Det är en liten grupp vandrare som tillsammans med två inbitna fågelskådare beger sig ut i naturen för att lära sig mer om fåglar och förhoppningsvis få se en skygg och sällsynt medlem av den fågelgrupp som kallas skogshöns. Det är den magnifika tjädern som har lockat vandrarna ut i skogen. Tetrao urogallus är tjäderns stiliga latinska namn och den tillhör familjen fasanfåglar.
En vecka tidigare hade en av fågelskådarna haft den stora lyckan att få se en tjädertupp sitta i toppen av en tall. Det var en syn som inte ens en mycket van fågelskådare någonsin skulle glömma.
Skogen som de vandrar i kan kallas för en riktig gammelskog. Det är ganska glest mellan de höga barrträden, men även lövträd finns här och där. Stammarna är rejäla och dessa träd har klarat sig igenom åtskilliga stormar. Marken täcks av mossor av olika slag, och i små grupper växer blåbärsris som nu under tidig vår inte har fått några blad än. Lingonriset lyser mörkt grönt.
Vandrarnas stig går i kanten på myrmark och kärr och ett tunt lager snö har lagt sig under natten. Det är tidig morgon och solens strålar börjar så smått ge sig till känna. Det här är precis en sådan skog som tjädern trivs i. De går tysta och så, rätt som det är, stannar den fågelskådare som går främst och håller upp handen. Så pekar han framför sig. Ungefär 50 meter bort ser de en solfjäder sticka upp bakom en låg sten. Samtliga vandrare tar fram sina kikare för att se riktigt ordentligt.
Det är en tjädertupp som har vecklat ut sina fantastiska stjärtfjädrar som har formen av en solfjäder som glänser i svart, mörkt grått och så har den en vit spetsbård en bit in på fjädrarna. Så beskriver en av vandrarna den vita teckningen. I ett ögonblick får de se hela fågeln. Den är stor och kraftig och bröstfjädrarna glänser i grått, grönt, blått, violett och lite åt det roströda hållet. Ögonbrynen är ordentligt tilltagna och röda till färgen. Näbben hinner de uppfatta som väldigt ljus i färgen. En av vandrarna lyckas precis ta ett kort innan tjädern breder ut sina enorma vingar och med ett brakande ljud försvinner upp bland trädkronorna.
Tjäderns karakteristiska läte fick inte vandrarna höra. Det är för tidigt på våren för det. I början av april samlas tjädertupparna för lek och spel. Då lockar de till sig honorna för parning. Tjädertupparnas läte beskrivs i samtliga fågelböcker som jag har läst. Vi tar Lars Imbys bok ”Svenska fåglar- en fälthandbok” som exempel: ”Tuppens spelläte (drygt 5 sekunder långt) består av upprepade knäppningar följt av en klunk som påminner om när man drar korken ur en flaska och avslutas med väsande sisningar.” Hönan kacklar ibland och låter ”krock, krock …” . När en tjädertupp blir irriterad och störd använder den sig av ett läte som man kan förknippa med ett rapande och rosslande ljud. Det kallas bland jägare att tjädern ”skär näbb”.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
