Skip to Content

Debatt

EU – drömmen som nödlandade

Jan-Ola Gustafsson, tidigare chef för invandrarbyrån i en svensk kommun, har omfattande erfarenhet av Migrationsverkets verksamhet och hur invandrare tas emot i kommunerna. Gustafsson menar att det är politikerna som måste ta sitt ansvar både här i Sverige och i EU för att tiggare från andra EU-länder inte ska sitta på gatorna i, numer alla, svenska städer och småorter.

Publicerad: 14 december, 2014, 16:58

  • Svenska

Läs även

Statsförbundet EU är inte en skapelse från tiden efter andra världskriget. Det är en nytändning av den Pan-Europeiska rörelsen som fanns i början av 1900-talet och var en idé om ett kosmopolitiskt Europas Förenta Stater där de tidigare nationalstaterna reducerats till provinser. Den mest kända förespråkaren under mellankrigstiden var greve Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi. Det var han som grundade visionen om Paneuropa. Efter andra världskriget togs idén om den överstatliga Europaunionen upp igen av Kalergi, till att börja med som den så kallade kol- och stålunionen som stegvis omvandlades till den problemfyllda skapelse som nu heter EU.

Som lockbete för olika länders politiker och befolkningar använde man de ”fyra friheterna”, det vill säga att ett fritt flöde mellan medlemsländerna skulle ske av kapital, människor, varor och tjänster. När det gällde det fria flödet av människor så förutsattes detta gälla studerande, arbetskraft som behövdes samt turister. Medlemsstaterna förutsattes själva ta hand om sina befolkningar och den sociala verksamheten som ett led i utvecklingen av sina länder. Efter Sovjetunionens kollaps ville västmakterna och USA snabbt få de tidigare Warszawapaktsländerna i sin intressesfär och ett antal länder som i vissa delar var på u-landsnivå – bland annat ekonomiskt och socialt – togs in i unionen, många gånger med förespeglingar att EU (det vill säga andra länder i Europa) skulle bekosta de nya ländernas utveckling.

Med god insyn i den komplexa verksamheten förutsåg jag redan 1990 den kaotiska situation som grundlades på den tiden av politiker som inte hade en aning om vad som pågick ute i kommunerna, eller helt enkelt inte ville veta.

EU som idé har skapats av bland annat den globala storfinansen och hittills har vi aldrig sett att vi är på väg till det himmelrike som utlovats. Sverige, som under en period var på väg att bli en välfärdsstat, är nu i nedförsbacke i många avseenden. Flera östeuropeiska länder exporterar nu hit grupper som är analfabeter och saknar såväl språkkunskaper som färdigheter och erfarenheter som behövs för arbeten i Sverige, åtminstone om det gäller ”vita” jobb. Sveriges rikspolitiker är skamligt oföretagsamma när det gäller att ta tag i den ”tiggration” (tiggarmigration) som är ett av EU:s misslyckanden. I dagarna skrev ordföranden i ”kommissionen mot antiziganism”, Thomas Hammarberg, och Feministisk initiativs nya representant i Europaparlamentet, romen Soraya Post, i flera tidningar och framförde den bisarra tanken att Sverige ska fixa boenden och sjukvård åt dessa grupper.

Att dessa grupper nu översvämmar Sverige, även på små orter från Skåne och ända upp till Norrbotten, borde vara en skam för Rumänien och i lika grad för svenska rikspolitiker som struntar i en situation som börjar anta ohållbara proportioner. Tiggrationen omfattar nu hela familjer som bor i sina bilar och skapar problem för många kommuners redan hårt ansträngda socialförvaltningar. En av orsakerna till detta är det internationella rykte som Sverige haft i flera årtionden och som formulerades så här de åren som jag var chef för invandrarbyrån i en svensk kommun och intervjuade migranterna om varför de valt just Sverige. ”Svenska staten ger bra ersättning för flyktingar och vi får också gratis boende, mycket bra.”

Jag har också under många år aktivt arbetat med projekt i Östeuropa som nått stora framgångar. Det har då rört sig om föräldralösa barn, handikappade och minoritetsgrupper som hållit sig i utkanten av det övriga samhället. Biståndsarbete ger bästa resultatet om det lyfter mottagarna i det egna landet och språkområdet. Svenska rikspolitiska pratkvarnar borde via vår representation i EU se till att de länder som inte på ett godtagbart sätt kan ta hand om sina befolkningar tar tag i detta för att inte utgöra skamfläckar i den gemenskap där de ingår.

Jag arbetade i fem år (1988-1992) som chef för invandrarbyrån i en svensk kommun. Redan då var det stora problem i många kommuner på grund av dels den statliga myndigheten Statens Invandrarverks bristande förmåga att hantera den stora invandring som förekom redan då från länder som låg på andra sidan jordklotet, och dels på den dåliga förmåga som mottagarkommunerna hade – och fortfarande har – när det gäller att bedriva en verkligt fungerande integration av den ofta mångfacetterade grupp av människor som de har att arbeta med.

Med god insyn i den komplexa verksamheten förutsåg jag redan 1990 den kaotiska situation som grundlades på den tiden av politiker som inte hade en aning om vad som pågick ute i kommunerna, eller helt enkelt inte ville veta. Efter mina många år med arbete för och med invandrare har jag både kunskap och erfarenhet av hur ”branschen” ser ut. Det nuvarande Migrationsverket mäktar inte med det väldiga antal människor som väljer Sverige, utan pytsar över problematiken på enskilda kommuner som på många håll har avsevärda problem med den verksamhet som ligger långt ifrån alla de floskler som våra rikspolitiker svänger sig med i dessa sammanhang. Dessutom har tiggration tillkommit som ett snabbt växande problem.

Inte en enda av våra ”folkvalda” representanter i regering eller riksdag har ens gjort ett försök att på europanivå ta upp fenomenet med de stater som vältrar över sina egna sociala problem på andra EU-länder, och av tradition så hamnar ofta de flesta i Sverige. Med detta politiska beteende blir resultatet att allmänheten ser tiggarproblemen varje dag och därför inte riktar sin kritik mot dem som egentligen skapat problemet, det vill säga landets egna politiska överklass, som nu i godan ro är på god väg att mygla in landet i Nato. All vettig diskussion om viktiga saker som bedrivs över huvudet på befolkningen är dessutom begränsad på grund av ”Husbondens röst”, alltså vår extremt ensidiga och likriktade media, både press-, eter- och bildmedia.

Jan-Ola Gustafsson

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Public service ska vara till för folket

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETNu är SVT och Sveriges Radio helt skattefinansierade, så nu om inte förr är det dags att journalisterna faktiskt börjar tjäna befolkningen och inte ser som sitt uppdrag att uppfostra och mästra sin publik.

Kritik är inte hat

OPINION: FREDRIK LARSONDen vi inte får lov att kritisera styr våra liv. Oavsett vem som skrivit citatet är det ett sant idiom. Den som känner sig kränkt blandar ofta ihop kritik med hat. Man hävdar att hat genomsyrar kritiserande part. Men oftast är det hat som genomsyrar idén de försvarar från kritik. Veckans debattör Fredrik Larson skriver om den märkliga tid vi lever i just nu.

Hur tar sig världen ur lockdown?

LEDAREI Sverige kan det vara svårt att föreställa sig hur det ser ut i resten av världen, men i princip alla andra länder har infört omfattande restriktioner. Hur hade de då tänkt sig komma ur dessa? Det verkar det inte finnas någon bra plan för.

Sverige – världens gossen Ruda

KRÖNIKA

Mediers cyniska försök att likvidera och marginalisera oliktänkande röster

OPINION: RUNAR SøGAARDTiden har kommit för att säga det som behöver sägas. Inte för att det är populärt utan för att ens samvete kräver det. Det menar veckans debattör, författaren och ledarskapskonsulten Runar Søgaard. När media snävar in på yttrandefriheten är det nödvändigt att slå vakt om den offentliga debatten och respekten för olika åsikter, menar han.

Solkraften räcker till en brödrost

KRÖNIKAMichael Moore sågar i sin nya film ”Planet of the Humans” klimatpolitiken jäms med fotknölarna och visar i filmen hur klimatsekten bedrar folk. Det börjar med en uthängning av Al Gore och hans avgörande roll för denna globala hjärntvätt. Det visar sig att Gore sålde sitt tv-bolag till Al Jazeera, som tjänar miljarder på att sälja fossilt bränsle över hela världen. Han lever lyxliv med eget jetplan och en jättevilla som drar mer el än 20 vanliga hushåll.

Åtgärderna farligare än Wuhanviruset – Sverige gör i det stora hela rätt

UTRIKESREDAKTÖREN HAR ORDETNya Tiders kritik mot Anders Tegnell var lika befogad som han var olämplig i rollen. Sveriges agerande att inte korrekt informera eller varna befolkningen och inte heller adekvat skydda de sjuka och sårbara var också under all kritik och har troligen kostat hundratals svenskar livet helt i onödan. Däremot tog Folkhälsomyndigheten rätt beslut i stort då de valde att inte stänga ner Sverige, som stora delar av omvärlden valt att göra med förödande konsekvenser som vi troligen bara sett början på.

Det är klart att det går!

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETFör två veckor sedan skrev jag en ledare med rubriken ”Är ’integration’ ens önskvärd?”. En läsare kommenterar artikeln med att repatriering är omöjlig och att vi i stället bör ”vinna dem till oss”. Det är en intressant inställning och jag vill därför passa på att svara här på ledarsidan.

Gå till arkivet

Send this to a friend