Den 27 juli möttes USA:s och EU:s förhandlingsdelegationer för att avsluta förhandlingarna om ett nytt handelsavtal mellan de båda ekonomiska stormakterna. EU:s ambition var att undvika de höga importtullar som USA ensidigt aviserat, medan amerikanerna var ute efter att skapa ”rättvisa” förutsättningar för handeln mellan parterna. Mötet genomfördes på Trumps golfklubb i Turnberry, Skottland.
Inför mötesförhandlingarna, som markerade slutet på en flera månader lång förhandlingsprocess, hölls en presskonferens där man redovisade sina officiella positioner för media. Donald Trump sade att han respekterade Ursula von der Leyen, för att hon ”gjort ett bra jobb, inte för oss [USA, reds. anm.] utan för dem. Han förklarade också att USA:s mål var att komma fram till en lösning på den stora obalans, till fördel för EU, som han menar har rått i handeln mellan de båda ekonomiska stormakterna under flera decennier.
Ursula von der Leyen kontrade i sitt inledningstal till Donald Trump med att konstatera att han är ”känd som en tuff förhandlare och dealmaker” och att avtalet, om man kommer i mål, blir det största handelsavtalet i världen någonsin.
Donald Trump poängterade att man nu har tecknat nya handelsavtal med ett stort antal länder och att ännu flera står på tur. Förhandlingarna med EU-delegationen var en viktig fråga för USA, fortsatte han, och sade sig ha stora förhoppningar om att man skulle komma till en lösning på de skillnader i tulltariffer för handeln mellan USA och EU som rått i många år.
Efter det att mötet avslutats hölls ytterligare en pressträff där Ursula von der Leyen stolt konstaterade: ”Vi har ett avtal”. Det skulle dock visa sig att det var ett avtal som blir svårsmält för många på den europeiska sidan av Atlanten.
EU förlorar mot USA
I USA har handelsavtalet, som ännu inte har ratificerats, presenterats som en stor framgång för Trumpadministrationen. Siffrorna i de offentliggjorda delarna av överenskommelsen pekar onekligen i den riktningen. EU garanterar, å medlemsländernas vägnar, att man skall köpa energi, det vill säga olja, flytande naturgas (LNG) och kärnkraftsbränsle för 750 miljarder dollar från USA under de närmaste tre åren. Dessutom skall EU, det vill säga medlemsstaterna och privata företag i EU-länderna, investera 600 miljarder dollar mer i USA än vad som redan görs, under samma period. Båda dessa delar innebär minst en dubblering av nuvarande aktivitet på motsvarande områden, som enligt tillgängliga uppgifter ligger på cirka 100 respektive 75 miljarder dollar per år.
Det handlar alltså om högst väsentliga belopp, som inte är kopplade till några krav på motsvarande amerikanska köp eller investeringar i EU-länderna. Båda beloppen relaterar till aktiviteter som ligger utanför den ordinarie handeln mellan USA och EU.
Dessutom kommer de generella tullsatserna på 15 procent för merparten av EU-baserade företags export till USA att ”kontras” med 0 procent i tull för EU:s import av varor från USA. Även här förlorar alltså EU och EU-länderna på överenskommelsens villkor.
Avtalet är alltså ännu inte påskrivet och fortfarande har många detaljer om det inte offentliggjorts, men det går inte att ta miste på hur nöjda USA:s förhandlare, och inte minst president Trump själv, var efter det att överenskommelsen presenterats vid presskonferensen den 27 juli. Några av de officiella kommentarer som gjorts på den amerikanska regeringens webbplats kan vara av intresse att notera.
Först och främst menar den amerikanska administrationen att avtalet innebär att USA ”skriver global historia” genom det nya handelsavtalet med EU, som innebär en ”fundamental ombalansering av det ekonomiska förhållandet mellan världens två största ekonomier”. Donald Trump har varit mycket tydlig med att han anser att USA har varit den förfördelade parten i handelsrelationerna med de flesta av sina handelspartner världen över. Han har också varit noga med att påpeka att nya tullavtal bör bygga på reciprocitet, det vill säga en likabehandlingsprincip.
Att pendeln nu svänger till USA:s fördel gentemot EU kan möjligen ses som att USA vill ta igen förlorad mark, men det bör i så fall också innebära att man i avtalet kommer överens om en successiv omviktning av tulltarifferna så att skillnaderna arbetas bort över tid. Någon sådan princip har inte kommunicerats i de uttalande som gjorts hittills. I stället konstaterar man att avtalet ”kommer att ge amerikanerna oöverträffat marknadstillträde till Europeiska unionen”, genom det ovanliga taget att man skapar frihandel i ena riktningen men inte i den andra.
Samtidigt säger man: ”Förenta staterna och Europeiska unionen har träffat ett Samarbetsavtal om ömsesidig, rättvis och balanserad handel”. Ur USA:s synvinkel betraktar man EU:s mervärdesskatt (VAT eller moms) som en handelsskatt som också belastar importerade varor med mellan 20 och 25 procent. I USA finns inte denna skatt på federal nivå. Däremot har alla delstater i USA, utom fyra, en lokal handelsskatt (Sales tax), som maximalt uppgår till cirka 11,5 procent men vanligtvis betydligt mindre. Om man tar hänsyn till dessa förhållanden blir de överenskomna tulltarifferna inte lika påtagligt orättvisa till EU-ländernas nackdel. EU menar dock att momsen inte drabbar importen ensidigt, eftersom den belastar all handel mot slutkonsument, även från tillverkare i EU.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
