad.

Besöken i England (Bournemouth) där familjen vistades vid flera tillfällen gav impulser till en förbättrad sjukvård i Sverige och inspirerade till att anlägga vackra trädgårdar i engelsk stil. Slottet Sofiero utanför Helsingborg med sin fantastiska trädgård med rosor och rododendron blev en av många inspirationskällor när prins Eugen skulle utveckla sitt eget hem, Waldemarsudde på Kungliga Djurgården i Stockholm, till ett blomsterparadis med eget trädgårdsmästeri som finns än i dag.

Själva slottet, egentligen en större villa, ritades av gode vännen, arkitekten Ferdinand Boberg. Samme arkitekt ritade Thielska galleriet på Djurgården, det pampiga Posthuset på Vasagatan, Rosenbad som i dag är regeringens säte och slottet Oakhill. Oakhill, numera italienska ambassaden, byggdes helt för ryska pengar åt prinsens brorsson Wilhelm när denne förmäldes med storfurstinnan Maria Pavlovna av Ryssland. Deras ende son Lennart blev ju blomstergreven på Mainau.

Nyligen avslutades den unika utställningen ”Prins Eugen 150 år – Facetter ur ett liv” på Waldemarsudde med många inlånade och aldrig förr visade verk av prinsen och andra konstnärer, vilket vi skrev om i NyT v 15/2015. Samtidigt startade dock en ny utställning på Sofiero som har öppet hela sommaren. Den spinner vidare på relationen mellan mor och son i den fantastiska trädgårdsmiljön.

Brevkontakter mellan drottning Sophia och sonen Eugen var ganska omfattande; hon var den som han kunde rådfråga och diskutera med (Oskar II dog 1907). År 1942 gav Eugen ut en bok på Norsteds förlag med titeln ”Breven berätta” som är prinsens hyllning till sin kloka mor. Det är också känt att prinsen och modern hade många gemensamma intressen och politiska ställningstaganden. Att han av vissa kallades för ”röde prinsen” kan komma från hans tolerans, hjälpsamhet och generösa stöd till dem som behövde hjälp.

Så här skriver konstnären Carl Larsson i sin självbiografi ”JAG”:

Eugen i arbete. Foto taget omkring 1905.

Eugen i arbete. Foto taget omkring 1905.

”Men en dag kom Vallgren upp till oss och berättade att Josephson blivit ’skvatt galen’. Han var just kommen till Paris och det visade sig att det rysliga var sant. Österlind fortsatte med stackars, stackars präktige Joseph till Sverige. Det grep djupt oss alla. Han som varit spiritus rector bland oss, själen på vinkrogen ’Jesus Syrach’ … Den tiden kom prins Eugen till Paris; han gick på – jag tror – Colarossis målarskola. Han slog varmt an på oss alla, älskvärd och kamratlig, som han var.”

Prins Eugens landskapsmålningar kan även ses som fresker ibland annat Operans foajé och Norra Latins aula, då prinsen själv ville bidra till Föreningen för skolornas prydande. Inom ramen för Folkbildningsförbundet, där han var hedersordförande, ordnades sommarkurser i måleri och konst för ledare och utbildare inom förbundet med en trevlig avslutning på Waldemarsudde.

Prins Eugens insatser och bidrag till att sprida estetisk kunskap genom uppmuntran och bildning kan beläggas med att han vid sin bortgång 1947 efterlämnade Sveriges största privata konstsamling. Allt inklusive hela Waldemarsudde testamenterades till svenska folket.

Nedanför sluttningen mot vattnet ligger en enkel grav; det är inte Riddarholmens kyrka eller den kungliga begravningsplatsen på Haga, utan naturen på udden som omfamnar prinsens kvarlevor och minne efter honom.

Waldemarsudde..Prinsen testamenterade hela området till svenska staten, vilket numera är ett museum med en rik samling av svensk konst.

Waldemarsudde. Prinsen testamenterade hela området till svenska staten, vilket numera är ett museum med en rik samling av svensk konst.

Blomsterrummet, alltid med stora mängder av blommor från eget trädgårdsmästeri.

Blomsterrummet, alltid med stora mängder av blommor från eget trädgårdsmästeri.

Prins Eugens grav på Waldemarsudde. Ingen pampig röd eller svart granit med förgylld text, utan en enkel grav var vad han föredrog. Han var den första kungliga personen i Sverige som lät sig kremeras.

Prins Eugens grav på Waldemarsudde. Ingen pampig röd eller svart granit med förgylld text, utan en enkel grav var vad han föredrog. Han var den första kungliga personen i Sverige som lät sig kremeras.

Sophie Kielbowska

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Den känslige naivisten – Olle Olsson Hagalund (1904-1972) – och det nya Sverige

KULTURDet är inte många i dagens Sverige som har hört talas om eller har sett hans tavlor, men Olle Olssons konst är ett historiskt dokument över ett samhälle som inte längre finns. Förnöjsamma, vänliga medborgare i ett Sverige som, trots en lägre levnadsstandard än i dag, visade ett kultiverat yttre och uppträdde belevat mot varandra. Det är den bilden som Olle Olsson Hagalund iakttog under sina promenader i Stockholm och speciellt i Hagalund, den stadsdel där han var född och bodde under hela sitt liv.

Röros Martnan – när unionsflaggan vajar över Röros

KULTURGenom en kunglig förordning bestämdes år 1853 att varje år, den tredje tisdagen i februari månad, skulle en marknad (martnan) hållas i den norska staden Röros i Sör Trondelag. Kung Oskar I, den andre i den nya franska Bernadotte-dynastin, ville knyta Norge och Sverige närmare varandra. Det rörde sig framför allt om handelsvägar och handelsförbindelser mellan två kopparstäder: Falun och Röros.

Njutning och förbud, Kaffets historia i Sverige

KULTUR OCH TRADITIONKaffet omnämns för första gången i Sverige år 1685, då det imorterades till Göteborg, och sedan dess har denna dryck avnjutits, förbjudits och fått mycket stor spridning genom åren. Kaffet har mer eller mindre blivit Sveriges nationaldryck och det är än i dag en självklarhet för många svenskar att dricka några koppar varje dag.

Actionism – ny livsfilosofi på traditionell grund

KULTURAv och till ställer sig någon upp, ber om massans uppmärksamhet och börjar sedan föreläsa för den hur den ska vara och handla. Det är moralfilosoferna, livscoacherna, folkuppfostrarna och samtidsguruerna. Ett exempel på detta är artikeln i Nya Tider v.47/2018 som skildrade Jordan Peterson och hans livsfilosofi. Och nu har en svensk sällat sig till denna skara av upplysare: Lennart Svensson, författare och kulturskribent. Här diskuterar han de centrala idéerna som utgör hans bok Actionism – How to Become a Responsible Man (2017).

En visselblåsares credo: Om verklighetsförnekelse och kommande välfärdskollaps

Karl-Olov Arnstberg torde vara känd för de flesta av Nya Tiders läsare, inte bara som återkommande krönikör utan också som kunnig och orädd författare. Förra året tryckte han boken Efter demokratin på sitt eget förlag. Den innehåller sju essäer, och låt mig få säga det från början: Hela boken genomsyras av Arnstbergs gedigna kunskaper, saklighet, klarsynthet, verbala skicklighet och – viktigast – hans återhållna och berättigade vrede över det inkompetenta politiska ledarskap som i i rask takt leder Sverige till vägen mot ättestupan.

Den stridande författaren

KULTURHan skrev romaner och böcker om andra författare samt gav sig in i den ena litterära fejden efter den andra. Författaren Sven Stolpe var allt annat än konflikträdd och både hans fejder och litterära verk kom att göra honom känd under hans livstid.

Staden Efesos i Turkiet – betydande för kristendomens spridning

HISTORIAEfesos är en arkeologisk plats i nuvarande Turkiet. Under antiken var den en viktig hamnstad på Mindre Asiens västkust, och från omkring 133 f.Kr. utgjorde staden en del av Romarriket. Den var strategiskt ett mycket bra val av aposteln Paulus när han skulle sprida kristendomens budskap. Där grundade han en församling, som kom att bli den mest inflytelserika i provinsen.

Bivax i stället för plast

KULTURHur packade man in maten förr, innan man hade plastpåsar och plastfolie? Man använde bivaxdukar! En kunskap väl värd att återuppta.

Gå till arkivet

Send this to a friend